Hummertider och landkrabbor

I dag var det premiär för hummerfisket.
I fjol sammanföll denna högtidsdag med bokmässan på något vis, och innan jag for till Göteborg hade jag läst i tidningen att det var mycket god tillgång på hummer och att man därför kunde räkna med mycket bra priser på detta läckra skaldjur i svenskfångad version.

Eftersom jag är född optimist trodde jag på det där och begav mig till Feskekörka.
Tittade efter hummer, såg ostron, räkor, krabba, musslor och en massa fiskar, men de vackra klarröda humrarna syntes inte.
Tog ett varv till.
Nej, ingenting.

Tänkte gå min väg men ångrade mig och frågade killen bakom disken om han verkligen inte hade någon hummer alls? Kanske var den redan slut, nu när den var så billig?
Blicken jag fick var nedlåtande eller möjligen, i vänlig tolkning, förlåtande.
-Ser du inte humrarna? sa han.
Jag skakade på huvudet.

Då lyfte han upp ett kolsvart monster som låg framför min näsa.
En jättehummer. Fast ännu inte kokt.
Hummern jabbade lätt åt mitt håll med en enorm klo, som tur var hopsnörd med ett rejält gummiband.
-Detta, lella damen, sa fiskarkillen, detta är en hummer. Du har la aldrig sett en sån förr?
Han la den i min hand. Den var tung, måste ha vägt uppåt två kilo. Då pep jag fram en liten fråga till, den om kilopriset, det som enligt tidningen skulle vara så förmånligt?

Jag är inte säker på att jag minns rätt, men jag tror att summan han nämnde låg någonstans kring 800 kronor kilot.
Bara att lägga tillbaka monstret i disken, tacka och gå – ja, även om den hade varit billig hade jag inte köpt, skulle väl inte klara av att slänga den i en gryta... om jag nu hade kunnat uppbringa något så stort i kokkärlsväg...

Femtio meter bort från Feskekörkans dörr kom jag på vad jag skulle ha sagt.
-Då ska jag be att få två hekto.
160 spänn hade jag väl haft råd med.
Kanske hade jag då fått ett litet leende åtminstone – från en riktig fiskarkille till en äkta landkrabba.

Copyright Klimakteriehäxan