Ibland når nyheter en sent. Om det är tråkiga saker som hänt kan det kanske vara lika bra – men goda nyheter får man som bekant aldrig för många av, och inte kan de droppa för tätt heller.
Nu visar det sig att en av dina och mina kära gemensamma (jo, det tror jag) väninnor faktiskt blivit mamma. Hon blev det redan i juni i fjol och jag har inte haft en aaaaaning. Råkade upptäcka det nyss under en slentrianmässig tur på nätet.
Den nyblivna mamman skriver alldeles själv: ”Har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Barnet jag fött är den underbaraste lilla varelse som någonsin skådats.”
Nej, alls ingen originell reaktion, jag håller med – det är ju precis så vi har känt det, när vi legat där med ett litet rödskrynkligt knyte på armen och förundrat räknat fingrar och tår medan underverket växelvis viftat okontrollerat med armarna, gnytt lite grand eller helt enkelt tagit sig en extra lur.
Men sedan radar modern upp diverse andra saker som händer kring hennes BB-säng och även här finns ett och annat som kan kännas igen.
-Ska du inte sätta på honom lite mera kläder? (nybliven mormor på besök).
-Och hur går det med amningen här då? (hurtfrisk barnsköterska).
-Äsch, lite ska han väl tåla! (pappa råkar tappa greppet och bebisen huvudet).
Dessutom några mamma-nojor. Som till exempel:
Tänk om jag tappar honom i toan och spolar ner honom!
Tänk om jag skulle råka stoppa in honom i torktumlaren och sätta igång den?
Tänk om vi, hans föräldrar, dör och ingen tar hand om honom?
Och du milde tid, detta är förstås bara början på ett nytt liv som kommer att bestå av oavbruten oro!
Nog nickar man igenkännande, om inte till precis allt så i alla fall till vissa delar. Själv brukade jag hålla fast handtaget till barnvagnen så att fingrarna vitnade eftersom en av våra vanligaste promenadsträckor delvis bestod av en rätt brant utförsbacke mot vatten. För tänk om jag skulle tappa taget…
Redan på hemväg från sjukhuset med min förstfödde spanade jag efter eventuella bebistjuvar som skulle sno babysittern med sitt ovärderliga innehåll ur mina armar. För att inte tala om modet med vinterluvor med barnets namn på mösskanten – en bekant från USA förklarade att på det viset visste ju varenda kidnappare direkt vad ungen hette, och så blev det jätteenkelt att ta kontakt… Inga sådana mössor kom över vår tröskel, den saken var säker.
Vi som blir mammor, vi blir naturligtvis olika nojiga, men lite noja tror jag vi drabbas av allihop.
Vår väninna som fick sitt barn i juni i fjol har inte haft tid att rapportera mer om sitt nya liv som småbarnsförälder, vilket är synd för det skulle nog ha roat oss lite till mans. Det stora klivet från singelstadiet till mammarollen är inte bara omstörtande, det är förmodligen också ganska likartat för de flesta.
Den här mamman heter Bridget Jones, alias Helen Fielding, och hennes spalt in The Independent är stängd för föräldraledighet.
Men artikeln om själva nedkomsten och dagarna som följde kan du läsa i sin helhet här.
Mycket nöje!
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag utmanar dig! Läs mer hos mig!
SvaraRaderaamenåå jag trodde att den där utskriften var nåt till en ny Bridget Jones-film.. :(
SvaraRadera