Kanske handlar det om vatten?

Nästan halva mitt liv före tjugo tillbringade jag i Arvika. Nu fyller staden 100, vilket uppmärksammas på en rad olika sätt. Bland annat publicerar man i Arvika Nyheter, tidningen där jag en gång började min yrkesbana, varje vecka en text som ska ge skribentens egen bild av staden och trakten.
I dag publiceras det jag skrivit. Samtliga texter under vinjetten "Mitt Arvika" hittar man här - men eftersom året ännu är ungt finns det förstås inte så många. Fast det blir fler! Det här är i alla fall mitt bidrag i stafetten.

Kanske handlar det i grund och botten mest om vatten.
Vatten, denna livsnödvändighet, i ädlaste form, med om inte direkt vackra så i alla fall väldigt speciella namn: Glafsfjorden, Racken, Värmeln.

Det är vid de där vattnen vi i Arvika-trakten växer upp, det är i och på vattnet vi plaskleker, vi simmar, vi kavar runt på skridskor, vi ror, vi paddlar, vi kanske rent av seglar.
Inte behöver vi gå törstiga heller – sjövattnet som omger oss är klart drickbart, en erfarenhet som stugboende från Karlstad gjorde den sommaren när deras från staden, i tung plastdunk medhavda, kranvatten i en undersökning befanns vara av sämre kvalitet än det som skvalpade alldeles naturligt runt badberget vid Värmeln …

Vatten är inte bara nödvändigt, det är vackert också.
Vackert att fästa blicken på, från stranden, balkongen, parksoffan. Den som slår sig ned på rätt vald bänk i Pergolan i stadsparken ser blänket från det som en gång var en fullbelagd småbåtshamn på sommaren, isbana på vintern.
Hungriga gäster på Olssons brygga kan titta ut över små ettriga vita gäss på Glafsfjordens vågor. Besökare på Gammelvâla i Brunskog kan svalka tårna vid sjökanten eller ta en båttur på Värmeln. Ingestrand bjuder på vykort över sjön vare sig man hyr stuga, tältar, spelar minigolf eller bara tar en korv. Och Racken runt är en tur man gärna rekommenderar till den bilburne, oavsett årstid.

Vem insåg först hur vackert värmländskt vatten är och gjorde det till poesi? Kan det ha varit Gustaf Fröding?
”Klar låg himlen över viken …” skaldade han och beskrev vyn han såg från toften där han satt i roddbåten nedanför Brunskogs kyrka. Och kanske var det samma vik som han hyllade som vackrast i världen där ”strålarnes kyssar glödde på vilande vänlig våg”.

På Rackstadmuséet finns många bevis för att den berömda konstnärskolonin uppskattade det våta elementet. Få har väl som Gustaf Fjaestad lyckats återge solglittret i vattenytan en sommardag. Fritz Lindström fångade kvällsljuset över sjön i sin klassiska målning ”Elden”. Det är rofyllt, lugnt, varmt, medan skymningen tätnar och vattnet mörknar.

Hemma vid badviken i Värmskog uppstod en gång för några år sedan en smärre dispyt om vatten. En i sällskapet ville, märkligt nog, absolut inte ta någon simtur. Det ogillades starkt av en av de närvarande damerna som, i tämligen irriterat tonfall, sa:
-Klart du ska bada, jag badar vareviga dag så här års, det har jag gjort i femti år och vattnet i den här sjön är rena skönhetsmedlet!
Svaret kom blixtsnabbt:
-Jaså, är det? Varför syns det inte på dej då?

Skönhetsmedel? Jo, på sätt och vis. Skönt att umgås med. Naturskönt. För kanske handlar allt i grund och botten mest om vatten. Grunda vatten bör förstås ingen dyka i, men för den som vill gå till botten med saken är det bara att hoppa. Och väl nere i det våta hittar man definitivt ett starkt skäl till varför Arvika och Värmland är så älskansvärt som det är. Jag tror det är vattnet. I grund och botten.

Copyright Klimakteriehäxan