Hoppsan, igen och igen!

Ni vet hur man kan hålla på för att åstadkomma en bild att bli någorlunda nöjd med. Man flyttar en lampa, tänder, släcker. Vrider på ett och annat. Makar ihop prylarna som ska fotograferas, eller glesar isär dem lite lagom. Det ska vara rätt komposition. Och så skärpan! En bild ska vara skarp, detaljerna måste gå att urskilja!

Så händer det saker man inte vet om, inte märker: den lilla kameran tar egna initiativ. Arbetar helt självständigt. Det kan man naturligtvis ha synpunkter på, även om inbyggd drivkraft i de flesta sammanhang oftast betraktas som en plusfaktor.

Men lite jobbigt är det att konstatera, att trots avsaknad av skärpa, helt utan ansträngning och tankeverksamhet, blir det på något vis vackra foton alldeles av sig själv ... hoppsan! Igen och igen!

Konstverk brukar ju som ni vet ha titlar. Så den översta bilden heter numera "Det svarta hålet" och den nedre går under namnet "Röd detalj". Om ni inte hittar på något bättre?

Tycker min mobilkameras verk borde få komma med på Liljevalchs vårsalong. Åtminstone. Fast anmälningstiden har gått ut. Och tekniska enheter kanske inte räknas som upphovsmän? För jag kan ju inte ta åt mig äran!

Copyright Klimakteriehäxan