Linda Skugge och jag

Linda Skugge och jag har massor gemensamt.
Det känns lite chockartat att konstatera, men det är faktiskt sant.
Bortse från en del basfakta, som att hon är en ung och välkänd småbarnsmamma som länge vetat att sticka ut hakan och få betalt för det – medan jag är en anonym klimakteriehäxa med tonårsbarn, en mogen dam som inte bråkar i onödan. (Och skulle jag göra det vore det med största sannolikhet gratis.)

Precis som många andra som fyllt 50 kände jag stor skepsis när Skugge dök upp ur skuggorna. Högljudd, jo det kan man vara även i skrift, ganska snygg, kaxig, mitt i fittstimmet. Läste hennes kvällstidningskrönikor ibland men tyckte nog egentligen att de lämnade mig tämligen oberörd. Det gick lätt att trösta sig med att man inte tillhörde målgruppen och alltså inte ens förväntades haja vare sig språket eller budskapet.

Sedan vet jag inte riktigt hur det gick till. Kanske var det dottern som pratat om henne. Kanske var det någon annan. Hur som helst så hamnade jag inför en trave reaböcker och i den fanns en Skugge. Den hette ”Lilla ångestboken” och bara titeln borde ju verka avskräckande på vem som helst, men det bet inte på mig. Jag köpte den alltså, av outgrundlig eller i alla fall väldigt luddig anledning.
Fast jag trodde nog att dottern skulle bli intresserad.

Men först skulle jag läsa den för att bedöma om detta var ren smörja – eller något för min tonåring att sätta tänderna i.
Började läsa.
Och läste.
Under stigande förvåning.
Var DETTA Linda Skugge?

Jo det var ju det.
Här, mellan två styva pärmar, fanns interiörer från ett tonårsliv som faktiskt hade en del att bjuda omvärlden på. Kärlekssorger, utanförskap, otrygghet – sådant som alltför många unga är alltför bekanta med. Och så en del som var väldigt praktiskt – sådant som, när det kommer från mammas mun, framstår som rent och oförfalskat vråltjat.
Tre bra exempel:
”Skölj av din disk och torka av bordet. Lämna inte allting i en enda mess som mamma måste ta hand om”.
”Plocka undan efter dig.”
”Fattar ni inte att de (föräldrarna)inte vill att ni ska supa skallen av er för att det är 1. skadligt för kroppen 2. det kan hända jobbiga och farliga saker när man är full 3. lägenheten/huset kan totalsabbas”.

Så där går hon på. Direkt och utan kringelikrokar kommer det ena klockrena rådet efter det andra. Som:
”Du MÅSTE läsa böcker”.
”Du som har syskon, var rädd om dem”.
”Stanna inte kvar hos kassa kompisar”.
”Du måste plugga och skaffa dig en utbildning så att du får ett jobb du klarar dig på. Vill du leva ett drägligt liv så finns det inga andra lätta vägar, det är skolbänken som gäller”.
Och lite annat hälsosamt, som ”Sov minst åtta timmar varje natt” och ”Rör på dig”.

Linda Skugge tar också med sina läsare in i köket.
”Kom inte och säg att du inte kan laga mat” inleder hon. Och fortsätter:
”Det är bara att slå upp en kokbok och exakt följa instruktionerna.” Sedan bjuder hon på några recept som hon själv prövat och gillar – fast först efter uppmaningen:
”Kom ihåg att tvätta händerna innan du lagar mat och diska efteråt!”

Fattar ni?
Fattar ni hur urbota hopplöst vråltönttjatigt det hade varit om JAG hade skrivit det där?
Fattar ni hur otroligt glad, tacksam, överraskad och förtjust jag blev?
Fattar ni att jag alltsedan dess tillhör Linda Skugges fan club, även om jag inte slaviskt följer allt hon skriver? Hennes omdebatterade blogg besöker jag högst sporadiskt, men hennes övriga böcker är vederbörligen inhandlade och lästa.

Gissa om min dotter fick tillgång till ”Lilla Ångestboken” så snart jag hade läst sista bokstaven (ett l, om någon undrar).
Nu undrar ni förstås om dottern följer alla de där råden slaviskt och därmed har blivit rena drömmen.
Nja. SÅ bra är väl inte ens Linda Skugge.
Men hon har gjort ett lysande försök.

Copyright Klimakteriehäxan

”Lilla Ångestboken” av Linda Skugge
ISBN 9163822415