Trettondagsafton, på min ära

De är här nu, semlorna. Både i vanliga mataffären och i konditoriet. Kanske har de redan funnits en tid, men det var i dag, på självaste trettondagsafton, som jag blev varse att de dykt upp. 12.50 per bulle på Ica, mer än det dubbla på bageriet. Och folk köper semlor som tokiga. Jag också.
Tänkte att jag ska passa på att trycka i mig en nu, innan ett nytt och bättre liv ska dra igång efter alla helgerna – nej, inget nyårslöfte, men ren självbevarelsedrift säger mig att det är alldeles nödvändigt.

Det är den här dagen som är julpresenternas dag i vissa delar av världen. Och dessutom är det en dag avdelad för bal, enligt somliga traditioner.
Fast jag har aldrig varit på en trettondagsbal och lär väl knappast komma på någon heller. Tror att det är så gott som slutdansat för min del, vilket är trist. Men det känns nästan som att jag inte längre vet hur man gör, det hjälper inte att dra sig till minnes alla de oräkneliga danskvällar man svettat sig igenom, håret på höger sida platt och plaskvått mot kinden, tårna ömma, och ändå ingen prins inom räck- eller synhåll. Motion fick vi ändå, vi som buggade, valsade och foxtrottade vartenda veckoslut. Ibland hände det till och med att vi svängde runt i en schottis.

Jag har i alla fall varit på ”Singing in the Rain” och fått mig lite dans till livs den vägen. Karl Dyall har länge varit min drömprins just när det handlar om dans. Tänk att en enda gång i livet få dansa med honom – och klara av det, kunna hänga med, sväva ut över golvet! Med honom som kavaljer vore man balens drottning på direkten. För all del, det finge väl duga med Rennie Mirro också. Men Kalle D:s fantastiska koordination och rytmkänsla upptäckte jag för åratal sedan, och det intrycket har inte bleknat.

Det kvarstår även efter kvällen på Oscars. Dansen är det bästa med den där musikalen, som naturligtvis har en handling som inte är värd namnet. Men finalen är banne mig i Broadway-klass. Kan aldrig ha dansats bättre showdans på en svensk scen, det är jag ganska säker på. Och nog vet jag att många fnyser åt flickor som sparkar i takt i konstiga kjolar, men det är häftigt i alla fall, det vidhåller jag. Ska väl aldrig glömma en kväll – min enda – på Radio City Music Hall i New York medan det fortfarande var showdansandets högborg. Måste ha varit femtio tjejer som sparkade i takt. Klart sevärt i sin genre!

Förresten så vet jag att jag också för väldigt länge sedan såg en uppsättning av Shakespeares ”Trettondagsafton”. Fast det enda, absolut enda, som jag minns av den föreställningen är att en av rollfigurerna ideligen utropade ”På min ära!”. Vari det ärofulla låg har jag inte en susning.

Men en trettondagsafton som denna kan man brista ut i ett och annat ”På min ära!” när man ser sig om. Sjön verkar inte ha den minsta aning om att den borde ha dragit istäcket över sig.
Skidutrustning reas med 70 procent i sportbutiken.
Påskliljorna är uppe med fem centimeters gröna spjut i rabatten.
Och jag ska äta årets första semla, på min ära. Tänk om jag också vågade påstå och tro att den skulle bli den enda och sista.
På min ära.

Copyright Klimakteriehäxan