Att fånga en karl

-Det är märkligt så många ensamstående, enastående tjejer man känner. Och så himla få män i ungefär samma ålder och situation! Hur går den ekvationen ihop, det har jag svårt att förstå! Den som vill fånga en karl har det sannerligen inte lätt!

Middagen var nyss avklarad, en ljuvlig ceviche till förrätt och kött från grillen med färsk potatis och sallad, jordgubbar och vaniljglass – en riktig sommarmeny.
Samtalet rann på, tog olika svängar, vek av och kom tillbaka. Vi som satt runt bordet var alla kvinnor, de flesta numera utan en fast relation. Och det var lätt att konstatera, att för den som är sugen på en ny man är utbudet högst begränsat.

Hon som startade diskussionen uppmanade oss att räkna upp alla singlar vi kunde komma på att vi kände, män såväl som kvinnor. Vi kom med rader av tjejnamn, men på manssidan var det så gott som tomt – och de vi kom på var, av en eller annan anledning, fullständigt otänkbara att ha på mindre än en meters avstånd. Inget vidare utgångsläge, med andra ord.

-Man måste gå på krogen, dansrestaurang helst, trodde en.
Påståendet möttes av ett samfällt stönande: köttmarknad!?! Kolla in Kungen i Baren? Gnidas i en slowfox mot någon överförfriskad herre med tveksam kroppslukt och tveklöst stånd?
Knappast!

Nätdejting då? Flera av oss kunde vittna om bekanta som faktiskt lyckats den vägen, som flyttat ihop med den man från början chattat anonymt med, som till och med hållit högtidligt bröllop IRL och som det verkade funka bra för.
Men alla känner inte för att fiska på nätet, det är också alldeles uppenbart.

Vi konstaterade också, för vilken gång i ordningen vet jag inte, att när par skiljer sig hittar mannen så gott som omedelbart någon ny att umgås med, medan kvinnan blir ensam, ofta också övergiven av de där vännerna man tidigare träffat parvis.

Men så finns de där lysande undantagen. Tjejerna som fungerar som magneter på alla män som inte bestämt sig för att de föredrar män.
Åtminstone två sådana damer känner jag. Ingen av dem är eller har varit någon stor skönhet, mer normalsnygga, med dåliga dagar blandat med de bättre. De är inte roligare än alla andra, de är inte rika (snarare tvärtom), de klär sig inte utmanande, de är smarta men inte bedövande klyftiga (det skulle antagligen skrämma en och annan karl), de utmärker sig helt enkelt inte alls.

Utom när det gäller att fånga en mans blickar. För båda har också det gemensamt, att de i vuxen ålder knappast tillbringat en enda dag utan manligt sällskap, om de inte själva har valt det.
Man kan ställa en sådan kvinna ensam mitt i en öken, utan vatten, utan kamel, utan karta och kompass. Inom loppet av några minuter, kanske möjligen en timme, dyker en beduin upp vid den sandiga horisonten. Han är vacker, han är stark. Han lyfter upp henne i kamelsadeln och de skrittar (hm - skrittar kameler?) till närmsta oas, där de älskar hejdlöst och underbart medan hyenorna skriker och lejonen tassar runt på andra sidan tältduken.

Låt samma tjej gå vilse i världens största och farligaste storstad. Det syns på långt håll att hon inte hör dit, att hon inte vet vart hon ska ta vägen och knappast ens har en aning om hur hon har hamnat just där – ett lätt byte för rånare, våldtäktsmän, vilken buse som helst.
Men kommer busen? Icke. Än en gång springer riddaren fram, han som för henne tillbaka till säkerheten, som på vägen kan berätta en massa spännande historier om landet och staden. Och på något mystiskt vis är han också ensam, full av längtan efter en kvinna. Hon stod ju bara där! Perfekt!

För all del, de där två kvinnorna jag bygger detta på, de kanske inte alls skulle känna igen sig i min beskrivning. Möjligen skulle de hävda att så där är det för alla av honkön: det finns alltid en tjänstvillig hanne runt hörnet, vare sig man behöver hjälp att slå i en spik eller slå ihjäl en trist kväll.

Men den som levt år ut och år in utan att ha lyckats fånga en karl vet att så är det inte alls. Och det handlar inte om att ha passerat sitt bäst-före-datum, vara särskilt ful, särskilt fet, särskilt tråkig eller särskilt dum. Det handlar förmodligen bara om att inte ha den där turen, den som gör att man alltid inte hittar en karl, utan blir hittad av en, helt utan ansträngning.
En karl som kan bli en halva i en relation, förvisso utan garanterad hållbarhet. Fast vilka relationer har det?

Copyright Klimakteriehäxan