Tidsenligt

Dagarna de bara går och går. Det känns som om tiden bara rusar fram. Ibland tror jag att vi försöker låtsas att tid är en tänjbar företeelse, vi frestas att bli tidsoptimister lite till mans: nog hinner jag väl det där, också? Och lite till? Men det ryms ju faktiskt bara sextio minuter på en timme, bara sju dagar på en vecka – även om vi nu råkar få en extra dag i år, eftersom det är skottår.

Faktum är att tiden låter sig inte ruckas. Den är i högsta grad möjlig att beräkna, varje urverk mäter den tämligen exakt. Det är bara vi som försöker förtränga det.
Men tid kan vara spännande också. Många kämpar ständigt mot den, en del hinner verkligen mycket mer än andra, utnyttjar den på bästa sätt.

När skaffar man sig begrepp om tiden?
Inte vet jag. Men en gång för många år sedan hade jag varit på en resa och hemförde present till Sonen. Han kan ha varit fyra eller fem, kanske. Gåvan jag hade köpt när jag var borta var ett litet stoppur i färgglad plast. Han kastade sig hungrigt över det, tryckte i gång, stannade, nollställde, tryckte på startknappen igen, stannade, började om. Fascinationen gick inte att ta miste på.

Det blev helt enkelt så att grabben blev fixerad, tog inte ett steg utan sitt stoppur, som ständigt knallade vidare. Så utropade den lille tidsentusiasten plötsligt:
-Mamma, mamma, nu har det gått 37 sekunder!
-Jaha, har det?!
-Mamma, mamma, nu har det gått 48 sekunder!
-Jaha, jag fattar – men 48 sekunder sen vad då?
-Sen jag började ta tid!

Onekligen ett synnerligen pragmatiskt sätt att förhålla sig till den där bristvaran. Jag tänker på det ibland, när schemats ramar är snäva. Man bör sätta stopp, trycka på den där knappen som säjer att nu, nu är det slut, för nu har tiden gått, den där som du hade att disponera. Bara man kommer ihåg när man startade uppräkningen. Och kommer i tid.

Copyright Klimakteriehäxan