En riktig skräptext

Ännu en dag har gått.
Och vad har du uträttat?
Något måste du väl ändå ha producerat?
Det måste en modern, medveten människa göra!

Sådan tur, då, att vi alla alldeles säkert gjort det. Producerat något, alltså. För har vi inte åstadkommit någonting annat över huvud taget, så har vi i alla fall, säkert som berget, ökat på mängden avfall. Skräp i ofantliga mängder.
Hushållssopor, pappersavfall, glas, plast, metall, aldrig uppätna mediciner, lump, papper och tidningar.

Vi är helt enkelt fenomenala på att producera sopor, och det sker dessutom ofta helt utan ansträngning.
Men visst förundras man över hur fort den där plastbehållaren under diskbänken blir full? Den bräddfulla påsen sprider blixtsnabbt lukten av gamla räkskal, surnad mjölk och halvrutten sallad plus en övermogen banan, så brun i skalet att till och med bananälskarna fruktar att den dragit på sig något smittsamt. Blä. Ut med alltihop!

Ja men snälla någon, suckar nu en äkta miljövän, allt det där kan väl ingen slänga i soporna! Kompostera! Det är så enkelt, och tänk, sådan fantastisk blomjord man får till rabatterna, trädgårdslandet eller bärbuskarna!
Pyttsan.

I vårt bostadsområde finns det sådana människor, av den där ädla och foträta typen, som stavar Kompost med stort K och inte drar sig för att hävda att en stor del av vårt hushållsavfall multnar så snällt, utan problem, riktigt snabbt dessutom. De genomdrev ett Försök Med Gemensam Kompost.

Jag gjorde faktiskt ett antal tappra ansatser. Men gav upp, ganska snart. För varje gång jag lyfte på locket till den specialsnickrade kompostkistan anfölls jag av en miljon jätteäckliga flygfän, flugor blandat med annat vingförsett otyg. Stanken påminde om, nä usch, glöm det.
Så småningom blev djurlivet ännu mer intensivt. Måsar, skator och gråsparvar hade koll på minsta gnutta som ramlade bredvid, fast snart var också de chanslösa för då hade råttorna kommit och tagit herraväldet över alltihop.

Det blev fler råttor, men aldrig någon jord. Komposteringen är numera ett avslutat kapitel, men jag fruktar att råttorna är kvar, även om vi inte ser dem längre. Kanske bidar de bara sin tid, tills experimentet är bortglömt och några nya miljöentusiaster flyttar in och försöker frälsa sina grannar för kompostens förädlingsprocess.

Nu ses vi med jämna och ojämna mellanrum knata iväg med återvinningsbart skräp i olika påsar till Sellbergs gröna plåtbubblor. Visste ni att det är kvinnor 50+ som är jättebäst på att sopsortera och lämna till bearbetning? Det finns statistik på det. Medge att resultatet inte är särskilt överraskande. Det är bara att titta på de damer, tanter och övriga fruntimmer som knallar iväg med sina dra-maten och plastkassar fullproppade med returförpackningar. Noggrant läggs plastlådorna i plastbubblan, mörkt glas hamnar aldrig tillsammans med ofärgat, pappförpackningarna är hopvikta och konservburkarna ursköljda.
PET-flaskorna som fortfarande belagts med pant bär vi snällt tillbaka till livsmedelsbutiken, i den fasta förvissningen om att de blir fleecetröjor i nästa liv.

Men det andra då, det som vi så lydigt lägger i de där gröna behållarna?
Tja, glas ska bli glas på nytt, är det tänkt.
Tidningspapper ska tuggas sönder och förvandlas till wellpapp eller något åt det hållet. Och så vidare.

Frågan är om det verkligen fungerar. Ideligen dyker elaka rykten upp som envist påstår, att när de där gröna sakerna töms, så hamnar allt ändå i en och samma röra. Vilket skulle betyda att vi ansträngt oss alldeles i onödan och lika gärna kunde langa alltihop i sopnedkastet eller tunnan direkt.

Sådant vill man inte ens tänka på, och jag har än så länge inte blivit övertygad om att det är så illa. Så jag fortsätter sortera och dra iväg med mina påsar till återvinningsstationen, och gör på så sätt mitt, om inte för miljön, så i alla fall för statistiken.

Fast det finns ju folk som vet att utnyttja sitt avfall på bättre sätt.
Gamla hederliga trasmattor är förstås urtypen för suverän och svårslagen återanvändning. Men det finns nutida varianter.
I en affär på Hornsgatan säljs jättesnygga vinglas som gjorts av gamla glasflaskor. En påhittig metallslöjdare knåpade ihop ett visserligen skramligt men ändå kul draperi av gamla kapsyler. Tjocka plastpåsar av den typ som finns inuti vinboxar kan sys ihop till en regnkappa.

Såg en riktigt rolig väska av kaffeförpackningar, det hade gått åt sisådär tjugo halvkilos Classic till en kasse vars ägarinna nog är ganska ensam om modellen. Do-Redo är en liten trendunge som försöker inspirera till att fixa nya snygga plagg av gamla, hopplösa paltor, eller av ulltröjan som råkade hamna i 90-graderstvätten. Till och med urtrendiga Ebba von Sydow kommer in på ämnet i sin bok ”Ebbas stil” – man kan göra om 80-tals-tröjan med pingvinärm till en bra top genom att vända den upp och ner, eller hur det nu var hon fick till det (nej, jag har inte försökt).

Så där kan det alltså också gå med skräpet, om man råkar ha lite skapargnista, tid, lust och fingerfärdighet till övers.
Och i så fall har man verkligen producerat något.
Inte bara avfall.

Copyright Klimakteriehäxan