En indisk kvinna, Omkari Panwar, är nybliven tvillingmamma.
Ingenting märkvärdigt vid första anblicken – det föds ju många barn i Indien.
Men den här mamman är 70 år, möjligen rent av 72.
Hon förlöstes härom dagen med kejsarsnitt efter åtta månaders graviditet och det blev en pojke och en flicka.
Det var sonen som var det viktiga i sammanhanget, det finns redan två vuxna döttrar (och fem barnbarn) i familjen, men ingen manlig arvinge.
Nu handlar det inte om någon stenrik börsmagnat i New Delhi som vill se sina företag stanna i släkten.
Nej, Omkaris 77-årige make fick sälja sina bufflar, ta banklån och pantsätta sin mark för att kunna betala för den konstgjorda befruktning som ledde till de två nya barnen, och, får man utgå ifrån, den utvidgade familjelyckan.
OK för att mor och far är lyckliga och glada. Men frågan är hur glada de där barnen är, eller blir, den dag de börjar se omvärlden med egna ögon – och se hur omvärldens ögon ser på dem?
Vad betyder det att ha gamla föräldrar?
Och när är föräldrar att betrakta som gamla? Alltför gamla för nya barn, alltså?
Här i Sverige föder allt fler kvinnor i allt högre åldrar barn. Vi har vant oss vid det. Själv var jag 38 när Sonen såg dagens ljus. Det var åtminstone halvgammalt, men jag var långt ifrån äldst på mödravårdscentralens väntsoffa, och under de år som gått har förstföderskornas genomsnittsålder höjts. Nu har de inte sällan fyllt både 40 och ytterligare några år.
Visst oroade det mig ändå lite, det där med min ålder. En gubbe komplimenterade Maken och mig för vårt söta barnbarn när vi satt på ett fik och mumsade på var sin chokladbiskvi – att grabben var vår egen alldeles hemgjorde son föll honom aldrig in.
En kollega kommenterade min roll som nybliven mamma med att han också hade haft ”gamla föräldrar och det var minsann inte så kul”. Tack för den!
På dagis betraktades jag som en ”mogen mamma” och ibland bad de yngre mig om råd, som om jag tack vare åren på nacken skulle veta bättre trots att vi var precis lika färska i föräldrarollen.
Det blev faktiskt enklare när barnen började skolan. Där varierade åldern på mammor och pappor stort, skillnaderna suddades ut, ingen verkade bry sig.
En pojkes far var ålderspensionär, vilket betraktades som lyxigt – pappa var alltid hemma!
För det är ju så att det råder en klar skillnad i hur man ser på mödrar och fäder i det här avseendet.
En man kan bli pappa i princip hur länge som helst, det är kvinnans ålder som utgör hindret, såväl medicinskt som moraliskt-etiskt.
En kompis som fått nytt barn i nytt förhållande fyllde 60 när sonen var månadsgammal. Han oroar sig lite för att skolstarten och pensionsdagen sammanfaller. En annan man, av kändistyp, visar gärna upp sin bebis för fotograferna i samband med firandet av sin 70-årsdag. Kan man så tydligt bevisa att man fortfarande duger som karl är det alltså något att framhålla …
Men nu är frågan: kan kvinnor bli mammor hur högt upp i åren som helst, om IVF-tekniken kan tillgripas när den tilltänkte barnafadern inte längre klarar uppgiften?
Var går den där gränsen i så fall?
Aftonbladet.se har omröstning i ärendet i dag, med anledning av den indiska tvillingfödseln och den 70-åriga mamman.
När ungefär 70 000 personer har tyckt till anser cirka 40 procent att gränsen går vid 45, 25 procent tycker att 50 år är OK, 20 procent vill dra strecket vid 40.
3,5 procent tycker att en kvinna aldrig är för gammal för att bli mor.
Det borde ju vara barnen som skulle tycka till i ärendet, men när de kan göra det är det bevisligen för sent. För då finns de ju redan.
Och det vore mig fjärran att påstå att inte världens äldsta mamma också är jätteglad och lycklig över sina bebisar.
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Daily Mail
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Jag har blivit mamma både vid 28, 32, 41 och 44. De två senare utan hjälp av någon annan än själva såningsmannen. Det går bra att bli och vara mamma, vid alla åldrar. De första åren med de här senaste två kändes det ingen större skillnad på orken, men nu måste jag medge att jag inte är riktigt likadan som för tjugofem år sedan. Inte så att jag inte räcker till, mera så att jag känner att lite egen tid inte hade suttit fel. Det är som bekant en bristvara i barnfamiljen. Och hade jag bara haft stora barn nu så hade jag haft andra möjligheter när det gäller resor, karriär och en del annat. Å andra sidan har jag, och barnen också, en familj som ger möjligheter och har relationer som inte finns i den familj där alla barn är i ungefär samma ålder. Jag måste dock erkänna att det händer att jag tänker att jag hoppas att jag får leva och ha hälsan tills de små flickorna är stora nog att ta hand om sig själva. Det tänkte jag nog aldrig förr. Min slutsats blir denna: Får man välja så är det nog bättre att inte vänta så länge. Men om man inte får/kan välja så är alla barn givetvis välkomna och högt älskade. Ibland kan jag till och med känna mig en smula utvald som har fått vara med om det mammaliv jag har.
SvaraRaderaSpontant så kan jag känna att även om man rent fysiskt kan få barn länge så finns det nog en övre gräns. Man ska ju orka med att vara med barnen. Jag fyller snart 59 och jag skulle aldrig orka med ett aktivt barn hela tiden. Det märker jag när vi har vårt treåriga barnbarn som är jätteaktiv och har något på gång hela tiden. Det funkar i några timmar, även en hel dag, men jag är helt slut efteråt.
SvaraRaderaJag kan hålla med de flesta av AB:s röstare att gränser bör nog gå vid 45 för att man ska orka med det. Själv var jag 27 och 30 när mina två barn föddes. Det tyckte jag kändes lagom. Vi, maken och jag, hade hunnit med en del innan och man var tillräckligt mogen för att skaffa barn. Dessutom är jag fortfarande så pass ung idag att jag och "barnen" har glädje av samma aktiviteter när vi umgås.
ok, jag kanske kan föda barn vid 40-års åldern, men vill nog inte ha huset fullt av tonåringar, när jag är 60 år
SvaraRaderaDet går alldeles utmärkt att vara lite äldre pappa.
SvaraRaderaFast det är klart; en o annan har ju frågat om man ska satsa på ordförandeskapet i Hem-och-skola eller PRO.