För kort författarliv

För nästan exakt tjugo år sedan föll William Montalbano omkull på en trottoar i London och var antagligen död innan hela hans kropp hade landat på marken. Då var han bara 57.
Där slutade en lysande journalist- och författarbana, där försvann en genomtrevlig person.

Vi lärde känna varandra när vi båda var på uppdrag i Centralamerika, Bill (som han kallades) för sin tidning Los Angeles Times, jag för Sveriges Television. Trots att omständigheterna stundtals var rätt obehagliga lyckades vi ändå ha trevligt i det där gänget som ideligen sammanstrålade på hotell i konflikttäta Nicaragua, Honduras, El Salvador.

Det var alltid bra att gå ut och äta med Bill, åtminstone om man tänkte sig kinamat. För efter år i Peking talade han kinesiska och beställningarna blev rätt. Och som det anstår en person i hans ställning var hans allmänbildning suverän, vilket bland annat visade sig när vi spelade Trivial Pursuit långt in på nätterna. Hemma i trädgården i Miami hade han anlagt världens mest originella swimmingpool, knappt två meter bred men femton meter lång, för att han ville simma utan att tvingas vända så ofta!

I jobbet var han framgångsrik och prisbelönt. Så småningom ville han skriva mer än bara reportage och då blev det böcker. Bill slog sig ihop med en annan journalistkollega från sin tid på Miami Herald, Carl Hiaasen (med norskt påbrå) och resultatet blev deckare. Det hann dock bara bli tre, de står i min hylla. Klart underhållande! Ytterligare två skrev han ensam, dem har jag inte läst.

Men de där böckerna verkar inte längre finnas att köpa. Kanske på bibliotek? Hiaasen, däremot, har skrivit massor med bästsäljare, utan någon ny skrivarpartner.
Och att jag plötsligt kom att tänka på Bill beror på Annikas bokbloggsjerka, där uppdraget denna vecka lyder:
Finns det en numera avliden författare som du skulle vilja hedra? Vem och varför i så fall?
Du har just läst mitt svar. Så synd att han inte fick skriva mer.

Copyright Klimakteriehäxan