Själavård

I dag har jag ägnat mig åt själavård.
Den inre friden har lägrat sig medan jag, fortfarande klädd i morgonrocken, lallat omkring här hemma och tagit hand om mina orkidéer. Dusch, snabb nedsänkning i vattenbad, avtorkade blad.
Det handlar alltså om själavård via proxy, så att säga.

Om man som jag har nitton krukor med Phalanaeopsis och några andra orkidévarianter till tyder det på något. Jag tror att jag är fast för den här sortens blommor.
Nitton?! säger nu kanske någon och rynkar på näsan. Jo, jag har just räknat, eventuellt blir det bara arton kvar eftersom en såg lite blek och hängig ut. Men för ögonblicket består min orkidéfamilj av nitton individer, vita, ljuslila, mörklila, fläckiga, limegula.

Det handlar om ”fådda blommor”, som Kurt Olsson brukade säga, men det handlar inte sällan om att jag får en i present av mig själv. Extrapris på orkidé är svårt att motstå – senast jag var på Ikea kom jag hem med fyra stycken, för bara 69 kronor. Ett par av dem blommar än.

Det finns olydiga orkidéer. Jag hade en gul som blommade med små blommor i en kvastliknande ställning. Fin, visst. Och blommade om gjorde den också, så snällt. Det var bara det att den tre år i rad valde att slå ut precis till jul. Den såg fullständigt vilsekommen ut bland amaryllis, azaleor och julstjärnor. Men den gjorde sitt bästa.

Självklart faller blommorna av så småningom, men det kan ta månader. Sedan får de vila ett tag, blomstängeln gulnar och torkar och blir jätteful. Ibland klipper jag av dem innan de hunnit vissna riktigt, men det verkar som om de trots allt tål det. Fast man måste spara två ”ögon” på stängeln, det har jag fått inpräntat av någon blomvetare.

Sedan står de där och ser lite sorgsna ut. Dammet samlar sig på bladen.
Och så en dag när de får sin lilla veckovattenslurk har det hänt. Plötsligt. En knopp är på väg, den är redan fem centimeter! Tjohoo! Man känner sig som om man uträttat något.
-Titta, den här har jag gjort själv, säger jag föga blygsamt när jag tvingar grannfrun att kolla mina knoppande krukväxter.

Just nu har jag gjort inte mindre än tre blomstänglar själv, i en och samma kruka, en gulvitrosa brudorkidé. Utslagna blommor finns redan på två av dem, den tredje lovar gott med en rad knoppar. Lägg därtill att saker är på g i två krukor till. Vilken lycka!

Är det konstigt då att det känns lite svårt att ta beslutet om att låta det där nittonde exemplaret gå till soporna? Kanske den bara har en häftig men övergående attack av hemlängtan till regnskogen. Kanske den väljer att trivas igen i mitt fönster.
För skulle den satsa på det senare får jag en glädjekick igen.
Krukväxter är över huvud taget bra för själen.
Särskilt orkidéer.

Copyright Klimakteriehäxan