Om mitt ursprung ...

Inser att jag för ovanlighetens skull missade Mias helgfråga i går. Hon undrade:
Hur kom ditt bloggnamn till?
Jo visst, den historien har jag berättat förr. Fast har absolut inget emot att ta den igen. Var så goda! Här har ni berättelsen om Klimakteriehäxans ursprung! Publicerade den i mitt allra första blogginlägg (som i och för sig var betydligt längre).

Jag upptäckte min status som Klimakteriehäxa under ett besök på en ICA-affär där jag ofta köper livets nödtorft. Parkerar i en liten ficka, låser bilen och ser samtidigt hur en liten ettrig sportbil svänger in på förbjuden yta. En ung man – under 30 – hoppar ur med kamelhårsrocken fladdrande.

I nästa moment står jag inne i butiken och stoppar en slant i shoppingvagnens lås. Tittar upp och möter det unga lejonets rasande blick:
-TAR DU MIN VAGN? JÄVLA KÄRRING!
-Din vagn? sa jag häpet.
Det stod ungefär femton likadana vagnar och väntade.
-Du fattar ju inget för du är så JÄVLA gammal! Klimakteriehäxa! väste han, tog en vagn och susade vidare.
Kvar stod jag och försökte få upp hakan i normalläge.
Vad hade jag gjort?
Ingenting. Men tillräckligt för att väcka en ilska som var helt obegriplig.

Behöver jag tillägga att jag undvek just den här affären i minst ett halvår, eftersom jag misstänkte att idioten också var stamkund. Jag ville inte stöta på honom igen, skulle antagligen ha utlöst ett riktigt råkurr, för djupt inne i mig var jag så oerhört upprörd över hans huvudlösa uppträdande att jag ville hämnas. Sorgligt var det också att jag, som ofta hittar en hyfsad replik, blev helt svarslös.
Klimakteriehäxa? Jaha.

I vissa stunder inser Klimakteriehäxan att hon är dödlig. Hon tränar på att säga ”när jag dör” i stället för ”om jag dör”. Men hon sitter inte still och väntar – nej, hon gör sitt bästa för att ta vara på godsakerna i vardagen. Håll i gång, tjejer! Och gör det med ett leende!

Så när jag nu egenmäktigt utsett mig själv till Klimakteriehäxan med stort K så gör jag det för att jag har skrivklåda. Min blogg är i första hand till för mig själv, det är bara att erkänna. Och medan jag skriver om saker som får mig att reagera har jag åtminstone kul alldeles på egen hand.

Låt mig också meddela så här många år senare att jag nu åter är stamkund i den där butiken, utan att ha råkat ut för något liknande. Skulle förstås inte känna igen killen om han på nytt stod där och fipplade med kundvagnarna. Men vem vet, han kanske har lärt sig nya ord att tilltala äldre damer med under åren som gått?

Copyright Klimakteriehäxan