Flemming - en fascinerande man

Måndag kväll klockan 21 sitter jag bergsäkert framför teven om inte något världsomstörtande hindrar mig (det gör det sällan, tack och lov).

Varför då?

Jo för att då är det ”Lykke” i SVT1. Dansk serie som bland annat kallats ”depressionskomedi”. Och det kan man väl i och för sig förstå, för huvudpersonen är sällan om ens någonsin riktigt glad, inte folk i hennes nära omgivning heller. Lykke är snygg, hon är smart, hon bor fint och har tjusiga kläder, men det hjälper inte. Åtminstone inte så länge problemen på jobbet tornar upp sig.

Fast det är inte Lykke själv som trollbinder mig. Nej, det är en man som jag inte kan slita mina blickar från. Lars Brygmann heter skådespelaren, inte ett dugg världsberömd. Men i den här serien har han fått en roll som ligger så nära rader av verkliga förebilder att man baxnar.

Brygmanns rollfigur heter Flemming, och han är ”kommunikationschef” på medicinföretaget Sana Fortis, där Lykke finns på hans avdelning och visar framfötterna.

Flemming är i ständig gungning. Han har inga egna åsikter om någonting, men är snabb att hålla med om självaste vd:n uttrycker en uppfattning. Skulle Flemming ändå ha yttrat en åsikt ändrar han den blixtsnabbt om han stöter på minsta motstånd: att vända kappan efter vinden är hans grej. Om en av hans underlydande presenterar en idé som verkar bra snor Flemming den helt skamlöst. Blir idén inte en succé skyller han snabbt ifrån sig. Och bär den slår han sig för bröstet.

I förra veckans avsnitt erbjöds Flemming en vidareutvecklande kurs. Han skulle, eftersom han är chef med personalansvar, få lära sig mer om hur man håller svåra samtal med medarbetare. Men han avböjde.

”Skulle jag, som varit chef i femton år, behöva lära mig det?” fnös han när han berättade det för sin hustru, som av lätt förståeliga skäl helst verkar vända ryggen till hemma i dubbelsängen.
Och naturligtvis ställs Flemming strax inför uppgiften att avskeda Eva, kvinnan som jobbat vid hans sida i en halv evighet. Om han klarar det svåra samtalet? Gissa!

I korta stunder får Flemming för sig att han besitter stor manlig charm. Det får honom att stöta på damer som ofelbart tackar nej till alla inviter – anledningen förstår Flemming förstås inte, men han ber i alla fall om ursäkt, med tillägget att alltihop naturligtvis bara var ett skämt, innan han rättar till slipsen och skyndar vidare. Flemming tycker också att rättvisa är viktigt. Men tolkningen som gäller är hans egen: det är orättvist att Lykke och inte han får åka på tjänsteresa till London, det är inte heller juste att högste chefen talar med henne utan att Flemming är med.

Så där fortsätter det i all evighet. Flemming smörar uppåt, trampar ideligen i klaveret, fattar otroligt lite av det som pågår, faller i fallgropar som att till exempel försöka saluföra en ny produkt med hjälp av lättklädda damer – samtidigt som Lykke och företaget i övrigt jobbar stenhårt för att förbättra imagen och få verksamheten att framstå som seriös och ansvarstagande.

Efter denna beskrivning kan du möjligen undra vad som får mig att hylla denne man.

Det finns ett svar på den frågan. Han är helt enkelt fascinerande.
För det är första gången jag ser ett exempel på hur man i dramatiserad form lånat en lång rad egenskaper och drag hos diverse (mellan)chefer jag stött på under ett långt arbetsliv, ingen nämnd – och ingen glömd. Fast egentligen är det väl just glömma dem man borde ...

Copyright Klimakteriehäxan