Så åker vi genom livet

Ni har sett den i ett eller annat sammanhang: ålderstrappan. En bild av människans utveckling från vaggan till graven. Från baby-storlek via toppnotering som en kraftfull och självmedveten person ned till den kroknade åldringen.
Inte så värst uppiggande, eller hur?
Antagligen för att det är en ganska sann skildring – men så är den ju också gammal, finns t ex i kurbits-stuk som gammal dalmålning.

Det finns en liknande utvecklingskurva som går ännu lättare att illustrera, fast jag har än så länge inte sett den på papper, bara i verkliga livet.
Alltihop börjar med en barnvagn, även sådana görs numera i allt exklusivare skick och med hårda gränser mellan årsmodellerna. Nyblivna föräldrar drar sig inte för att lägga ut ett antal tusenlappar på detta statusfordon, bara det är ”rätt”.

Nästa steg blir sittvagn. Ungen kan fortfarande läggas ner i sovläge, men ses också stulta fram på alldeles egna ben bredvid sitt åkdon.
Nu är steget inte långt till trehjulingen. Vår första var i gul plast med svart sits och sonen var överlycklig så snart han hade förstått vad tramporna skulle användas till. Flaket kunde dessutom tippas, vilket var en finess i klass med aluminiumfälgarna på pappas bil.

Snart är det cykeldags. Sonens nybörjarvelociped var ljusblå med stödhjul och låda i stället för pakethållare. Bäste kompisen ville prompt ha en likadan – i alla fall en med exakt likadan packlåda där bak (där ser ni vilken sorts detaljer grabbarna tänder på!). Jo, han fick en likadan, stödhjulen åkte småningom av och sedan hade vi ett långt cykelrally på gården. Fast först fick såväl mor som far några rejäla motionsrundor i skarven mellan stödhjul och balans.

Cykel nummer två var en svart tuffing och inköptes till födelsedagen. Barnets gränslösa glädje förbyttes snabbt i tårar. Ilskna tårar.
-Den jävla cykeln är för stor, skrek sonen, van att bemästra den ljusblå.
Det tog ett tag innan han vande sig.

Sedan tog det inte så lång tid förrän det handlade om mountain bike. En sådan köptes. Och stals. En ny införskaffades efter förhandling med försäkringsbolaget. Den blev snart snodd. Så där fortsatte det, och sorgen var stor varje gång.
Sista cykeln finns kvar, men kedjan är av och kommer väl aldrig på igen. Å andra sidan blir den inte stulen, eftersom den inte är funktionsduglig…

I normalfallet fortsätter fordonskurvan sedan med 15-åringens heta dröm: moped. På landsbygden är det fortfarande ett måste, i storstaden verkar allt färre bry sig – om inte annat så för att stölderna är så vanliga.

Första bilen då? Förmodligen har den några år på nacken och är ordentligt begagnad. Min var en Saab, så blekblå att den inte hade någon färg alls, utom på rostfläckarna. Så småningom blir det lite modernare åk, med färre skavanker – det kan rent av bli en alldeles fabriksny liten kärra om lyckan är framme och avbetalningarna överkomliga.

Sedan är vi snart uppe på fordonskurvans topp: i dag en stadsjeep, med fyrhjulsdrift så att man kan dra paradgatan fram med ett utdraget rytande medan flanörerna tar betäckning. En liten ärtig värsting-cab smäller lika högt och är glassigare i vårsol men är sämre i vinterväglag.

På väg nedåt finns en kombi, med plats för alla barn, hund och ordentligt med packning som måste förflyttas mellan permanentbostad och sommarviste.
Och har vi inte haft Volvo förr så dyker den upp härnäst. Framförs gärna av förare klädd i hatt. Gubbracer, kanske? Med AC, automatlåda och cruise control, för bekvämlighetens skull.

Den som sedan inte behöver tänka på att få plats med hela familjens prylar letar kanske efter en liten smidig sak att köra hem matvaror, lättöl och mineralvatten i. Lätt att parkera ska den vara – och varför inte av den sort som går att köra både på bensin och något mera miljövänligt?

Men i fordonskurvans sista sväng kör man förstås inte själv.
Näst sista etappen kallas Färdtjänst och ser ut som en taxibil.
Och allra sist, i själva finalheatet, åker vi långsamt och värdigt till den sista vilan. Fast vägen dit, resan genom livet, har gått på både två, tre och fyra hjul.
Roligast, mest hisnande, mest spännande – och minst riskfyllt - var det nog trots allt på tre.

Copyright Klimakteriehäxan