Högsta vinsten

Jag kunde faktiskt inte tro mina öron.
Han fick upprepa. Och ändå var jag inte säker på att jag hört rätt, trots att det var ganska tyst omkring mig och trots att det inte är något fel på min hörsel.
-Mamma, jag fick lägenheten, sa Sonen.
Han lät yrvaken och det var precis vad han var. Dagen var fortfarande ung när hans telefon ringde och en främmande röst lyckades tränga in genom sömndimmorna med beskedet.

Sonen har fått en lägenhet.
Med förstahandskontrakt.
Fullständigt lagligt.
Det är för bra för att vara sant. Men det ÄR sant. Alldeles otroligt. Han får flytta in i en förortsetta om ett par månader. Den ligger nära tunnelbanan och har en stor Ica-butik alldeles bredvid – att han hade kollat det där med affären gjorde mig nästan lika förvånad, ja rent av tårögd, som det positiva svaret.

En arbetsseger, skulle man kunna kalla detta. För vi har i tjugo års tid bosparat åt våra telningar i HSB, det var det alternativ vi kom på. Att lägenheter inte skulle komma att stå som spön i backen, det har varit helt klart ända sedan barnen föddes.
Många fnysningar har detta sparande framkallat i bekantskapskretsen: de där kronorna skulle inte räcka ens till en garderob i Rågsved.

Så fick vi klart för oss att också HSB har vad som kallas för ungdomslägenheter. Visst fick jag tjata lite innan Sonen klickade sig dit, men han anmälde sig. Till ingen nytta, som det har verkat, eftersom någon annan alltid haft längre kötid eller om nu något annat spelat in. Mindre lägenheter med överkomliga månadshyror har det dessutom inte funnits många av. Men så dök två ettor upp, Sonen gjorde intresseanmälan och så blev det jul. Han har haft "egen lägenhet" högst på önskelistan länge, men tomten syntes inte till.

Ingenting hördes. Efter påstötning ringde han och fick inget besked, men ändå ett råd: skaffa de papper som krävs så att du har dem redo utifallatt.
Sagt och gjort, han beställde intyg och personbevis och vad det nu var.
Men ingenting hördes.

Tills plötsligt han blev kallad, med kort varsel, till visning i måndags. Ingen kunde hänga med, han fick åka själv.
Hemma igen berättade han, att han tackat ja för den händelse att ingen som stod före i kön skulle göra det.
Vi trodde inte särskilt mycket på hans chanser någon av oss. Jag fick nys om ännu ett ställe att leta på och tipsade om det för att hålla grytan kokande – grabben behövde ju få något eget!

Nu är det klart. I ett grymt lotteri där de allra flesta drar nit efter nit har han vunnit högsta vinsten.
Det är fantastiskt kul.
Fast när han lämnar sitt rum blir det nog väldigt konstigt. Har hört rader av mammor som gråtit strida strömmar när deras barn har bytt till ny adress.

Men ungen ska flyga ur boet, ska ha egen dammsugare, ska köpa hem sin mjölk och sitt bröd. Rätt och riktigt. Som den vuxna människa han faktiskt är.
På sätt och vis. Min lille pluttgubbe.

Copyright Klimakteriehäxan