Gott nytt hundår!

Snart är det hundens år.
Enligt den kinesiska tideräkningen, alltså.
Deras nyår infaller snart (den 22 januari, för att vara exakt).
Men är det inte alltid hundens år?
Jag menar, ingen kan väl stå emot en hundvalp. Stora, mörka ögon, alldeles för stora tassar i proportion till resten av kroppen, en glad svans som viftar åt allt och alla, en våt nos som gjord för pussar.

Själv har jag alltid velat ha hund, men aldrig haft någon.
Som liten drömde jag om en Westie, en West Highland White Terrier, därför att i en hundbok jag hade stod det att den rasen blev så oerhört tillgiven. Söt var den också på klisterbilden som följde med.

Sedan, förmodligen inspirerad av Båtsman i Saltkråkan, önskade jag mig hett en Sankt Bernhard. Den skulle heta Leopold King Size men i dagligt tal kallas för Loppan, och när jag ropade på min loppa och den jättestora hunden lydigt kom skuttande skulle omvärlden häpna, tänkte jag.

Så småningom blev jag temporär hundvakt till Sara, strävhårig tax som var helt underbar. Hon var en jättefeg liten varelse som blev hemskt rädd om vi mötte någon storväxt släkting, så aldrig behövde jag befara att hon rymde. Sara var ett suveränt sällskap.

Många år senare blev jag superbästis med Koira, vars husse var min pojkvän. Koira var ett i mitt tycke osedvanligt fyndigt namn på en jycke, för koira är det finska ordet för hund, och hon var en ljuvlig pointertik, en stor personlighet och jag älskade henne. Precis som jag tyckte hon om solen, och hon lade gärna nosen i solstrimman på mitt pyttelilla bord på min minimala balkong. Då blundade hon och njöt, kunde stå där riktigt länge.

Hon gillade värme över huvud taget. Allra bäst tyckte hon det var de gånger jag föll till föga och lät henne ligga i min säng. Då ålade hon sig ner till mina fötter och låg blickstilla. När hon kände sig säker på att inte bli utsparkad hörde man en lång njutningsfull suck, och sedan sov vi vidare bägge två, tills det blev olidligt varmt under täcket, åtminstone för mig.

Men Koira råkade ut för en olyckshändelse och fanns en dag inte mer. Jag saknar henne fortfarande, fast många år har gått.
Och sedan dess har jag faktiskt inte drömt om en egen hund.
Delvis tror jag det beror på (det fullständigt korrekta) påbudet att plocka upp hundbajs i plastpåse. Det förtar en stor del av charmen med promenaderna, även om jag är helt införstådd med att det är fullständigt ocharmigt att kliva i kvarlämnade bajskorvar.

Som Viktväktare fick jag också förslaget att skaffa ”viktväktarhund”. Ett alldeles lysande förslag, som innebär att man måste gå ut på rejäl promenad, gärna både morgon och kväll. Att ha ”viktväktarhund” kräver inte ett djur av kött och blod, befriat från hundskatt och bajspåsar är det också. Men det stannade nog på idéplanet, tyvärr.

Fast hundar tycker jag fortfarande mycket om.
Det är väl snarare hundägare jag får allt svårare för.
De där samvetslösa människorna som låter stora hundar springa fritt, trots att världen är full av människor som är genuint hundrädda.
Folk som låter sin älskling bada där småbarn plaskar i strandkanten, utan hänsyn till eventuella allergiker eller att barn kanske inte uppför sig så som hundar gillar – otäcka hundbett är tyvärr inte sällsynta.
”Respektsökande” ynglingar som håller kamphund, men som inte har en aning om hur en sådan ska skötas.
Och vad ska man ta sig till med den idiotiske hundägare som glatt ropar ”han är jättesnäll!” när en livrädd flanör ber att husse ska koppla sin kelgris?

Gott nytt hundår önskas härmed alla vovvar, stora som små.
Må deras ägare inse sitt ansvar: plocka upp bajset, ha kopplet på och använda vanligt folkvett när hunden vistas bland andra människor.
Då blir det ett bra Hundens år, oavsett om man befinner sig i Kina eller här.

Copyright Klimakteriehäxan