Mat på stående fot

Det kallas buffé, öppet hus, informell gemensam måltid. Eller kanske cocktailparty i finare kretsar.
Men principen är densamma: det är den sorts kalas på vilket man står och äter.
Vilket är en hopplös uppgift.

Jag är av kvinnligt kön. Alltså har jag en handväska av en eller annan sort och storlek, i värsta fall en som måste hållas i handen – fruktansvärt korkat, men det skulle kunna hända.
Jag är stor vän av god mat. Alltså vill jag gärna pröva på det som bjuds. Men hur tänker den som planerat utbudet, när det består av trassliga nudlar, stora köttbitar, laxskivor som hänger ihop och bröd som är i fralla-format och inte skurits upp i förväg? Salladen innehåller stora blad som hänger åt alla håll och måste fångas in handgripligen.

Och hur förväntas jag hantera den här maten med en enda liten gaffel som hjälpmedel? Ärtorna vägrar att låta sig spetsas, groddarna faller som snöflingor mot golvet. Om jag vill ha smör på brödet (som jag får slita i sär med hjälp av tänderna och den eventuellt lediga handen), ska det då smetas ut med tummen?

Jag vill också gärna ha något att dricka till maten. Ofta sitter en plastmojäng på tallrikskanten, en smart pryl i vilken man kan hänga ett fotglas, lite ostadigt men ändå. Fast det förutsätter porslinstallrik, papperstallrik komplicerar situationen ytterligare. Och stackars den som vill ha alkoholfritt, för det serveras helst i plastmugg utan fot. Ännu en komplikation i balansakten. Hur många händer har egentligen genomsnittsmänniskan enligt bufféplanerarnas världsbild?

Den smarte (här platsar uppenbarligen inte jag) tuggar i sig något närande i förväg och kan sedan snurra runt bland övriga gäster och konversera med bara ett glas i handen, med den kaxiga devisen att ”mat har jag hemma”. En pragmatiker (som jag) ger upp efter en stund och sätter sig helt enkelt ner på golvet med tallriken i knät, glaset bredvid. Men riktigt bra känns det inte.

Det är ju också det där med fötterna. Att verkligen stå. Den sko finns inte som håller mig både på stående fot och på glatt humör lika länge som ett sådant där kalas pågår. Vem uppfinner mingel-toffeln, som tillåter bufféätare att tänka mer på sällskapet än på de ömmande tårna?

Möjligen skulle det här stå-uppandet i matbranschen kunna vara en ny bantningsmetod. Men den kommer tyvärr inte att fungera i längden.
Nu sist tog jag mig en rejäl macka när jag kom hem.
Och jag satt ner och åt den. Vid köksbordet.
En ren njutning.
Inte minst för fötterna.

Copyright Klimakteriehäxan