Superbra om kärlek – i sista stund

Foto Carl Thorborg

I söndags spelades "Egenmäktigt förfarande" för sista gången på Scala-teatern i Stockholm. Jag lyckades ta mig iväg – äntligen – och såg den på lördagen, någon hade väl lämnat tillbaka två kanonplatser på parkett och dem knep jag.

Lena Anderssons roman om Ester Nilsson och Hugo Rask läste jag med stor behållning, trots att Ester uppförde sig onödigt töntigt och Hugo onödigt buffligt. Men det fanns saker att känna igen i historien, detaljer att fundera över, kommentarer att minnas. Lena A är alltid välformulerad, så också denna gång.

Men märkligt nog är historien faktiskt ännu bättre i teaterversionen än mellan pärmar. Fyndiga scenlösningar, tydliggjord humor och, förstås, strålande skådespelare svarar för det. 
I rollerna: Krister Henriksson, lysande som Hugo och Jessica Liedberg är jättebra som Ester. 

Ann Westin och Malin Cederbladh spelar både väninnor och polare och lite scenarbetare också, faktiskt. Mera pluspoäng! Eva Dahlman, som även har bearbetat manus, stod för regin. Superbra! Vilket också recensenterna tyckte.

I grund och botten handlar det förstås om kärlek, sedd från (minst) två olika håll och med väldigt skilda ingångsvinklar. Men det är ju ändå det hittills oöverträffade ämnet för all sorts litteratur, om på papper eller i dramatiserad form! Dessutom är KÄRLEK tisdagstema så här i den stilla veckan.

Himla glad att jag kom iväg i sista stund är jag. Och om pjäsen tas upp på repertoaren igen (det verkar troligt): se den!

Copyright Klimakteriehäxan