En 50-åring som växt och krympt

Länge höll jag emot. Kämpade faktiskt riktigt duktigt.
Hade, tyckte jag själv i alla fall, vattentätt argument: Om jag inte är på jobbet och inte svarar i telefonen hemma, då är det helt enkelt inte meningen att man ska få tag på mig. Jag vägrade helt enkelt mobiltelefon.

Men det där var förstås några år sedan. Vem som helst fattar ju att jag inte kunde fortsätta att tillhöra en starkt avvikande grupp, den som inte åtminstone i teorin var nåbar överallt, när som helst.

Det har hänt mycket på de 50 år som gått sedan den första så kallat bärbara telefonen såg dagens ljus. Då vägde den 40 kilo och var en teknisk landvinning vars framtid ingen säkert kunde förutspå.
Idag heter det inte längre mobiltelefon utan mobil rätt och slätt, sedan utvecklingen har fixat det så att man numera kan stoppa såväl tv som mailbox, kamera, radio, mp3-spelare och en massa annat i fickan, alltihop sammanpressat i mobilen.

Mobilen har också blivit en sorts trygghetsförsäkring för både unga och gamla. Barn får egen mobil allt längre ner i åldrarna. Med den kan de slå larm om något otäckt händer, via den kan man få tag i barnet och påminna om att middagen står på bordet, via den kan man förvissa sig om att ungen fortfarande är i livet om än inte exakt på den plats man trodde.

Min mamma sätter på mobilen när hon sätter sig själv i bilen. Skulle det bli punktering, skulle hon halka av vägen så finns hjälpen i handväskan. Ett SMS kan ersätta ett mer tidskrävande samtal, ett MMS kan visa farmor hur barnbarnet plötsligt tagit sina första steg.

Numera går inte heller jag ut utan mobil. Dock försöker jag minimera ringandet, för jag tycker att vi i största allmänhet ringer i mesta laget. Ni vet, man meddelar att man är hemma om fem minuter, att bussen befinner sig strax utanför Gnesta, att tåget är två minuter sent. Sällan särskilt viktiga upplysningar – och vi klarade det ju förr, även om det är lite svårt att minnas hur! Och att allt högljutt pratande kan uppfattas som störande, det råder det inga tvivel om. Nu är det inte bara tågen som har telefonfria kupéer, även i bussarna har mobilanvändarna förpassats bakåt, tillsammans med pälsdjuren, allt för att allergikerna inte ska drabbas.

Under oktober månad ska nu mobilens 50-årsdag högtidlighållas med diverse jippon. Födelsedagsfirandet kan med fördel förevigas med den inbyggda kameran – en av de få extra finesser jag orkat lära mig hur den fungerar, i alla fall hjälpligt. Jag skulle ju kunna hamna i den klassiska situationen: ”0m du fått det på band kan du få pengar i hand” (If you get it on tape, you can get it in cash), ni vet.

Och när man hör att det 1956 fanns nitton mobiltelefoner i Stockholm och åtta i Göteborg, då inser man att tiden går. Att mobilen tillhör de ting som växt och krympt mest.
Den första riktigt bärbara så kallade ficktelefonen kom 1987 och vägde ”bara” ett kilo. Kostade dessutom 30 000 kronor.
Låt oss berätta det för våra barn. De kommer knappt att tro oss, tro mig!

Copyright Klimakteriehäxan