Dags för skärpning

Jag har gjort en arkeologisk utgrävning.
Den största garderoben i vårt hem är min.
Där hänger mina kläder, men där finns också otroligt mycket mer.
För så snart som till exempel gäster är i antågande och vild städning utbryter åker allt som är löst, osorterat, ostruket och på drift in i den där klädkammaren.
Där blir det ofta kvar.
Vilket leder till att jag får väldigt svårt att ta mig in i det där utrymmet för att få ut något som jag eventuellt behöver.
Detta är en evig ond cirkel.

Men härom dagen fick jag som en blixt från ovan ingivelsen att det var dags att dyka in i röran. Och det är otroligt vad man kan hitta i min garderob.
Dammiga skor som varit för små i flera år.
En kökshandduk, ren och snyggt ihopvikt.
Jättegamla tidningsklipp och en hel del andra papper.
Alla gratulationskort som kom när sonen föddes (ja ja, det ÄR drygt nitton år sedan).
Foton, negativ och enstaka böcker i en stor kasse.
Så där kan jag fortsätta uppräkningen.

En del av fynden blir jag uppriktigt förvånad över. Ett och annat sätter akuta problem i blixtbelysning.
Ni kan till exempel inte ana hur många skärp jag har.
Om man tar i beaktande att det är rätt länge sedan jag hade en midja blir det ännu mer förvånande.
Jag har resårskärp, flätade läderbälten, ett bälte med osynligt sedelfack, skärp i guld, i silver, med glittriga spännen, med blomspännen, textilskärp med och utan broderier, vita skärp, svarta skärp, bruna skärp, några röda och något enstaka i annan färg.

En sak har de nästan samtliga gemensamt: de är för korta. Och då ska ni veta att ett antal härstammar från den tiden då alla byxor även på mig satt på höften. Med bälte.
Ännu mer förvånande är väl det faktum att jag rätt som det är också nu för tiden står och stirrar på skärp i affärer. Klart köplysten.
Där spökar förstås den gamla schimären att midjan ska återuppstå, som av sig själv, som ett mirakel. Detta underverk lär jag få vänta på, det hjälper inte att skärp är inne just nu.

Dock hävdar viss modeexpertis att man kan ha bälte med iögonenfallande spänne under exempelvis en öppen kavaj. Beskådaren ska då luras att tro att där faktiskt finns, ja just det, en midja.
Återstår dock ett problem: för att spännet ska hamna där, i den f d midjeregionen, måste själva bältet gå runt kroppen.
Snacka om onda cirklar.

En förståndigare människa skulle slänga eller ge bort de där bältena.
Men varför kan man inte få tro på mirakel?

Copyright Klimakteriehäxan

PS Läs också Batbut om skärp!