En bok i mitt hjärta

Bokbloggsjerkan denna gång:
Beskriv något som är känslomässigt memorerbart. Annika lägger till:
Berätta om det pinsammaste (så pass att skämskudden åker fram bara du tänker på det)/roligaste/tråkigaste/etc. du någonsin har läst – men jag låter verkligen skämskudden ligga orörd.

Det finns en bok som  för mig står över alla andra, sedd ur den känslomässiga synvinkeln.
"Ro utan åror" av min vän och arbetskamrat Ulla-Carin Lindqvist skrev hon medan den vedervärdiga sjukdomen ALS (Amyotrofisk Lateral Skleros)  sakta men obönhörligt tog herraväldet över hennes kropp fast hon tänkte lika klart som någonsin.

Ulla-Carin arbetade vid sin dator med stor möda. Jag hade lovat att vara henne behjälplig, fick kontakt med intresserad utgivare och vi satte i gång. Hon skrev, mailade mig som "tvättade" texten – det behövdes ju, hon skrev sakta, med få fingrar, och det var enkelt för mig att rätta stavfel som uppkom till exempel.

Så småningom kom ännu ett mail och en särskild kommentar: det här blir det sista jag skriver. Vi satt gemensamt vid hennes dator, bestämde kapitlens ordning, rådgjorde om omslagets utformning, diskuterade ordval och vändningar, många detaljer. Och så kunde hela texten skickas till förlaget som, tack vare förläggaren Svante Weyler, skyndade på hanteringen för att Ulla-Carin skulle hinna se sin egen bok i färdigt skick.

Det lyckades. Svante och jag åkte hem till Ulla-Carin, jag kunde lägga boken i hennes händer, vi skålade i champagne – fast författaren själv kunde ju inte dricka... Ändå var det ett lyckligt, glädjefyllt ögonblick.

Att boken sedan blev en internationell succé, översatt till ett tjugotal språk, hann Ulla-Carin inte uppleva. Men de lysande recensionerna fick hon ta del av, som tur var.
Jag vet förstås att många fler än jag anser att "Ro utan åror" är en synnerligen minnesvärd bok.
I mitt hjärta har den en egen plats. Jag tänker ibland att arbetet med den som min väns bollplank är det bästa jag någonsin uträttat.

Copyright Klimakteriehäxan