Jakten på Stina Ekblads armar

Ett teaterbesök för några år sedan har satt spår i mitt minne för evigt.
Det är Stina Ekblad som står för den bedriften. Jag såg henne i Medea på Dramaten.
Nej, hon gjorde inte en oförglömlig rolltolkning, åtminstone inte i positiv bemärkelse. Tvärtom tyckte jag hemskt illa om hela föreställningen och allra sämst tyckte jag om Ekblads Medea.
Jag gillar helt enkelt inte hennes sätt att spela teater.
Men Medea var bararmad igenom hela pjäsen.
Och Stina Ekblad har fantastiskt snygga överarmar! Muskulösa utan att gå till överdrift. Inga hertiginnegardiner, inget slafs och häng.

Det är sådana armar jag vill ha. Den Ekbladska modellen, värd att beundra, värd att eftersträva.
Lättare sagt än gjort.
Jag får perioder när jag faktiskt bestämmer mig för att styrketräna. Allra första gången det inträffade var faktiskt långt innan den här Dramaten-upplevelsen.
Men att gå på gym har sina begränsningar. Det kan kosta en ordentlig slant, till att börja med. Har man väl betalt finns andra irritationsmoment. Om gymmet är populärt hamnar man ofta i kö till de olika maskinerna. Den dånande musiken är ibland av fel sort och stör mer än den sporrar.

Medgymmarna kan vara kul, trevliga och peppande – men det finns gott om andra varianter, träningssnobbar som ser ner på den vars triceps inte är i topptrim eller som har helt fel skor och byxor. Dessutom är de låga vikter vi mindre vältränade väljer direkt löjeväckande i träningssnobbens ögon.
Visst är sådant bara att sätta sig över – men när lusten inte är på topp och man söker efter ursäkter för att ställa in sitt träningspass så…

Därför blev jag otroligt förtjust när en bekant presenterade mig för ”det lilla idealiska, bärbara hemmagymmet som kan följa med över allt”.
En svenska, Anne-Marie Bennstrom, för länge sedan utvandrad till Kalifornien, är uppfinnaren bakom The V-Bar. Jag slog till per postorder och har haft min lilla lila träningsapparat i snart tjugo år. Om den är flitigt använd? Njaa, låt mig säga så här: den är långt ifrån utsliten.

Idén är egentligen genial. The V-Bar är en jätteklämma. Två metallskidor sitter ihop i vinkel med en rejäl fjäder. På metallbitarnas ändar sitter en gummikudde. Sedan är det bara att klämma, med händer, ben, knän, fötter, armbågar. Faktum är att envist och konsekvent använd är jag övertygad om att den fungerar, inte på elitnivå, förstås, men för en sån som mig – en som vill ha armar som Stina Ekblad.
Det är just det där med envist och konsekvent.
För nu har jag plockat fram min V-Bar igen.
Vi är inne på andra veckan den här gången.

Det går åt längre tid än så för Stina och andra med liknande fysiska företräden.
Men det är garanterat köfritt till min V-Bar. Ingen kollar min träningsklädsel när jag klämmer åstad. Ingen kan ens fnysa om jag gör för korta serier. Och musiken bestämmer jag alldeles själv.
Allt detta sammantaget är så positivt att jag praktiskt taget automatiskt bör få snygga armar.
Lika snygga som Stina Ekblads.
Vem vet, kanske jag av bara farten får en roll på Dramaten?

Copyright Klimakteriehäxan