En tävlande vurpar, jag hör hur jag skriker till, det känns som om jag bevittnat en dödsolycka (fast det var det inte, tack och lov).
Risktagande är en speciell bransch. Jag tillhör definitivt inte de djärvaste, speciellt inte när det gäller vintersport. Med skidor på fötterna och snö som underlag förvandlas jag till en ynkrygg, en som inte verkar kunna bestämma själv över någonting (förrän jag befrias från de där hemska pjäxorna).
Med tv-bilderna från den isiga skicrossbanan i minnet går jag ut på en liten promenad i det vackra vädret, i ett snöfritt Barndomsland.
Kommer efter bara några minuter till den en gång så otäcka och väldigt branta backen där vi åkte skidor. Ja, vi försökte oss till och med på att bygga ett litet hopp mitt i, fråga mig inte varför, vi ramlade ju ändå!
Då inser man hur vår syn på saker och ting förändras över tid. För den där backen, en gång så ruskigt svårbemästrad och bråddjup, är i dag en liten stig som knappt lutar alls. Jag skulle rent av kunna ta mig utför den på skidor, utan större besvär.
Sak samma när jag kommer till backen mamma och jag cyklade i när vi skulle hälsa på mormor och morfar. Hjulen rullade fortare och fortare, jag kramade styret i panik, buskarna rusade förbi vid min sida. En gång vurpade jag rejält, först långt senare visste jag att rätt använda bromsen.
Idag är det fortfarande framkomligt men det handlar inte alls om någon dramatisk utförsbacke, bara en stillsam sluttning i grön omgivning av vars åsyn jag faktiskt kan njuta, utan att minnet av skräcken tränger sig på. Titta på bilden nedan och döm själva! Ser inte så farligt ut eller hur?
Men nog framstår det som glasklart att skicross – om sporten hade funnits på 50-talet – aldrig hade varit ett intressant alternativ att satsa på för min del. Inte mountainbiking heller.
Och så tänker jag att man ska vara väldigt försiktig med att fnysa åt barns rädsla inför en och annan utmaning som för en liten människa kan te sig så mycket otäckare än för en vuxen.
Inlägg
Den där känslan, den stora backen som man inte riktigt vågade åka i men gjorde ändå för det var ju kul, de äldre barnen tog sats ännu högre upp. Den backen är i dag en slänt som jag inte fattar hur vi kunde få upp farten i!
SvaraRaderaVisst är det fascinerande! Och alltför lätt att rycka på axlarna åt en ängslan man som vuxen inte riktigt förstår!
Radera