Vår, var är du?

Vårdagjämning.
Ett sådant vackert ord.
Fatta att den är bara några dagar bort.
Titta ut.
Fatta att det inte går att tro på.

Stockholm lär i år ha haft ett sammanhängande snötäcke i uppåt tre månader, vilket kanske inte är rekord.
Men länge är det. Alldeles för länge.
Titta på snöhögarna.
Titta på det som borde kallas vatten i Nybroviken. Packat med brun issörja, full av saker som man inte vill tänka på att de ens finns.
Titta på plogkanterna där allt elände som ingen orkat köra bort ligger kvar.
Fatta att det är tröttsamt.

Innan dagsmejan gjort sitter kommer vi att vada fram i gråbrunt slask. Ett antal människor får istappar eller snökokor i skallen. Fler bryter lårbenshals och handledsben.
Inomhus tvingas man skaka mattor, torka golv och skrapa skosulor, fast inget egentligen hjälper mot det eviga knastrandet av indragna sand- och gruskorn.
Fatta att jag är trött på snö och vinter.
Längtar inte till Jukkasjärvis ishotell ett enda dugg.

Men något positivt måste det väl ändå innebära, detta att vintern återkommit, inte bara till den höga Nord, utan till dess mera sydliga delar? Jo för all del. En kollega börjar dagen med en timmes skidåkning och lovar att det är underbart så länge det varar.
Och rimligen bör vi i sommar slippa problem med hotad elförsörjning, eftersom alla vattenmagasin kommer att vara fyllda inte bara till brädden. Räkna med översvämningar också, så kan plus snabbt bli ett minus.
Ja men fästingarna då? Har inte de små liven fått mer än de tål?
Ack nej, tro inte det.
En källa uppger att det behövs minst fem, gärna sex vargavintrar för att ta kål på blodsugarna.

Fatta att jag längtar efter våren.
Efter snödropparna, krokusen, koltrasten.
Uteglasspremiären.
Trottoarfika. Lunch i solen.
Utan halsduk och handskar.
Kanske rent av lite uppknäppt?
Fatta att jag längtar.
Vår, var är du?

Copyright Klimakteriehäxan