Fotnot

"Man ska vara glad åt fötter, för utan dom man står sig slätt” sjöng Birgitta Andersson en gång för länge sedan. Det är en sanning som står sig.

Mina fötter har varit en källa till stor glädje.
De har inte bara varit starka och funktionella, de har också varit riktigt fina att titta på. I den eviga och inte alltid framgångsrika jakten på fysiska företräden har jag alltid kunnat lita på de av kroppens delar på vilken allt det andra vilar, de som står för markkontakten, de som ordnar förflyttning, de som rusar på stoppbollarna, de som får oss att stå stadigt i blåsten även om kronan svajar. Jag har helt enkelt haft väldigt fina fötter.

En gång blev det väldigt tydligt fastslaget i en skoaffär. Jag kom in medan en kvinna provade en röd sandal som mest bestod av några remmar och en svindlande klack. Riktiga läckerbitar. Mannen som sålde skorna såg inte glad ut. Kvinnan behövde fundera, han använde hennes betänktetid till att vända blicken mot mig. Jag ville pröva samma modell.
När remmarna slutit sig om min fot sken skohandlaren upp som en sol, vände sig till sin andra kund, pekade och sa:
-Det är såna fötter den där skon ska sitta på!

Nej, det är ingen självklarhet att ha snygga fossingar, det är alldeles uppenbart inte alla förunnat. För även om alla bebisars små rosa tår är gudomliga, så utvecklas de inte sällan till något annat, något klumpigt, krokigt, valkigt.

Välskötta fötter är ett måste oavsett utgångsläget. Men det är något som väldigt snygga tjejer ibland inte förstår och därmed tappar en skrälldus av skönhetspoäng. Tänk på alla de spruckna sommarhälar du gått bakom, hälar på fötter i dyra italienska sandaler som kan få det att vattnas i munnen på vilken skovän som helst. I kombination med de där otäcka hälarna? NEJ! Usch!

Jag gillar dessutom tånaglar som lackats, gärna i en glad röd ton. Speciellt fint på sommaren, förstås, när vi visar fötterna mer än annars. Men där finns det en usch-varning till: även tånaglar måste skötas och lackas om! När en halv kvadratcentimeter är allt som återstår på stortån sedan skorna skavt bort resten ser det eländigt ut. Då är det bättre utan.

Outtröttligt har jag levt efter de där principerna. Men medan åren gått har jag sakteliga fått gå upp i skostorlek. Det började efter första graviditeten, och på sistone har jag riktat blickarna mot de hyllor där det står 40.
Fötterna har blivit både plattare och bredare.

Och så en dag såg jag det: jag hade fått början till hallux valgus. En knöl vid stortåleden hade börjat bildas på vänsterfoten.
Jag blev egentligen inte förvånad. Både min mamma och min storasyster har opererats för samma sak, men jag trodde i det längsta att jag ärvt mina fotgener av pappa. Tji fick jag.
Hallux valgus är fruktansvärt vanligt. Både män och kvinnor får det. Kirurgiskt ingrepp görs ofta, ibland redan i tjugoårsåldern faktiskt, eftersom man får problem med skor.

Så i går morse när jag steg upp satte jag min ankfotsliknande vänster i golvet för sista gången. I går eftermiddag sågades en bit ben bort, tån rätades upp och alltihop förankrades med en skruv.
Nu är det stillhet som gäller, med foten i högläge. Inget hoppande och skuttande på två månader.
Men sedan.

Sedan hoppas jag kunna vara glad åt fötter igen. För utan dem står man sig slätt, som sagt.
Fast så fina som de en gång var, det blir de aldrig mer.
Och om du undrar, så köpte jag naturligtvis de där röda remsandalerna den där gången. Fast den andra kvinnan lämnade butiken utan.

Copyright Klimakteriehäxan

Min vänstra fot fredag morgon..........och samma fot fredag eftermiddag.













Om du vill ha mera fakta i målet så finns mycket att hämta på den här sidan.