Måste sushins vänner skämmas?

Sushins vänner är ett ständigt växande sällskap.
Jag finns med där, som en trogen medlem sedan många år. Märkligt nog åt jag mina första sushibitar på alldeles fel plats på jorden, i Panama närmare bestämt, och jag blev överförtjust direkt. Fast då visste jag inte att det hette sushi, bara att det var ett japanskt sätt att servera rå fisk på.
Det där var ofantligt länge sedan, och sedan tror jag inte att jag råkade på några californiarullar eller nigiri eller maki förrän jag damp ner i Tokyo flera år senare. Då var sushi fortfarande exotiskt och lite spännande. Men det har ju gått över.

Idag finns en sushibar i snart sagt varje kvarter i världens storstäder. Även små städer finns med på sushikartan. Och man kan köpa sushi i färdiga förpackningar i snabbköpet, det finns i djupfryst form, man kan göra själv med hjälp av ”sushi-kit”, det finns som buffé på lunchrestauranger i ekonomiklassen – och dessutom på bättre krogar som vill ha en asiatisk touch.

Som snabbmat betraktat är det inte tokigt alls, trots att riset sötas.
Som mat är det inte bara snabbt, även om man väntar medan laxen kläms fast på riskorven eller räkan förankras med en klick wasabi.
Det är alltså väldigt gott också, allra godast om riset är en aning ljummet. Och ingefäran till är pricken över i:et.
Plusen ur hälsosynpunkt är många: de vanliga beståndsdelarna lax och avocado innehåller nyttigt fett, wasabi och ingefära sätter sprätt på matsmältningen, det faktum att man helst ska äta med pinnar gör att man äter lite långsammare.

Men nu har en stor och allvarlig fråga dykt upp:
Kan man både älska sushi och vara miljövän? Samtidigt?
I dag har experter nämligen slagit larm på en internationell konferens i Kobe i Japan.
Tonfisken håller på att ta slut i haven, i alla fall några tonfiskarter. Det är riktigt illa ställt med återväxten.
Och det är sushi-älskarna som får skulden.
Mitt fel, helt enkelt.

Fisken håvas upp i enorma mängder för att filéas, frysas ned och så småningom skäras upp i tunna, jämna, vackra skivor för att bli sushi som heter maguro, chu-toro eller o-toro – då har riset kombinerats med tonfiskvarianter av olika fetthalt.
Ja, det kan serveras som sashimi också, förstås, då äter man fisken utan ris, så ur utrotningssynpunkt gör det åtminstone ingen skillnad.

Nu undrar jag alltså om jag törs fortsätta peta i mig mina japanska munsbitar. Eller om jag ska skämmas för att jag sväljer ner för mycket av havets skatter. Jag vill ju inte bara bli mätt, jag vill värna om miljön också.
Faktum är att de stora räkorna som också oftast ingår om man köper en blandad sushitallrik också medför vissa tveksamheter.

Fast jag tror jag vet en utväg.
”Lax special” innehåller varken tonfisk eller räka. Och laxen kommer förmodligen ur norska odlingskassar.
Men hjälp, det är ju inte heller bra för miljön, det har jag läst! Laxen klarar sig bra, men vattnet runtomkring gör det inte.

Kanske är det den vegetariska sushin de sanna miljövännerna får satsa på.
Eller så får vi gå tillbaka till gotländskt lammkött och grynkorv, med ett och annat avbrott för pannkakor på riktiga sprättägg, och kanske en bit älg. Om vi äter det med pinnar? För känslans skull?
Men jag vill ju inte avstå från sushi. Det gör nog inte japanerna heller i första taget.
Håll med om att det inte är lätt att bli mätt med gott samvete!

Copyright Klimakteriehäxan