Det var Knut i förrgår, jag vet.
Men nu är julen på väg ut här också.
Och nog är det märkligt att fast att det är så kul att plocka fram julsakerna – så är det ännu skönare att ta bort dem igen.
På något vis blir det ett oavvisligt tecken på att det ska bli vår, i år också.
En gång när sonen och jag rensat julgranen på alla klot, änglar, ljus och hjärtan kändes det riktigt bråttom att också få ut det barrande eländet ur lägenheten.
Grabben sändes ut och stod vakt på marken medan jag, uppbringande all min energi och muskelkraft, slängde ut granen över balkongräcket. Ett kraftfullt ajöss.
Det small. Hårt, som av ett skott.
Jättemärkligt.
Sonen studerar förvånat trädskelettet som landat vid hans fötter. Jag kikar ner över balkongräcket.
Plötsligt tittar han upp på mig och frågar:
-Mamma, ska man inte ta av foten innan man slänger granen?
Så bråttom att bli av med denna vår största julprydnad hade jag, att den stadiga plastfoten satt kvar. Och förintades. Miljoner små gröna plastfragment låg på trottoaren.
Vi har aldrig hittat en lika bra julgransfot igen, men sonen skrattar fortfarande när incidenten kommer på tal.
Årets julgran har just landat.
Utan fot.
Våren är på väg.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Fniss! Skulle ha kunnat vara jag.
SvaraRaderaNär vi hade gran inne utvecklade jag en teknik för att hantera barren vid utkastandet. Jag hade alltid väldigt barrande granar av någon anledning så jag införde helt sonika "Dammsugning av avklädd gran". När allt pynt var borta dammsögs grenar in på bara barken. Helt naken och torr forslades den sedan enkelt ut genom trapphus och annat. Hepp!
*fnissar*
SvaraRaderaNog för man skall lämna kvar lite pynt på granen men att slänga julgransfoten var lite väl...
underbart att ta bort allt, som jag var så glad att få ta fram..
SvaraRaderajag är kanske lättroad.. hihihi..