Det blev aldrig någon egen hund

En hund. Naturligtvis ville jag ha en hund.
Det skulle inte vara vilken jycke som helst, det skulle vara en West Highland White Terrier. Jag läste om den en särskild hundbok jag hade. Där stod att den var sin ägare trogen i evigheter och en underbar kompis. Tvivlade inte en sekund. Det gör jag inte nu heller.

Lite senare i livet, antagligen inspirerad av Saltkråke-serien på tv, ville jag ha en Sankt Bernhardshund. Den skulle heta Leopold King Size, men i dagligt tal lystra till namnet Loppan. När jag ropade på Loppan skulle folk dåna av förvåning när den jättestora hunden kom, med viftande svans om än inte med ett krus om halsen.

Barnet som var jag fick aldrig en egen hund. Så här långt senare kan jag förstå varför: jag bodde inackorderad i veckorna, mina föräldrar hade en hel del att stå i utan att pyssla om en vovve. För även om man bor på landet gäller vissa regler för hundars liv och leverne.

Ändå har jag haft tur, för jag har haft många hundar nära mig, rashundar och gatukorsningar. Jag brukar påstå att jag har hundcharm: vi kommer bra överens. Grannarnas gråhund kom gärna knallande mellan husen, i förvissning om att jag skulle komma ut med någon godbit. En annan kul sak, tillhörande en annan granne, kunde man få att sjunga med i en psalm, bäst fungerade "Din klara sol" om man drog ut ordentligt på vokalerna. Oj som vi ylade (och skrattade)!

Så var det pudeln Jim, som ibland bodde inackorderad precis som jag, hos samma tant. En trevlig kille. Jim hade den egenheten att han var otroligt förtjust i vindruvor, gröna. Fast när en liten flicka ville presentera honom för sitt marsvin gick det inte bra: marsvinet avrättades, blixtsnabbt. Man riktigt såg hur Jim tänkte "USCH, den råttan vill vi bli av med!"

Min största hundkärlek hette Koira, vilket är det finska ordet för hund. Koira var en pointer, en helt ljuvlig varelse. Den hunden gillade sol och värme, närhet och mys. När vi skulle sova snodde hon gärna min kudde. Man kunde prata med henne om precis allt. Hon sprang som en virvelvind, hoppade höga glädjeskutt, viftade med svansen hela tiden. Jag kunde inte ens bli arg när hon, lämnad en onödigt lång stund i bilen, gnagt sönder nästan hela baksätet ...

När vi äntligen sågs igen efter en lång period, eftersom jag jobbade utomlands, blev hon så glad att hon kissade på sig. Koira tillhörde min pojkvän men dog tragiskt innan vår relation tog slut, så vi slapp den vårdnadstvist som annars hade hotat. Jag glömmer henne aldrig och mitt hjärta klappar alltid lite fortare när jag får syn på en sån där härlig svartprickig vovve.

Det där med att man så småningom kan bli tvungen att utfärda en dödsdom för sin vän avskräcker mitt vuxna jag om hundlusten skulle vakna igen. Jag har sett hur mattar och hussar lidit. Idag klappar jag gärna andras hundar men har kommit fram till att det får räcka med en så kallad Viktväktar-hund för min del. Jaså, är inte den rasen bekant?

Med den förhåller det sig så att man helt enkelt låtsas att man har en fyrfota vän som måste rastas med rejäla promenader, gärna flera gånger om dagen. Kräver ingen djurförsäkring, ingen pälsvård, ingen kloklippning, inga konstiga hundkläder, inget tuggben. Men motion får både "den" och ägaren!
Och det är ju bra.
Men lika bra som en riktig hund, det kan det ju aldrig bli.

Copyright Klimakteriehäxan

Denna text kom till sedan jag sett en uppmaning hos Orsakullan. Dock lyckades jag läsa fel: enligt henne var uppgiften att berätta om något jag önskade mig som barn och fick ... jag lyckades få till ett "inte" så det här är ju fel från början till slut ... ni får ursäkta, jag ska aldrig göra så mer! (hoppas jag)