Krogliv i bokform

Ibland får jag för mig att så gott som varenda människa jag känner någon gång, på något stadium i livet, velat öppna en krog. En alldeles egen restaurang där maten är god, vacker, nyttig och överkomlig i pris. Ett ställe dit de hungriga vallfärdar och aldrig blir besvikna. En matservering som aldrig får växtvärk eller hybris eller en elak släng av något cuisine som bara krånglar till allt och som dessutom krymper varje rätt tills inget är större än en sandwich på 50-talet.

På vintern finns mustiga soppor, på sommaren är salladerna fräschast i stan. I båda fallen är kombinationerna av ingredienser nya och förtrollande, smaklökarna dansar felfri och känsloladdad tango när kocken spelar upp hela sitt register. Brödet är alltid nybakat, fisken sprattlar fortfarande på väg in i kylen, djurarten kackerlacka finns inte på en mils avstånd.
Alla i personalen är lagligen anställda och har bra, välförtjänta, löner. Garderoben är gratis. Dricksen är frivillig, på riktigt.
Framgångskonceptet är idiotsäkert, kockens stjärnstatus kommer som ett brev på posten, krogrecensenterna jublar i kapp med gästerna – inte sant?

Nu behöver man ju för all del inte leta särskilt länge för att upptäcka, att det uppenbarligen är lite svårare än så.
Restauranger byter ägare, namn och inriktning snabbare än en månadsavlönad hinner avverka ett häfte Rikskuponger. Maffiametoder, svartjobb, kassafusk, utspädda drinkar, köbråk hör till vardagslivet på krogen.

Därför passar det inte illa att förlägga handlingen till en och annan roman till krogmiljö.
Kajsa Ingmarssons ”Små citroner gula” är en sådan som gått hem med besked hos bokläsarna. Vi hänger med från korvkiosken till fina franska guldkrogen för att hamna på lunchsylta i Skärholmen och så då, så småningom, på det som just ska bli den förverkligade drömmen – en krog som nästan blir huvudpersonens egen.

Det känns fullständigt trovärdigt både när lyxkrogens franske demonchef försöker våldta sin snygga hovmästarinna nere i vinkällaren och när personalen står på tå inför den man tror är tidningsdrakens allsmäktiga krogbedömare. Och desperationen när gästerna inte kommer medan alla investeringar står och tickar pengar, den tror man också på.

Betydligt färre läsare har hittat till ”Coola krogen” av Lena Kallenberg. Det är en märkvärdig bok därför att den lär vara det första originalmanus som kommit ut under etiketten En Bok För Alla – kanske minns ni hur det äventyret startade? Alla böcker kostade 5 kronor, och i den brokiga skaran titlar fanns riktiga guldkorn som gjorde det värt att köpa allihop och botanisera i högen.

Nu för tiden kostar böckerna mer, fast inte så mycket, och Lena Kallenberg tar också hon med sig läsarna bakom svängdörrarna på krogen. Fiffel och båg, självklart, stenhård konkurrens med tillåtna och otillåtna medel, lite romantik och lite om mat. Och man vill veta hur det ska sluta. Författarinnan måste ha gjort ett och annat studiebesök i äkta restaurangmiljö, precis som jag tror att Kajsa Ingemarsson har gjort.

En som hade researchen klar sedan länge, det är Anthony Bourdain, kock i stjärnklass, som för några år sedan debuterade som författare och gav ut självbiografiska ”Kitchen Confidential”.
För den som vill ha lite mer inblick i de äkta miljöerna, inte bara förströelseläsning, är den boken vida överlägsen de snällare svenska romanerna.

Bourdains expertkunskaper lyser igenom, fast det blir underhållande ändå. Här finns kampen om råvarorna, de allestädes närvarande drogerna, de stora pengarna, statuskrogarna, misstagen, lyckträffarna, de internationella utblickarna. Karriärer som går brant uppåt för att sedan störtdyka ner i arbetslöshet och total misär.

”Kitchen Confidential” har också blivit tv-serie (2005), men den har så vitt jag vet inte visats här i Sverige, i alla fall inte ännu. Att det finns dramatik att ta vara på, det framgår tydligt om man kollar Bourdains bakgrund.

Under 28 års yrkesliv har han varit med om det mesta, från råttinvasion till servitörer som sätter knivar i varandra. Han minns en gäst som fick glasbitar i den panerade kalvkotletten mitt under middagsrusningen och skrikande och blödande fick tas om hand – om den hungrige överlevde framgår inte. Begagnade plåster, hårtussar och metallbitar i Salade Nicoise finns med, liksom rejäla slagsmål mellan uteätarna.

Krogliv kan uppenbarligen bjuda på lite av varje. Och för den som inte är av den rätta, äventyrliga, sorten är det kanske allra lugnast att hämta insikterna där de redan lagrats, alltså mellan bokens hårda pärmar.
Tills tiden är mogen och man mot alla odds trots allt öppnar eget, alltså.

Copyright Klimakteriehäxan