måndag, december 12, 2005

Min chans att bli Lucia är äntligen här!

13 december i morgon.
Lucia har namnsdag.
Mycket mer än så blir det inte nu för tiden, annat än möjligen en alldeles för stor och förmodligen tämligen smaklös lussekatt på jobbet.

Annat var det när ungarna var små.
Var la jag lussesärken förra året? Är den kanske för liten nu? Och stjärngossestruten, blev den smulor när luciatåget upplöstes? Varför hittar jag bara pinnen till stjärnan, var är själva guldstjärnan? Bara hälften av glödlamporna i luciakronan lyser – är det svagt batteri eller var köper man nu de där speciella lamporna? Glittret! Kan pojkar ha vit särk med aldrig så lite krås på kragen eller ger det men för livet? Syns det lilla brännhålet på ärmen?

Så där höll det på, naturligtvis in i det sista. Tills man svettig och flämtande stod där bland de andra föräldrarna på dagis eller i klassrummet och smygtorkade tårarna ur ögonvrån, eftersom de rara små liven var så förtvivlat söta och sjöng som små änglar. Jovisst, det finns små änglar som sjunger falskt och fel text, såna petitesser hindrar inte en mammas förtjusning och stolthet ens i högtidliga situationer. Pepparkaksgubbarna var alltid den busigaste trion. Min egen son valde snart tomteluva framför pappersstrut, det var ju så demokratiskt ordnat att valfrihet var genomförd redan från början. Alltså hade alla små flickor luciakrona, med ytterst få undantag.

Pepparkakorna smälte och gjorde bajsliknande fläckar på de nyss så kritvita och nystrukna lusselinnena, alla var glada och nästan alla vuxna kom för sent till jobbet den där dagen, men det är på något vis allmänt accepterat.

En luciamorgon på dagis minns jag särskilt. Rummet var mörklagt. Några levande ljus stod strategiskt utplacerade. I andlös tystnad väntade vi på att dörren skulle öppnas och våra tindrande telningar skulle komma in i en enda lång rad.
Så kom de, och de var många. Det blev trångt på den lilla golvremsa som föreställde scenen. Fröken/regissören viftade: Gå längre in! Alla måste få plats!

Min lilla dotter, självklart den sötaste av alla de små luciorna, lydde order precis som de andra. Hon gled allt närmare fönsterväggen. Och närmare. Och närmare.
Tills jag med ett illtjut flög upp, som en jätteprojektil ur en kanon.
Det var en bråkdel av en sekund, bara några millimeter, som skilde min dotters mjuka blonda hår från ljuslågan på fönsterbrädan.

Det gick bra som tur var, ingen tog eld, alla sjöng. Men min hjärtfrekvens var så hög att jag mest hörde pulsslagen i öronen, jag darrade både inuti och utanpå och hämtade mig inte förrän till kaffet när allt var färdigsjunget, såväl det falska som det välljudande.

Bränder orsakade av levande ljus är förstås alldeles för vanliga så här års. När jag gick i gymnasiet blev alltid Anita klassens lucia. Hon var liten och söt och hade långt blont hår, vi andra hade inte en chans.
Men även den traditionen fick ett hastigt slut.
Anita gick också för nära fönsterväggen, hemma hos vår klassföreståndare. Vår luciakrona hade riktiga ljus, och blixtsnabbt brann sovrumsgardinen med hög och klar låga, som vida överträffade luciatågets lyskraft.

Fröken for upp ur sängen. Hon var inte så värst många år äldre än vi, hennes elever, och hon hade en väldigt liten pyjamas av Baby Doll-typ.
Grabbarna i klassen tyckte absolut att vi skulle lussa hos henne igen, men vi kände oss inte riktigt välkomna tillbaka.

Som tur är består inte allt luciafirande av stor dramatik. Jag har hört mig för om eventuella planer för morgondagen, men inga verkar finnas. Min soldat får väl en pepparkaka på mässen, dottern har match och absolut ingen kommer att lussa hemma hos oss.

Om inte jag skulle???
Tänk om jag skulle leta upp luciakronan? Visst har jag väl en jättesärk som jag snodde ihop av ett lakan en gång för många år sedan? Och nog kommer jag väl ihåg texten: Nu i vårt mörka hus stiger med tända ljus…
Min chans att bli Lucia har äntligen kommit!

Copyright Klimakteriehäxan

6 kommentarer:

  1. Du kommer att överglänsa alla :)

    SvaraRadera
  2. Yes, gör det!! Själv har jag stessat för mkt idag, men nu är allt på plats, hm, tror jag...
    Min blogg idag blev "lite" hysterisk, vill så mycket!! "Mildamakter" påminde mig om, hur fort tiden går och då började jag andas igen. Tack gode gud, för alla kloka kvinnor!

    SvaraRadera
  3. Hade man varit lite om sig och kring sig och så, då hade man kanske lussat lite småsexigt för sin man arla om morgonen, i sånt där linne som din fröken hade kanske. Fast å andra sidan. Ett gott skratt förlänger mest käften nu för tiden, om jag ska vara ärlig, jag är osäker på vad det gör för libidot och för självaktningen:)

    SvaraRadera
  4. Anonym3:12 em

    har man ngn att lussa för... *ler*
    shit, jag hade ju kunnat lussa för Philip i rummet intill? men det tänkte jag inte på förrän nu förstås...

    SvaraRadera
  5. Man skulle kunna gå ut och lussa för alla på stan!




    Fast jag har inget lucianattlinne.

    SvaraRadera
  6. Åh... man kanske skulle vara lite tacksam för småbarnsåren med lucia ändå. Vi har haft en h-esdag idag där ingenting har fungerat (skrev nyss ett inlägg om det). Men å andra sidan skulle jag säkert sakna det om barnen var stora, som dina...

    SvaraRadera