En riktigt dyr kola

Man ska inte äta kola.
Man ska över huvud taget aldrig äta kola. Trots att kola ofta är väldigt gott. Det är segt också.
Innehåller dessutom enbart dåliga kalorier. Bara minus, faktiskt.
Och ändå tog jag en.
Det var den sista Dumle-kolan i godiskorgen ombord på X2000, på väg mot Göteborg och bokmässan. Bara en kan man unna sig, tänkte jag och tog den.

En gruvligt dyr kola blev det, fast den var gratis.
Men knappt hade jag stängt munnen om den lilla godisbiten förrän det var kört.
För i kolan fastnade, just det, en tand.
Nog är det märkligt att en så liten tand, flitigt använd men ändå, kan lämna ett så ofantligt stort tomrum. Finns ingen vettig förklaring till hur en gammal och i omgångar lagad kindtand kan åstadkomma ett gap som känns som en decimeter i en tandrad som inte tillhör en jättestor krokodil. Men så är det.

Och nu sitter jag här och ser tusenlapparna flyga förbi tågfönstret medan tungan viftar runt i det där tomrummet. Till råga på allt har min tandläkare just gått i pension och jag har inte hunnit liera mig med någon ny.
Att byta tandläkare är intimt, ungefär som att byta gynekolog eller frissa. Inget man tar lättvindigt på, med andra ord.

Men att jag kommer att sakna min gamle, som pysslat om mina gaddar sedan jag var ungefär 20, det är helt klart. Han har plockat in mig utan fördröjning när jag hamnat i desperat nöd.
Allra värst var det den gången jag prompt skulle äta upp några överblivna skivor parmaskinka efter ett kalas vi haft. Skinkan hade legat framme i längsta laget och var lite torr och seg, men det hindrade inte mig som är oerhört förtjust i den där lufttorkade varianten.
Alltså gnagde jag på en skinkbit, men den gjorde motstånd. Då slet jag till med tänderna, precis som en hund gör när maten är motsträvig.

PANG sa det i min tallrik.
Jag tittade.
Och plockade upp min ena framtand, som gått rakt av.
-Titta, sa jag, förundrat men ändå lite roat.
-Titta, min framtand!
Familjen tittade. Dottern, som var ungefär tio, reagerade först. Föll nästan i gråt. Sa med förtvivlan i rösten:
-Mamma, skratta inte! Du ser ut som en häxa!
Sonen var lika lite förtjust.
-Prata inte i onödan, bad han och tittade stint åt ett annat håll än mitt.

Då reste jag mig från matbordet och gick till telefonen. För ungarna hade alldeles rätt. Den som aldrig sett sig i spegeln utan en framtand anar inte hur dramatisk förändringen blir. Trettio år äldre, rena skräcken. Ett större och svartare och ödsligare hål är svårt att tänka sig.

Tandläkaren svarade själv, han var kvar på kliniken fast den egentligen var stängd. Jag satte honom in i situationen.
-Kom klockan åtta, jag tar dej först, sa han.
På kvällen när jag kom in för att läsa saga och säga godnatt drog dottern täcket över huvudet och bad att pappa skulle komma i stället.

Dagen därpå bar det av till tandläkaren med den avbrutna tanden i plånboken. Den klistrades fast i väntan på en ny krona, men mina rara små barn tordes knappt titta på mig ändå på flera dagar. Antagligen drömde de mardrömmar om hur mamma i ett slag förvandlades till en häxa.

Den här gången slipper de bli skrämda, för bortfallet är inte lika dramatiskt. Och jag är dessutom 50 mil hemifrån.
Men tandläkarens bortfall, det är dramatiskt. Måste hitta en ny. Undrar vem, och var, och hur länge man eventuellt måste vänta?

Under tiden ser jag för min inre syn tusenlapparna fortsätta att flaxa iväg.
Hur var det nu, skulle tandvården bli billigare på något vis i alliansens Sverige?
Och visst är det väl ändå en rätt bra idé att beskatta sådana dumma saker som kola?
Man ska inte äta kola.
Punkt och slut.

Copyright Klimakteriehäxan