Ishockey var roligare förr ...

Elitserien i hockey, den som numera heter SHL (Svenska HockeyLigan), är i full sving.

Jasså, låter det som en nyhet i dina öron?

Det tror jag inte är ett skvatt ovanligt.

Annat var det förr i världen. Vi kunde namnen och kände igen alla i Tre Kronor, inklusive gänget på ledar- och avbytarbänken. Vi sa ”hoooonom” och alla visste att vi menade Rolle Stoltz. Vi hyllade Golonka och hans tjeckoslovakiska lagkamrater inte bara för skicklighet med pucken, utan för att de slog invasionsmakten/ärkefienden Sovjetunionen i "hockeykriget på Hovet" 1969.

Men de stora ryssarna kunde vi också, och USA:s bästa kedjor var värda all beundran.

På hemmaplan stod vi och frös halvt ihjäl vid rinkar utan tak. Alla matcher som sändes i tv såg vi, kommenterade i soffan, ifrågasatte domslut, skrek ”slashing!” långt innan det var avblåst.

Hockey var stort, hockey var roligt, hockey var rent av lite viktigt. Det var oftast trångt på läktarna, allsvenskan (som det hette fram till 1976) följdes noggrant i alla medier, fansen jublade och grät, lika högljutt, beroende på hur matcherna slutade. Ishockey var något av en nationalsport, som engagerade massorna.

Idag är det annorlunda. Visst, det finns fortfarande en publik, fanklubbar, medietäckning. Men folkets kärlek är uttunnad. Varför blev det så?

Förklaringarna är naturligtvis flera, en att Tre Kronor, finaste gänget, inte längre tog de där guldmedaljerna vi ville ha. 2013 var undantaget, och då firades VM-guldet ordentligt. För att snabbt falla i glömska. Fast jag tror att det finns en annan sak som gör att entusiasternas skara krympt, också att fler kvinnor numera vänder ryggen till isen när det drar ihop sig till nedsläpp.

Det handlar om våldet. Tacklat har hockeyspelare alltid gjort, handgemäng har vi sett genom åren. Men det har bara blivit grövre och grövre, det där hockeyvåldet, lett till allvarliga personskador och i något fall till döden (dock inte i Sverige, tack och lov).

Nu trycker spelarna upp varandra mot sargen så det dånar, man tror att de ska fortsätta upp på läktaren av bara farten. Huvudtacklingarna är stenhårda, skoningslösa, sett från åskådarplats påminner det om mordförsök i en dålig tv-deckare. Hjärnskakningarna har blivit många fler. Och då vet vi ändå att här handlar det om killar som är inkapslade i olika skydd. Medan publiken helt oskyddad tvingas se på brutaliteten.

Minns en match, det kan ha varit 1966, i Arvika. I det ena laget spelade Lars-Åke, vi hoppar över efternamnet. Han var känd för sitt heta humör rent generellt. Men nu gjorde han något vi aldrig tidigare sett: förlorar en tekning och blir så förbannad att han åker ikapp sin mer framgångsrike motståndare, lyckas slita av honom hjälmen, klipper till honom i skallen med klubban, trycker ner hjälmen på hans huvud igen och åker därifrån. Vi som såg på trodde inte våra ögon. Så rått! Rena överfallet!

Jämför med det som utspelar sig i dag och incidenten från 60-talet framstår ungefär lika allvarlig som ett dagisbus (ok, nu tog jag i …).

Blev Lars-Åke utvisad? Självklart. Slutade han snart med hockey? Självklart. Sportsmanship hör hemma även i de lägsta divisionerna.

Men i SHL verkar det vara bortglömt. Och jag tror att det är en stor anledning till att vi som förr älskade hockey numera tittar på helt andra idrotter.

Det finns en disciplinnämnd som ska värna om ishockeyns kärna, den sportsliga. Nämnden delar ut bestraffningar: avstängningar, böter. Säsongens värsting (hittills) får kliva av isen i tio matcher, även om tre omvandlats till böter. Disciplinnämnden har mycket att jobba med, innan de återkommande hjärnskadorna blir lika typiska i rinken som i MMS-ringen.

Vi har mer än nog av ”riktigt” våld omkring oss, utan hockey. Folk slåss, har ihjäl varandra, krigar rent av, och då inte om en fjuttig puck.

Vilket inte hindrar att jag hoppas att Färjestad, utan allvarliga skador, vinner toppserien … Fast ishockey var definitivt roligare förr.

Copyright Klimakteriehäxan
Illustrationerna är fotograferade sidor från svt.se/sport.