Hemma igen, i snö och kyla.
Ideligen kommer jag på mig med att tänka på avskedet. Slutet på en semester som bjudit på ett romantiskt äventyr.
Uppbrottet är stundtals tårfyllt, ganska ömt, många frågetecken.
Ni vet hur det brukar se ut:
sammetsögda grekiska/italienska/spanska Adonis-liknande ynglingar kramar unga söta blondiner i väldigt små kläder. Flickor som just ska resa hem igen, till yllesockor och havregrynsgröt.
Men så var det inte alls den här gången.
Fyra svenska tonårstjejer hade noll uppvaktande ynglingar när det var dags att flyga tillbaka norrut.
Förmodligen var jag och de andra två mammorna alldeles för skräckinjagande - eller så berodde det bara på lågsäsong och dåligt väder. Tjejerna var det definitivt inget fel på!
Det kunde möjligen också handla om en hyggligt vacker amatör-Casanova som just slurpat i sig sista bjuddrinken innan han, på bussens trappsteg, glatt försäkrar att han naturligtvis står där igen, när den svenska ensamresande medelålders kvinnan kommer tillbaka nästa gång.
En slängkyss, sedan är han borta och hon på väg hem, förhoppningsvis några heta minnen rikare.
Inte heller den scenen spelas upp framför våra ögon när vi sitter där och väntar på transferbussen till flygplatsen.
Resväskor, golfbagar och handbagage tornar upp sig, någon vänder sig de sista skälvande minuterna desperat mot solen, andra tömmer den sista ölen.
En eftersläntrare lämnar in rumsnyckeln för sent men slipper bannor. En tant postar sina bortglömda vykort.
Mitt i röran sitter ett par uppspetade på en stenmur framför några kaktusar och en bananstock som än så länge är knallgrön.
Romantiken hade i alla fall spirat under denna kylslagna och solsnåla vecka på Teneriffa.
Han är en skåning, drygt femtio, med lite dubbelhaka och exklusiva gympadojor.
Hon är ungefär i samma ålder, finlandssvensk, blond, i ljusblå shorts och fotriktiga sandaler.
Han ska åka, hon ska vara kvar.
Hans hand stryker hennes knä, far över hennes hår.
Hennes blick är fjärrskådande.
Det är svårt att hitta orden.
-Det verkar i alla fall bli bättre väder, säger han (fast han menar: törs jag tro på detta?)
-Verkligen på tiden, säger hon (alltså: undrar om du brukar göra så här?)
-Fast i går var det ju soligt, säger han (eg: tycker du att jag duger?)
-Jo men det var ju också första dagen, svarar hon (dvs: kan jag möjligen ha haft lite tur den här gången?)
Så blir det tyst.
Mitt intresse är väckt, min fantasi likaså.
De har väl träffats i baren, stillsam och glest besatt på vårt lugna men trevliga familjehotell. Samtalat lite trevande.
Dansat? Tryckare i så fall, inga snabba låtar.
Sedan en nattlig promenad längs stranden (i rejäl jacka).
Månens skära ligger ned som en båt, stjärnorna glimmar mellan palmbladen. Ljudet av skvalpande vågor som äntligen inte är för höga är en ren njutning.
"Så skimrande var aldrig havet...." och en första kyss, precis som Evert Taube beskrev det.
-När kommer du till Malmö? undrar han. Fortsätter, planerar redan:
-Om du tar flyget till Köpenhamn möter jag dej där, så kan vi göra stan innan vi åker över Sundet!
Hennes svar är ohörbart.
Men han låter verkligen uppriktig. Skulle vilja ha ett entydigt ja, ett datum. En framtid?
I brist på bättre försöker han skämta. Hon skrattar inte. Det var i och för sig ett platt skämt.
Han upprepar det en gång till, lite högre, som vore hon lätt lomhörd - men hon skrattar fortfarande inte. Har tankarna påannat håll, andra ämnen, det är tydligt.
Bussen kommer.
Väskorna börjar rulla kors och tvärs.
Han kysser henne. De sitter kvar. Kysser varandra igen, inte häftigt, mer eftertänksamt.
Tankarna snurrar naturligtvis som tvätt i en centrifug.
Hon hjälper honom med bagaget. Är med ända in i bussen.
Händer kramar varandra. Vinkar.
Hon står kvar på trottoaren och ser efter oss - ja, efter bussen med Honom i, alltså.
Hur historien slutar får vi aldrig veta.
Men det skulle i alla fall bli bättre väder på Teneriffa.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Om du behöver stöd för minnet - här är Evert Taubes vackra text
- nog skulle den kunna handla om en semesterkärlek på Teneriffa?:
Så skimrande var aldrig havet
och stranden aldrig så befriande,
fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
som när du gick vid min sida
mot solnedgången, aftonen den underbara,
då dina lockar dolde mig för världen,
medan du dränkte alla mina sorger,
älskling, i din första kyss.
måndag, mars 06, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar