En present vandrar vidare

I över fyrtio år har jag ägt en vävstol.
Fick den i present, eftersom givaren visste att jag verkligen gillade att väva. Men det fanns ett problem: var skulle jag väva? Knappast i min etta på Lilla Essingen. Vävstolen fick åka till Barndomslandet, hur kan jag inte minnas.

Och var skulle den stå där då? I mina föräldrars hus fanns ingen självklar plats. Min mamma visade inget intresse för att väva mer, även om hon gjort det tidigare – på en vävstol som vi ärvt efter farmor, hon som från början invigde mig i vävandets hemligheter: jämna kanter, stadiga tag med slagbommen, (nästan) osynliga  skarvar.

Då visade det sig att min syster kände sig lite sugen. Så till hennes hem fraktades den fina lilla vävstolen i ljust trä. Den sattes ihop och fick plats i ett rum i villans källare, någon hjälpte till att ordna med varpen, knyta upp tramporna, trä i solven och så småningom blev det visst både trasmattor, dukar och kanske någon liten löpare också.

Fast det där var rätt länge sedan. Jag, vävstolens stolta ägarinna, har inte dunkat ihop en enda liten decimeter väv av något slag i den. Det har bara inte blivit av. Att krypa in i en ganska mörk källare de där sommardagarna jag tillbringat i Barndomslandet har inte lockat, jag har haft de trasmattor jag behövt och fler dukar än en normal människa kan använda under en livstid. Lägg därtill att det finns få sysslor som är tråkigare än att fixa mattrasor ...

En vacker dag var det som skulle visa sig vara den sista väven nedklippt, vävstolen isärplockad och inklämd i ett hörn i den där källaren. Skulle jag ta reda på den nu då? Nej. Inga nya behov, inget utrymme, ingen som skulle kunna vara mig behjälplig – det är en hel liten vetenskap att sätta upp en väv.

Alltså började jag fråga runt: vill någon överta min vävstol? Frågan rönte mycket blekt intresse. Erbjudandet gick till något hantverkskooperativ, till en skola med textilundervisning o s v. Vid närmare koll skulle det visa sig, att marknaden var mättad. Ingen verkade behöva en vävstol, ens om den var gratis!

Men gratis är ju ändå gott, inte sant? Så nu gjorde jag slag i saken och la ut en blänkare på Facebook. Utan stora förhoppningar att bli "befriad" från min fina hantverksmöbel. Tro mig när jag nu berättar att det inte tog en timme innan en kvinna hörde av sig och mer än gärna ville bli med vävstol.

Kan bara hoppas att hon får mer glädje av den än jag haft. Gratis har den ju varit för oss båda ... och nu vandrar den där presenten vidare. Önskar den lycka till på färden. Ser att den som köper en ny från tillverkaren Glimåkra får punga ut med några tusenlappar.

Copyright Klimakteriehäxan