tisdag, juli 29, 2008

Fult, fulare, fulast!

Det är högsommar i ordets mest påtagliga bemärkelse. Vi pustar och stönar lite till mans medan meteorologerna rabblar temperaturer av Medelhavs-klass, men njuter ändå mest av sol och bad och varma kvällar när man kan sitta ute till långt efter midnatt utan att huttra.
Och trots att jag hör till de semesterlediga, njutarna, kommer jag på mig med att längta efter kyla, höst, vinter.
Helt galet, eller hur? Otacksamt, rent av!

Men jag ser fram
emot nästa årstid därför att då sätter folk på sig kläder igen.
Å nej, jag är ingen pryd liten tant som rodnar generat när en topplös flicka slår sig ned på stranden. Har inga problem med svällande muskler eller minsta storleken badbrallor (annat än att jag MÖJLIGEN kan finna dem skrattretande). Tolererar också fläskberg i bikini (inte kasta sten i glashus …) och hängbuk vilande på gravt ansträngd shortslinning.

Det är tatueringarna jag inte står ut med. De har blivit fler och fler under senare år, och nu tycks det handla om rena explosionen.
Hur har det gått till? Varför har plötsligt var och varannan människa stora blåsvarta mönster på alla möjliga och omöjliga kroppsdelar? När blev den där sortens ”prydnad” som förr utmärkte brottslingar och sjöbusar något som varenda unge drömmer om, som småbarnsmammor glatt visar upp, som mogna män stoltserar med?

Uppenbarligen har tatuerarna gyllene tider. Och alla verkar inte ens vara stadiga på handen när de sätter igång sin elektriska nål och börjar rita de mest bisarra mönster på hud – mönster som, förvisso, folk själva väljer och sedan betalar dyrt för att få dit.
De där symbolerna som folk vill bära resten av livet gör mig helt häpen. Att Karl-Alfred, om någon minns den tecknade figuren, hade ett hjärta med sin älskades namn i på en svällande biceps framstår i dag som en diskret kärleksförklaring. Då var den vulgär.

Nu har folk döskallar, djävlar, liemannen, vargar, kors och gravstenar på kroppen. Tjejer väljer möjligen en aning försiktigare: en blomma, ett tassavtryck, en stjärna. Bägge könen gillar det som kallas tribal-mönster, geometriska figurer som kanske skulle vara snygga som textil applikation på en kudde eller i häftiga akrylfärger på en tavla. Men på kroppen? Fult, fulare, fulast!

Inom loppet av ett par dagar har jag konfronterat en rad tatuerade människor.
-Hur tänker du? frågar jag 20-åringen som planerar fler döskallar på sin redan förstörda arm.
Han tänker inte, det framgår.
En i övrigt klok och snygg kollega har sedan flera år tillbaka Lilla My i rött och blått på sin skuldra. Vad tog det åt henne?

Tjejen som har ett helt lår vanställt av mörkblåa slingor förklarar att ”det är coolt”. Undrar om hon kommer att tycka det när celluliterna tagit över (det kan gå fort, hon har det i släkten!) och förvandlat den släta huden till en yta som mest liknar en kullerstensgata.

Fyrabarnsmamman på
badhandduken vid min sida tycks inte ha något problem med att hennes minste får in svansen av en svart orm i munnen när han ska ammas och tar i av all den kraft hungern förser hans små käkar med. I ryggslutet har hon ett annat mönster.
Den f d hårdrockaren bär sin tvååring på en arm som är blåmönstrad från handled till axel. I present på sin 35-årsdag önskade han sig ännu en tatuering. Jodå. En hängiven älgjägare fick en tatuering av en älg, vad annars, till 50-årsdagen. Och blev glad!

Folk måste ha blivit galna.
Betalar stora pengar för något som väldigt många – det vet man – ångrar djupt så småningom.
Klantiga tatuerare klarar inte heller alltid av att göra de bilder de utlovar. Dessutom får de inte utan föräldrars tillstånd sätta nålen i folk som inte är myndiga. Det sker ändå, av mindre nogräknade utövare.
Och att bli av med en tatuering är både svårt och kostsamt, utan att resultatet kan garanteras.

Jag tycker man
borde förbjuda all tatuering fram till 45-årsdagen eller så.
Den som vid det laget tycker sig bli snyggare av en drake på bröstet eller en hund på armen eller mammas namn på halsen kan då få sin vilja fram, för då har han/hon ändå haft chansen att fundera igenom saken.
Likväl gläds jag åt att det gör riktigt sjusärdeles ont när de väljer att oåterkalleligen förfula sin kropp.
Och ont, det gör det. Det försäkrar mina tatuerade bekantingar mig enhälligt om.
Rätt åt dem.

Copyright Klimakteriehäxan

13 kommentarer:

  1. Anonym8:45 em

    En kvinnlig smed jag såg i ett program på tv hade ett annat förslag. Hon målade med tusch den bild hon ville ha på sin kind - var dag i,ett år. Sen tatuerade hon in den. Då var hon säker på att hon verkligen ville ha den och tyckte att hon ansträngt sig för det.

