söndag, december 04, 2005

Hur kul var han egentligen, den där Lennon?

Han kom insläntrande i klassrummet. Rasade ner i en bänk. Böjde sig fram, knackade henne på axeln och sa:
-Hi. I’m John.

Det var så de träffades, Cynthia och John Lennon. Han skulle ha fyllt 65 i år, om inte skotten utanför Dakota Building på Manhattan hade träffat så som de gjorde. Tjugofem år har gått, The Beatles säljer fortfarande mängder av skivor, och myten om John Lennon lever. Inte förrän nu har hans första fru satt sig ner och sammanfattat åren hon levde tillsammans med honom, från dagarna i den skola han avskydde att gå i, via de första framgångarna i musikens värld, till superidolskap.

En bok med den korta och koncisa titeln ”John” är resultatet. Den har nyss kommit ut, och jag har fått den i cd-version. Cynthia Lennon läser själv, med lugn, behärskad och behaglig röst, historien om härlig kärlek, roliga infall, glädjen över ett barn, förvåningen över en massa pengar – och hur förkrossad en människa kan bli när den älskade plötsligt bara ser en annan.

Det är lättlyssnat och fascinerande. Jag tycker mig inte ha hört den här delen av historien förr, här kommer bestämt nya pusselbitar för den som tror sig kunna sin Lennon. Och för mig, som inte är inbiten Lennon-fantast, inställer sig omedelbart frågan: Hur kul var han egentligen, den där karlen?

Den udda killen Cynthia faller för redan i skolan visar sig alltså vara ett musikaliskt geni, en kreativ begåvning utan like. Hans polare gillar henne också, de fyra Beatlarna blir en egen familj med sina tjejer, sammanhållningen är total och stark. De köper hus nära varandra, de semestrar tillsammans, de prövar droger, de shoppar ihop, de söker lugn via meditation.

Tills den dag då de får klart för sig att John har lämnat Cynthia för gott och ersatt henne med Yoko Ono. Då är Paul McCartney den ende som hör av sig.
John struntar i sin son Julian, han hör inte av sig på tre långa år. LSD och andra droger blir viktiga beståndsdelar i världsstjärnans vardag. Det tar tio år att klara ut skilsmässoöverenskommelsen, och trots att Lennon vid det laget har ofattbart stora tillgångar får hans ex-fru och son minimalt med pengar.

Så småningom får pappa John kontakt med lille Julian igen. Men deras relation hinner inte blir riktigt grundmurad innan John mördas – alltför lång tid hade gått till spillo.

Paul McCartney och Elton John har båda adlats av den engelska drottningen, en ära vars omfattning är svår för en svensk att begripa. Cynthia funderar kring detta och kommer fram till att om John bara varit i livet hade han också blivit Sir John. Men skulle han ha accepterat ett sådant bevis på etablissemangets uppskattning? Jo, hon är villig att satsa en slant på att det skulle han ha gjort. Någonstans under de senare årens sporadiska kontakter har hon tydligen sett antydan till en attitydförändring, men hur långt den kunde ha tagit honom fick vi aldrig veta.

Idag verkar Cynthia Lennon leva ett någorlunda normalt liv i relativ anonymitet på Mallorca. Men anonym blir man aldrig med det efternamnet, det konstaterar hon själv. Och trots att hon i den här boken, som till så stor del handlar om svek och sorg, påstår att hon aldrig slutat älska John säger hon ändå avslutningsvis, att hon aldrig skulle leva om sitt liv på samma vis om hon finge chansen att välja igen.
När han sagt sitt:
-Hi. I´m John.
Då skulle hon alltså inte ha svarat som hon gjorde:
-Hi. I´m Cynthia.
För då var det redan klippt.

Copyright Klimakteriehäxan

1 kommentar:

  1. Intressant. Jag gillade alltid Lennon bäst.
    Tack för tipset.

    *lägger ytterligare en titel till de som måste läsas*

    SvaraRadera