torsdag, juli 10, 2008

Somliga Messar Snabbare

Det piper till i mobilen. Ah, ett sms!
Med stor sannolikhet är det ett meddelande från Sonen eller Dottern, båda semesterlediga. Periodvis kan de där små pipen vara huvuddelen av kommunikationen oss emellan – i längden rätt tråkigt, det måste jag erkänna att jag tycker. Fast ändå praktiskt i många sammanhang.

Visst, jag sms:ar också. Men som i en annan värld. För medan mina barn på sekunder kan skicka iväg hur många tecken som helst, rättstavat, med versaler där det ska vara versaler och skiljetecken på plats, sitter jag och knåpar med något väldigt kort och koncist.
Ofta fräser jag och nedkallar diverse förbannelser över den där mobilen, som inte skriver som jag vill, inte förstår mina kommandon och till och med kan vägra att hitta den mottagare jag vill kontakta.

Mobilen erbjuder ju stavningshjälp, en inlagd ordbok som gör att man i bästa fall inte behöver skriva mer än några få tecken för att apparaten ska ”gissa” vad det är för ord man är på väg att skapa. Det där utnyttjar ungdomarna rationellt. När jag försöker mig på samma sak blir samma apparat helt ställd: vill jag verkligen skriva ”brännankol” när jag undrar om folk spelar brännboll? Nej, men ”bränn boll” går bra. Sär skrivet, alltså, som jag avskyr innerligt. Sonen vet det och pikar mig skoningslöst för att jag sär skriver i mina sms, men nöden har ingen lag.

Alla i den yngre generationen verkar ha tränat upp ungefär samma hastighet i sms-fingrarna – inte sällan tummen, har jag sett. Meddelandena skjuter som blixtar mellan kompisarna, det blir riktiga samtal.
Många i den äldre generationen försöker sig inte ens på det här kommunikationssättet, vilket är dumt, eftersom det är både hyggligt billigt och – i grund och botten – enkelt, bara man läser instruktionerna.

Men jag är ju en av dem som inte vill läsa instruktionsböcker. Vilket leder till att om jag tycker mig behöva skicka ett lite längre textmeddelande langar jag raskt över telefonen till det barn som står närmast, dikterar och får det överstökat i rekordfart.
En vacker dag kan jag få ångra det. För nu har jag sett att en ny åkomma hotar: man kan få sms-tumme, som musarm, fast i handen.

Se där en sjukdom jag faktiskt iskallt kalkylerar med att aldrig själv drabbas av. Fast som jag kanske medverkar till att mina barn får … usch, en sådan förälder! Måste kanske leta upp den där handboken!

Copyright Klimakteriehäxan

5 kommentarer:

  1. Det där att inte läsa instruktioner tror jag kan räknas till tantfaktorn. Jag var galen på min mamma som varken läste recept eller bruksanvisningar, utan körde på gehör. Och vad gör jag nu? Jo, jag skicker henne en förstående tanke då och då... Bruksanvisningar är för veklingar.

    Jag är så emot särskrivningar att det skär i hjärtat när jag inte ids lägga in nya ord i listan utan faller för sär skrivning... hoppas att mottagarna vet att jag vet... Men - jag skriver inte ofta sms. Bara när det är nödvändigt. Till skillnad från min dotter som ständigt har en tumme på avtryckaren...

    SvaraRadera
  2. Så kan man göra som min fd chef och i sms:en knåpa ihop helt egna stavningar och framförallt förkortningar.
    "t in hk1" betydde
    Tekila (häst) ska vara inne. Hovslagaren kommer klockan ett.
    Det meddelandet ligger kvar i mobilen.
    Och själv knappar jag flitigt med min tumme :)

    SvaraRadera
  3. Orsboken i mobilen funkar inget vidare när man växlar mellan att "messa" på två språk. Ganska bra hastighet har jag fått :-)

    SvaraRadera
  4. Suck, har verkligen försökt att träna upp hastigheten men det är bara så dåligt. Mina tummar är nog för gamla. Det vill sig inte. Men munnen är fortfarande väloljad så telefon fungerar. Så länge jag orkar hålla i luren i alla fall!

    SvaraRadera
  5. Matildas fikarum1:46 em

    Det värsta är att jag aldrig har läsglasögonen på mig när mobilen ringer, och allt är ju så jädrans smått! Inte ser jag vad det står, och inte ser jag vad jag skriver.

    SvaraRadera