    SvaraRadera
  2. Anonym11:02 em

    Principiellt tycker jag det är lite intressant att föreställa sig: vad för slags symbol eller text skulle jag kunna pränta in på kroppen och känna att jag står för den resten av mitt liv. Jag har en bekant som har större delen av kroppen täckt av namn på hårdrocksband. Okej, hårdrock kan väl vara kul, men att ha HAMMERFALL i gotisk skrift över hela ryggen? Om trettio år - vem minns Hammerfall då?

    Jag skulle kunna tänka mig att skriva en ett längre citat. En dikt, en text, i väldigt liten stil som ett band längs armen (ungefär som den mikrotext som finns på tjugorna, där början av Gösta Berlings saga finns). Bara de som står nära skulle kunna läsa. Men jag har inget tillräckligt bra citat. Så än så länge är min kropp ett oskrivet blad, men å andra sidan är jag över 45. Och jag befinner mig aldrig på stranden.
    PE

    SvaraRadera
  3. Anonym12:18 em

    Made in Finland har jag funderat på armen :)

    (såg en söt kille med Made in Korea :)

    SvaraRadera
  4. Anonym2:21 em

    ´I love you´ är väl ett hyfsat alternativ om man nu tänker sig något för livet. Ungefär lika säkert som att kalla alla sina partners för `älskling´ eller ´honey´. Då kan ju ingen bli arg eller irriterad :o)
    Fast bäst är utan tatuering ö h t enl min uppfattning.

    Kulsprutan

    SvaraRadera
  5. Anonym3:25 em

    Jag har ett pyttelitet bi ovanför min vänstra ankel. Platsen är noga utvald - det är minimal risk att tatueringen blir uttänjd där. Jag tycker den är söt, det gjorde inte ont, men jag vill inte ha flera.

    SvaraRadera
  6. Anonym5:52 fm

    Bra sagt, bra skrivet Klimakteriehäxan !....jag fick i fyrtioårspresent en tatuering. I hela mitt liv har jag vurmat för djuren och har en massa hemma på gården.På min arm sitter nu den vackraste och klokaste häst man kan tänka sig, fullblodsaraben. Jag kommer inte att ångra mig en sekund !....men i princip måste jag ändå hålla med dig. Jag tror att man bör vänta tills dess att "man funderat igenom saken" !
    Tack för mycket trevlig och underfundig läsning !
    MVH/ Kia
    www.midnightlightarabian.se

    SvaraRadera
  7. Anonym4:08 em

    Så här illa kan det gå.
    En ung kvinna ville ha Elvis tatuerad på insidan av ena låret.
    Tatueraren kämpade länge och räckte till sist fram en spegel för att flickan skulle kunna titta.
    - Nej, sa hon besviket, det där liknar inte Elvis.
    Tattoomästaren höll med som att det kanske inte blev så bra och erbjöd sig att göra ett nytt försök på andra låret.
    Inte heller den här gången blev kvinnan nöjd, men då härsknade tatueraren till och gick ut och hämtade första bästa person från gatan. Här behövdes ett neutralt omdöme.
    Personen från gatan tittade länge och sa: Den är inte lik och inte den heller, men den i mitten är j-t lik Svante Turesson.

    SvaraRadera
  8. Anonym11:28 em

    Äh, låt människor göra sina egna val så låter de dig göra dina. Alla är vi olika, ser olika ut och blir attraherade av olika saker. Världen skulle bli så mycket vackrare med lite tolerans.

    SvaraRadera
  9. Måste kolla en tjuga. Har aldrig sett att där står en bit Gösta B! Och anonyms historia var ett kärt återseende - fast i min tidigare version handlade det om skidåkare och han i mitten var lik Tomas Wassberg... för den minnesgode sportvännen är det glasklart - inte sant? :-D
    Om Hannele gör slag i saken hoppas jag att det blir en bild på bloggen. Och Malous bi och Kias häst - ja vad ska man säga??? Jag står kvar på min (och Kulsprutans) ståndpunkt: NEJ.
    Fast vi lever ju i en fri värld.

    SvaraRadera
  10. Det har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas den tatuering som kan försköna den kropp evolutionen eller gud (vad man än väljer att tro på) har gett oss.
    På grund av att tatueringsmodet har vuxit sig så starkt i samhället har jag gått åt andra hållet.
    Jag har blivit så radikal att jag till och med tycker att tjejer borde skippa örhängen bara för att göra ett statement i frågan.
    Länge leve den naturliga skönhet som vi alla har oavsett om vi är tjocka, smala, korta, långa, etc.

    SvaraRadera
  11. Anonym8:54 em

    Naturlig skönhet???
    Vakna upp, varannan kvinna har ju plastikopererat sig.
    Men Gud har tydligen ingen åsikt i den frågan så länge det förgyllar hans ögon.

    SvaraRadera
  12. Anonym12:20 fm

    Hehe, intressant läsning, kul skrivet för några år sedan och kul också att du står fast vid din åsikt nu 2013. Håller delvis med dig, det är inte snyggt när folk går bärsärk med nålen, men en liten söt en skadar inte ;0)

    SvaraRadera
  13. Ja, som sagt, i backspegeln visar det sig ju att detta mode, för ett mode är det ju (som nog kan ha uppstått i rock-, hiphop och även idrottskulturen), håller stadigt än. Men nu känns det nästan originellt att inte vara tatuerad, och det lär väl finnas en gräns även för detta mode. Men det som är gjort kan bli problematiskt att bli av med om man ångrar sig.

    SvaraRadera