Tröstlöst att vara röstlös

Jag verkar inte längre vara röstberättigad.
Alltihop började för en vecka sedan. Blev knallhes under semestern på Teneriffa.
Det ofattbara har alltså hänt: jag har varit (nästan) tyst i en vecka.
För dem som känner mig måste detta framstå som synnerligen märkvärdigt.
Men stämbanden lever sitt eget liv, och har framgångsrikt motstått såväl spansk som svensk medicinering.

Ju mindre du säger, desto fortare går det över, sa doktorn.
Visst.
Försök själva får ni se hur lätt det är.
Telefonen ringer.
Krax krax.
Folk kommer förbi.
Krax hej krax tack krax hej då krax.
Mobilen illpiper.
Krax.
Kollega "ska bara fråga en grej". Mera krax.
Packar ihop, stänger av, åker hem. Kan jobba lite i hemmets lugna vrå och ensamhet.

Telefonen ringer.
-Hej och god eftermiddag, det är från Amelia. Vi har ett kanonerbjudande!
-Krax.
-Tre nummer för 49 kronor.
-Krax och present? Krax.
-Nej tyvärr, presenterna är slut.
-SLUT? Krax då ska jag ingen tidning ha krax.

Att de inte skäms.
Ringa till en sjuk människa. Van väskryckare, alltid pigg på ett klipp.
Och ha slut på presenterna.
Ingen tröst att hämta där heller.
Det är tröstlöst att vara röstlös.
Nu ska jag ta mig en avsvällande slurk och spreja cortison i snoken.
Vill ha rösträtten tillbaka. (Vi fick den politiska 1921, den privata har vi från dag 1 - med vissa avbrott, alltså).
Snörvel och krax.

Copyright Klimakteriehäxan