Den lilla svarta

Jo, det har blivit några genom åren. I modets värld är den lilla svarta evigt grön, om ni förstår vad jag menar. Och de funkar, de där plaggen som vi inbillar oss att vi ser lite mindre ut i, men mer intressanta och dramatiska, förstås.

Men min första viktiga och riktiga lilla svarta låg på Lilla Essingen. Ungefär 45 kvadratmeter stor, en pytteliten balkong med ännu mindre utsikt mot Riddarfjärden (ingen när träden var fulla av löv). Det var där jag till sist fick någonstans att bo, som nyanländ i huvudstaden från vischan.

Fast jag började förstås i andra hand, i en etta på källarplanet i en kåk på Gärdeshöjden. Gasspis, slitet, lösa hundar slank in genom dörren som ledde ut på en gräsplätt, på vintern hände det att jag såg spår i snön, spår av stora skor som gått fram till mitt fönster och trampat runt, men som turligt nog inte gjort något mer.
Uthyrningen ledde till att både jag och kontraktsinnehavaren åkte ut, för värden hade inte gett sitt tillstånd.

Min nästa hållplats på vägen mot eget boende låg några våningar upp, men saknade något så väsentligt som ett kylskåp. Jag hängde mjölken och osten i en plastkasse utanför fönstret. Där nere bullrade trafiken. Trivdes inte. Men hade inget annat val.

Läget var inte hållbart. Bostadskön lång. Tak över huvudet vill människan ha. Så även jag. Som fick kontakt med den tidens mesta lägenhetsförmedlare, utanför de "riktiga" vägarna. Han är visserligen död sedan länge och brotten preskriberade, men det blir inget namn. Vi kan kalla honom Q.

Tillsammans med Q for jag runt och tittade på lyor. Det fanns alternativ. Vad som krävdes var ett "skenbyte". Q såg till att mitt namn hamnade på ett kontrakt för en bostad som sedan byttes mot den jag skulle flytta in i. På papperet bodde jag alltså på Järnvägsgatan i Sundbyberg, en adress där jag aldrig satt min fot.

Men jag fick mitt kontrakt på Lilla Essingen och var själaglad. Pengarna transaktionen kostade och som Q skulle ha fick jag förstås låna, största delen av pappa.
Jag packade mina väskor och kassar i mitt kylskåpsfria andrahandskrypin och gick hem till mig själv för första gången.

Bara några veckor efter inflyttningsfesten, som var ljudlig, rolig och rökig, ringde det på dörren. En dittills osedd granne. Han undrade, i all enkelhet, hur jag burit mig åt för att få bo i huset. Eftersom han hade någon kompis som ... eller hur det nu var, jag hade redan slutat lyssna, kände en iskall hand krama mitt hjärta.

Jag hade gjort något olagligt, inget tvivel om den saken, även om "alla" gjorde så. Jag skulle bli utan bostad, förlora de där pengarna affären kostat dessutom. Och ytterligare straff?
Ringde Q, desperat. Han lugnade mig: det är vattentätt, jag lovar, ingen kan göra något! Det går inte att bevisa att det var ett fejkat byte!

Q hade nog rätt. Inget hände, jag bodde kvar (och stortrivdes) i många år. Men i ännu fler år har jag lidit med dem som, liksom jag, varit tvungna att punga ut med svarta pengar, ibland stora summor, för att få komma in i den priviligierade kretsen, den som har någonstans att bo, som får en nyckel att låsa upp den egna dörren med.

Kanske är det färre som investerar i "den lilla svarta" på marknaden i dag, när antalet bostadsrätter ökat – men därmed också summorna som måste satsas. "Nu krävs allt rikare föräldrar för att ungdomar ska få bostad" påpekade någon nyligen.
Ja, eller så blir de där barnen nya "biffgapare" ... en grupp "vuxna nyckelbarn" som kan komma att växa dramatiskt. Bättre än den lilla svarta? Ja, eftersom det inte är olagligt på minsta vis. Nej, eftersom det inte leder framåt.

Copyright Klimakteriehäxan