lördag, januari 20, 2007

Gå på begravning - rätt eller fel?

Ibland springer vi ihop med Döden.
Det kan vara väntat, det kan vara ett helt överraskande möte.
Och så blir det, förr eller senare, begravning.
Dags för beslut: ska jag gå?
Vid första anblicken kan det verka som ett enkelt avgörande. Men det är det långt ifrån alltid.

Personen man känt och känt för ligger okontaktbar i kistan. Vet inte vem som kom, vem som lät bli. Får aldrig veta, oavsett skälen.
Kanske betyder ens närvaro att man ger styrka och tröst åt närmast anhöriga. Fast det kan också betyda att ingen vet vem man är – det kan vara första och enda gången man får kontakt med familjen, om relationen till den avlidne haft med jobbet att göra, till exempel.
Självklart gör var och en det han eller hon känner för.
Men, som sagt, det är inte alltid ett enkelt beslut.
Och det kan rent av gå illa.

Min kära väninna P vet av egen erfarenhet.
Hon sitter en dag med tidningen vid frukostbordet, en sen frukost. Det är nästan förmiddag. Då faller hennes blick på en dödsannons: en man som hon haft mycket att göra med är avliden. Alla detaljer stämmer – men hon har inte haft en aning om att han varit sjuk, har inte känt till att något dramatiskt hänt honom. Ingen har hört av sig. Märkligt.

Där och då fattar min väninna ett beslut: begravningen ska äga rum samma dag, vid lunchtid. Hon ska gå dit. Bör hinna.
Slänger sig i bilen, kommer fram sent men ändå inte för sent. Inser att hon borde ha en blomma att lägga vid kistan, ser sig om – nyper i panik ett par gröna kvistar i kyrkogårdshäcken och störtar in.
Sätter sig diskret långt bak. Ser bara församlingens nackar.
Ceremonin tar sin början. Sorgen ligger tung över kyrkan. Näsdukarna tar slut. Proceduren också.
Så blir det dags för defilering.

Då blir P fundersam. Hon känner inte igen änkan. Fast det är klart, det är stort avstånd och många tårar förändrar ett ansikte.
I turordning passerar begravningsgästerna kistan. Min väninna är bland de sista. Hon kliver in i kön, lägger ner sina små kvistar och tittar sedan medkännande mot människorna på första bänken. Och blir ungefär lika iskall som liket.

P har verkligen aldrig förr sett kvinnan som just förlorat sin make. Känner faktiskt inte igen någon mer i hela kyrkorummet.
Min väninna förpassar sig ut ur kyrkan i racerfart, kastar sig i bilen och drar. Generad, orolig. Så pinsamt!
För vad tänker änkan när en vilt främmande blondin dyker upp på makens begravning? En kvinna som ingen i sällskapet känner igen? Med en originell blomma dessutom, kanske ett hemligt tecken? Är detta hans hittills totalt okända älskarinna? Eller vad?
Skulle kunna bli ett riktigt trauma för den som redan hade nog med att sortera sina känslor och ta tag i framtiden.

Allt hade ju stämt: namnen, åldern, orten.
Men det var fel.
Och P hade blivit ledsen alldeles i onödan, kan man säga.
Visst är det dråpligt på sitt sätt – hon gick helt enkelt på fel begravning. Men än i dag undrar vi, både hon och jag, om hennes vilja att hedra en person som hastigt mött Döden fick några konsekvenser.
Svaret får vi aldrig.
Fast historien visar väl ändå, att det kan vara svårt att bestämma sig för att gå eller inte gå på begravning.

Copyright Klimakterihäxan

3 kommentarer:

  1. Jag beundrar hennes mod. Jag hade nog bara gråtit en tår vid frukostbordet och haft personen i mina tankar under dagen. Kanske funderat länge men inte gått. Kanske ångrat mig efteråt, men antagligen tänkt att det var bäst så.

    SvaraRadera
  2. Anonym3:17 em

    Det här är ett STORT ämne och som har väldigt olika värderingar i olika länder när det gäller traditioner och kutym och vad det betyder att/om du är närvarande vid en begravning. Och om du är kvinnlig eller manlig.

    Jag beundrar också (som pumans dotter säger) personens initiativ, men visst kan det bli dråpligt. Tänk bara på filmen "Harold & Maude" om det finns någon som kommer ihåg den.
    Men å andra sidan hade ju H&M en del kul ihop vid begravningarna.
    Och bloggfrågan/rubriken kanske inte var så allvarligt menad............?

    SvaraRadera
  3. Detta var en vansinnigt dråplig historia!! Och jag förstår att den dessutom är sann. Vore ju väldigt roligt att få veta hur slktingarna och de anhöriga tog den här kvinnans närvaro. Man får väl anta att det väckte uppseende. För på begravningar så känner ju de flesta varandra och en helt främmande blir väldigt utpekad.

    SvaraRadera