Min soldat - mitt i kriget

Det är krig nu. Över hela Stockholmsområdet svärmar soldater i full stridsmundering. Ni har kanske sett dem i tv eller i tidningen. Sonen, min soldat, är en av dem. Och vi har fått hem en broschyr som beskriver vad som pågår och, hör och häpna, uttalar ett ”Tack för att vi får låna din soldat!”. Sex tusen värnpliktiga deltar.

Markstridsövning kallas det, under namnet Combined Challenge (Utmaningar i kombination, ungefär) och avsikten är att förbereda svenskar för deltagande i internationella insatser för att skapa och bevara fred i oroliga zoner. Nu handlar det om påhittade Bogaland, ett rike som på en riktig karta motsvarar Södermanland och Östergötland, ungefär. Bogaland består av fyra provinser som delats i två läger. Konflikten har pågått sedan 1998 och det har utvecklats till ett regelrätt inbördeskrig.

FN-trupp har kallats in för att se till att lag och ordning råder, att det går att hålla allmänna och korrekta val och att Bogalands befolkning ska sluta ha ihjäl varandra. BFOR (Bogaland Forces) bildas och militär personal från olika medlemsländer i FN tas ut för uppdraget.

Det är ett väl utarbetat och högst sannolikt scenario man har tänkt ut för den här övningen. Det är också mycket troligt att unga svenska soldater anmäler sig till liknande uppdrag. Redan nu finns chansen i åtminstone tre områden: Afghanistan, Liberia och Kosovo. Jag har inte detaljstuderat villkoren, men så mycket har jag förstått att jag inser dragningskraften. För har man ingen utbildning, inget jobb och ingen bostad måste ett tidsavgränsat uppdrag med sisådär 30 000 kronor i månaden, fri bostad, mat, betalda resor och kläder kännas oerhört lockande. Och, handen på hjärtat, det är ju trots allt väldigt få som råkar illa ut, eller hur?

Jag har i månader grubblat över huruvida sonen känt sig lockad av Det Stora Militära Äventyret som skulle ge En Rejäl Hacka. Har frågat, men inte vågat fråga för många gånger – mitt ”tjat” skulle kunna få motsatt effekt, kanske? Och jag är starkt medveten om att jag inte har något att säga till om i ärendet. Det är hans beslut.

En sak är säker: jag har honom hellre hemma, utan jobb osv, än jag har honom i Afghanistan.
Visst, jag inser vikten av fredsbevarande uppdrag, och jag inser att om det ska kunna bli resultat måste någon åta sig jobbet. Men hela mitt inre skriker NEJ, INTE HAN!

Helt fel inställning, jag vet. Vart tog solidariteten vägen? Engagemanget? Tyvärr sipprade det bort med de av nervositet framkallade svettdropparna, det är bara att erkänna. Jag kan kosta på mig att skämmas lite också, om det verkar klädsamt.
Såg den historieskapande flygplanskaperskan Leila Khaled i tv härom veckan, fortfarande en frontfigur för Palestina. Hon fick frågan hur hon ser på självmordsbombare och hur hon resonerar om hennes egna söner vill bli, som det kallas, ”martyrer”.

Leila tyckte att det var helt OK.
-Mina söner är väl inte mer värda än andras, sa hon.
Så sant, så sant. Och så ädelt – antar jag. Om man Brinner För Saken.
Det är bara det att min son är just det – min. Jag vill ha honom kvar.
Jag vill inte se någons son bli sprängd i bitar, vare sig på eget initiativ eller genom andras. Titeln ”martyr” borde ingen få, än mindre vilja ha.

Om bara ett par veckor är sonens värnpliktstid slut.
Han ser fram emot det med blandade känslor, tror jag. Än så länge inget sommarjobb, inga konkreta planer.
Men senast han var hemma gav han i alla fall ett klart besked: han tänker inte söka något internationellt uppdrag, åtminstone inte nu. Det var inte jag som frågade, jag har ju som sagt inte vågat på ett tag…
-Mamma skulle bli alldeles för orolig, la han till med ett litet leende och gav mig en snabb kram.

Ja, kära försvarsmakten, tacka ni för att ni fått låna min soldat, det gör ni rätt i.
Jag tackar så mycket för att jag verkar få honom tillbaka.
Men först ska det bli ordning och reda i Bogaland.

Copyright Klimakteriehäxan

PS skulle ni plötsligt bli jätteintresserade av pågående stridsövning så kan ni kolla på
www.mil.se/combinedchallenge