Hästflicka till sist

Hur sent i livet kan man bli hästflicka?
När jag var barn var det rätt ont om hästar på bygden. Några enstaka fanns det. De släpade timmer i skogen eller drog kärror med säd till kvarnen. Om någon red måste det ha varit en fem minuters tur barbacka på en nordsvensk sävlig sak.

Väl inflyttad till närmsta stad upptäckte jag att där fanns ett ridhus, dit små söta flickor begav sig, med piska, hjälm och höga stövlar. Dit hörde definitivt inte jag.
Men så en dag, jag gick i gymnasiet, erbjöds man att testa oprövade idrotter på en friluftsdag. En ruta att kryssa i stod för ridning och jag slog till.

Den turen glömmer jag förvisso aldrig. Jag fick en stor häst, jag var själv en av de längre tjejerna. Väl uppe på dess rygg häpnade jag över hur bred den var, hur långt isär jag tvingades ha knäna – och hur lätt det verkade vara att kana av, få stigbyglarna i knävecken eller manen i munnen ...

Väl i gång tyckte jag det var rätt kul, i alla fall så länge hästen skrittade. När farten ökade trodde jag att den eventuellt skulle få ryggraden avslagen, eftersom jag inte visste hur man parerade stötarna. Men både jag och hästen överlevde.

Nästa övningstimme fick man en häst över och frågan kom då: ville någon ta ett pass till? Jag begrep inte bättre utan sa ja, tack, gärna.
När jag tog mig av kusen nästa gång kunde jag liksom inte få ihop knäna. De pekade rakt åt sidorna. Hur det nu gick till så lyckades jag ta mig hem, på cykel som jag inte kunde trampa. I trappan upp till mitt rum saxade jag mig fram som uppför en skidbacke.

Naturligtvis fick jag ont, gruvligt ont, i hela kroppen. Kunde ha svurit på att rumpan var mörkblå från midjan till knäna, så ömt var det. Och nej, det lockade mig inte tillbaka till stallet, jag har aldrig mer suttit på en hästrygg, tillhör inte gänget som röstar tjugo gånger för att en (skicklig) ryttare ska få Jerring-priset.

Men i dag ser jag vackra hästar överallt på svenska landsbygden. Ridhästar, inga av "arbetsmodell". Självklart tycker jag om att titta på dem, inte minst när de har ljuvligt söta föl med sig i hagen, föl som rullar runt i gräset och verkar njuta av sommaren.

Hur det sedan gått till vet jag inte, men nu har jag plötsligt börjat gilla hästar i andra former också. Först sprang jag på en smäcker sak i gulmetall som min moster hade ägt men som ingen ville ha när hon dog. Jo tack, jag ville! Förundrad bar jag hem den, förundrad över att jag verkligen gillade den.

Design Ulla Westblom

Nästa häst sitter på väggen. En väninna har gjort lampan, med en dalahäst i siluett. Egen idé, egen tillverkning och så snygg!
Så fick jag i julas min tredje häst, en jag tittat på i flera år men inte köpt. Den kommer från småländska designparet Bengt & Lotta, är gjord i gjutjärn och bär levande ljus på sin rygg. Varje gång jag tänder de där ljusen blir jag lite gladare!

Plötsligt hade hästlampan också fölat. Sådana trevliga överraskningar kan sent utvecklade hästflickor få. Undrar bara när nästa pålle travar in hos mig?

En sak är säker: om någon hade sagt till den där unga tjejen med den rådbråkade bakdelen att hon en dag trots allt skulle kunna kallas hästflicka så hade vederbörande definitivt inte blivit trodd. Men där är vi nu.

Copyright Klimakteriehäxan