Att vara rik - och miljonär

Förr i världen, när jag var en liten flicka och till och med när jag var lite större, var Utomlands något att drömma om.
Utomlands fanns Äventyret.
Där var hela livet annorlunda. Människorna, dofterna, smakerna, sakerna, färgerna, ljuden, ljuset.

I mer konkreta termer var också allt billigare än hemma i Sverige: maten, kläderna, böckerna, sminket, skivorna, biljetterna.
När jag äntligen fick råd och möjlighet att ta mig Utomlands var det fantastiskt. Jag kom från ett rikt land, jag hade råd med det mesta jag suktade efter, även om sparslanten förvisso var slut när det var dags att återvända hem.

I dag är svensken fattig redan i Oslo och Köpenhamn, för att inte tala om i Rom, Paris, Tokyo eller New York.
Men allting är ju som bekant relativt.
Om ni frågar mig i dag om jag är rik svarar jag obetingat JA på den frågan.
Det är klart att jag är rik. Jätterik.

Jag är mestadels frisk, jag har ett jobb, jag trivs med mitt boende, jag har en fungerande familj, jag äter gott och relativt nyttigt, jag är ofta glad, jag har pålitliga vänner, jag är stolt över mina barn.
Summa summarum: jag är RIK. Miljonär, rent av.

Att vara miljonär var fullständigt ofattbart stort då, när Utomlands var drömmen.
En miljon var en svindlande summa, som skulle räcka till allt om man bara fick lägga vantarna på den.
Men som så mycket annat har den illusionen fått gå till arkivet.

I dag är den som bor i minsta etta i Stockholms innerstad miljonär. Också en hyresrätt har ett marknadsvärde, fast det görs försök att skyla över det.
Stugan i skärgården är värd fler miljoner ju närmre vattnet den ligger. Torpet i skogsbrynet värderas högre för varje ny vår som kommer. Den som slår till och säljer sitt lilla radhus i en inte alltför avlägsen förort kan för köpesumman etablera sig i något herrgårdsliknande i Småland eller Hälsingland – och då kommer bättre luft och, troligen, vackrare utsikt med som bonus.

Vi som envisas med att bo kvar någorlunda centralt får inte sällan lite halvt spydiga kommentarer om lyxen i att bo i Stockholms innerstad. Och så kommer det där lilla extra epitetet med på sladden: miljonär! Kanske flera gånger om till och med, beroende på bostadens storlek och allmäntillstånd.

Visst. I själva verket vadar, eller rent av badar, vi i pengar. Nog låter det så?
Fel, fel, fel.
Vi varken vadar i dem upp över fotknölarna eller kan ta oss ett dopp i dem i stil med Joakim von Anka.
Nej, vi bor i våra pengar. Vilket betyder att det faktiskt inte går att använda dem till vare sig jorden-runt-resor, Rolls Royce eller kilovis med diamanter.

Tro nu inte att jag klagar.
Men min bostad, den som på papperet är min stora tillgång, är bara en liten, väldigt liten, del av min rikedom. Fast den går förstås att omvandla i pengar.
Mina lösa tillgångar är desto värdefullare. De går inte att köpa, än mindre att sälja.
Hur länge får jag ha dem kvar?
Hälsan, glädjen, ungarna, vännerna?
Sådant funderade jag aldrig över då. Förr i världen.
När Drömmen om Äventyret stavades Utomlands och en miljon var en ofattbar förmögenhet, eftersom rikedom bara mättes i pengar.

Copyright Klimakteriehäxan