Dansens dag

Det är på årets första dag som jag är dansant.
Jag flyger fram, gör fantastiska hopp, svävar på tåspetsarna utan att egentligen anstränga mig. Min klänning är en dröm i tyll, spetsar och pärlor, urringningen oemotståndlig, frisyren perfekt, midjan vidjesmal.

Om du är bekant med Snobben, en odödlig serie och en outsinlig källa till glädje tecknad av Charles M. Schulz, tror jag att du fattar. Snobben är förvisso en hund, en beagle, och jag en människa, en mogen kvinna, men vi drömmer samma sorts drömmar: de om att kunna röra sig som vissa andra. Utan synbarlig ansträngning.

I Snobbens fall handlar det om konståkning, och jag hyser samma känsla som han inför skridskoåkarna, en blandning av avund och beundran.
Just den känslan har jag också varje nyårsdag när jag sätter på teven mitt på dagen för att som en av många miljoner tittare (i 90 länder!) följa den direktsända konserten från Wien.

Visst är musiken vacker, men det är balettnumren jag anser vara i princip omistliga. I fantastiska miljöer fulla av kristallkronor, bladguld och marmortrappor svävar dansarna fram – och jag med dem. Känner hur mina tår tryggt vilar i de silikonförstärkta skorna, en nymodighet som förskonar dagens ballerinor från de värsta tåplågorna. Ser hur bra jag passar i den där klänningen – nästningen – som rör sig i takt med musiken, och hur mina supereleganta steg för mig in i famnen på den stilige kavaljeren som lyfter mig mot taket med kraftfulla armar ...

Ett nytt år är här, ett nytt decennium rent av, och en sak är säker: jag kommer inte att dansa i år heller. Nog är det synd.
Men drömma framför teven under nyårsdagskonserterna, det kommer jag säkert att fortsätta med.

Copyright Klimakteriehäxan