För artonde gången

Hon är på väg att bli stor på riktigt, min lilla flicka.
Myndig. 18 år. Får gifta sig. Får rösta. Får ha bankomatkort. Får dricka alkohol på krogen.
Det verkar ju inte klokt - hon är väl ändå bara barnet?

Nej, dottern är numera mycket mer än så. Även om jag, hennes mamma, har svårt att ta in sådana enkla och uppenbara fakta.
18-årsdagen kräver förstås sin uppmärksamhet, precis som de sjutton födelsedagar vi redan firat. Den första hade tårtan ett stort kronljus mitt på, födelsedagsbarnet hade sjömansklänning och strålande glada ögon, trots att hon förstås inte hade en aning om vad som pågick.

Sedan blev ljusen undan för undan fler och minskade förstås också i storlek - hur skulle de annars få plats i den hembakta tårta som ingår i ritualen i vår familj?
Paketen har också ändrat karaktär. På 80-talet, ja en bit ända in på 90-talet, var det bara lätt och roligt att köpa presenter. Såväl mjuka som hårda paket mottogs med oreserverad förtjusning:
-Mamma vicken fin! Titta! Åååå, precis en sån som jag önskat! TACK!
De runda gosiga flickarmarna landade runt min hals, vi pussades och kramades och inget kunde vara bättre än en födelsedag.

Det fanns en tid när jag till och med dristade mig att ge dottern saker jag själv hade gjort. Små tröjor, till exempel. Den sista, en blå med rosa egenhändigt designade rosor nertill, tog hon på sig en enda gång och jag tror jag måste bekänna att det var under visst hot. Därmed var det färdigstickat.

Sedan kunde jag fortfarande under flera år köpa både plagg och prylar som föll henne i smaken. Men det går inte längre. Nu har vi kommit till det långt tråkigare stadium då vi går ut och shoppar tillsammans - nej, det är inte tråkigt att gå i butiker ihop, det är urkul. Fast det blir ändå tokigt i min värld när mottagaren redan känner till vad alla paketen innehåller. Borta är den spontana glädjen, överraskningseffekten försvunnen. Ändå hemfaller jag åt ett eller annat litet impulsköp - oftast blir det retur, men jag lär mig visst aldrig.

Alltså har jag gjort det igen. Köpt något som inte står på 18-åringens önskelista, som förvisso är ganska lång.
När födelsedagen är över för den här gången - den inträffar i morgon - får jag väl ta mig en ny tur för att, som det numera tycks heta, un-shoppa det jag spontan-shoppat.
Tur att det finns ångervecka, fri bytesrätt och öppet köp.

Det finns det inte på barn, men det gör inget. Jag vill inte byta, är väldigt nöjd med mina. Och talesättet att man alltid är sin mammas barn oavsett ålder och uppnådd visdom, det håller. Det är, så att säga, bara att hacka i sig...
Fast visst har väl de där åren gått lite i fortaste laget?
Hur som helst: nu firar vi igen. För artonde gången.
Puss på födelsedagen, hjärtat mitt!

Copyright Klimakteriehäxan