En av de svenska scenernas storheter har av allt att döma omkommit i en brand i sitt eget hem under nyårshelgen. Förra gången var det Monica Zetterlund, odödlig på sitt sätt, nu är det Per Oscarsson.
Visst var han 83, men han hade mer att ge om han bara fått fortsätta leva.
Fast i själva verket är det som död – eller åtminstone på dödens rand – som jag minns honom allra helst, trots otaliga fenomenala rollprestationer av vitt skilda slag under decennier.
Jag tänker på hans roll som den gamle Nils på ålderdomshemmet i filmen ”Kan du vissla, Johanna?” som sänds varje julafton i SVT sedan tidigt 90-tal, men som jag av någon outgrundlig anledning inte hade sett förrän för något år sedan. Då blev jag alldeles tagen. När Nils/Per Oscarsson axlar sin uppgift som Berras morfar kan ingen undgå att fascineras och bli rörd ända in i hjärterötterna.
Måtte någon vissla en trudelutt på Per Oscarssons begravning. Det skulle han nog ha gillat.
Copyright Klimakteriehäxan
Läs mer om Per Oscarssons karriär här och här. Och se filmen genom att klicka här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tänkte på Pers Oscarsson så sent som i onsdags, då jag skrev några rader på Facebook om honom (efter att ha tittat på ett antal gamla avsnitt av Kaspar i Nudådalen).
SvaraRaderaNu är han kanske borta. Känns konstigt och mycket mycket sorgligt.
Han är verkligen en av mina favoriter.
Läskigt det där med "kanske"... men jag förmodar att släkt och vänner hade vetat om han varit bortrest.
SvaraRaderaVisst var det nåt speciellt med PO. Eller "är"...
Så tragiskt att behöva sluta sitt liv som det verkar som Per Oscarsson ha gjort.
SvaraRaderaHan är en man som ger avtryck efter sig.
God fortsättning och jag ser framemot att läsa dina underfundigheter under detta år.
Jag klickade på filmlänken, tittade, tyckte om och har visslat litet för både morfar PO och Berra :o)
SvaraRaderaSkön stund utan tankar på allt annat.
Bra blogg - som vanligt.
Lenas syster