Copyright Klimakteriehäxan
fredag, december 31, 2010
Gott nytt år!
Med hjälp av en korg nyårsblommor önskas ni alla ett strålande bra 2011.Själv grubblar jag febrilt över hur man ska få den där fina julrosen att överleva? Hyacinter och amaryllisar har jag gett upp hoppet om (fjolårets fantastiska mörkröda variant blev naturligtvis djupfryst och stendöd innan jag räddade in den från balkongen, precis som tazetterna) men den här skulle jag vilja klara. Den vita Sankta Paulan ser ni inte på bilden, inte heller den kraftiga murgrönan, men dem kommer jag att ha kvar på någon fönsterbräda utan problem. Allt för ett gott nytt år!
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, december 30, 2010
Ett gott slut vore på tiden ...
Ibland tar saker slut.
Det kan förvisso handla om år, som just nu. Men varje år tar en enorm massa andra saker slut. Förbrukningsartiklar som måste förnyas, prylar som slits ut, annat som bara går sönder och motstår alla försök till upplivning.
Om du tittar i ditt badrumsskåp – man eller kvinna gör det samma – ser du alldeles säkert precis som jag en rad så kallade Produkter (Produkt, med versalt P, anses ”finare” än krämer och sådant …) på parad.
De där Produkterna förpackas på olika sätt. Flaskan, burken eller tuben är tänkt att tilltala ögat, ligga bra i handen, se lagom trendig ut. Romantiska former till damer, maskulint robust till herrar, också i val av färg och logga. Framför allt ska vi, kunderna, lockas till köp. Och det gör vi ju.
Vi kan bortse från det där eviga lurendrejeriet när lådan som Produkten säljs i visar sig vara ungefär fem gånger större än själva förpackningen. Den bluffen har vi avslöjat för eoner sedan.
Vi slänger kartongen med en stilla fnysning och tar av locket för att komma åt den där krämen eller vad det nu är som ska, om inte ge evig ungdom, så i alla fall hålla huden, håret eller läpparna i lite extra bra trim.
Det är när vi har använt det där preparatet ett tag som det verkliga irritationsmomentet uppstår. Hur man än försöker vägrar förpackningen att leverera en enda gnutta till av den där dyra Produkten – kilopriserna uppgår till astronomiska belopp!
Jaha, den har väl tagit slut då?
Icke! Så gott som aldrig!
Om något tagit slut finns det ingenting kvar, så tolkar jag det. Men i de här förpackningarna finns det bevisligen en hel del kvar. Det syns alldeles tydligt: Produkten är INTE slut. Fast den är omöjlig att komma åt. Ligger där i den genomskinliga burken och retas.
Glasburkar förses med en hals så formad, att inget mänskligt finger tar sig in för att ta ut det där sista, inget verktyg heller. Andra flaskor har korken fastsatt så att den inte går att avlägsna utan att hela flaskan krossas. Slangen till pumpmunstycket ligger vänd åt "fel" håll och fångar inte en droppe till. Plasttuber kan tyckas väl urkramade – men ta fram en sax och klipp den mitt itu och du kommer att finna oanade krämmängder där inuti!
Faktum är att de där redan astronomiska kilopriserna, de är ändå lågt hållna om man jämför med den mängd Produkt som man verkligen kommer åt att använda. Titta bara på bilden och du konstaterar, att kanske nästan en fjärdedel återstår i mina exempel!
I mitt badrumsskåp finns nästan alltid uppochnervända flaskor, en ituklippt plasttub och några förpackningar som bara retas med sitt väl synliga, men oåterkomliga innehåll.
Så när folk nu går omkring och önskar ”gott slut” till höger och vänster skulle det vara underbart om en eller annan produktutvecklare verkligen tog det till sig och revolutionerade förpackningar så att man verkligen kan få ut också det allra sista.
Då skulle vi kunna kalla det för ett riktigt gott slut. Ett efterlängtat.
Det vore verkligen på tiden.
Copyright Klimakteriehäxan
Det kan förvisso handla om år, som just nu. Men varje år tar en enorm massa andra saker slut. Förbrukningsartiklar som måste förnyas, prylar som slits ut, annat som bara går sönder och motstår alla försök till upplivning.
Om du tittar i ditt badrumsskåp – man eller kvinna gör det samma – ser du alldeles säkert precis som jag en rad så kallade Produkter (Produkt, med versalt P, anses ”finare” än krämer och sådant …) på parad.
De där Produkterna förpackas på olika sätt. Flaskan, burken eller tuben är tänkt att tilltala ögat, ligga bra i handen, se lagom trendig ut. Romantiska former till damer, maskulint robust till herrar, också i val av färg och logga. Framför allt ska vi, kunderna, lockas till köp. Och det gör vi ju.
Vi kan bortse från det där eviga lurendrejeriet när lådan som Produkten säljs i visar sig vara ungefär fem gånger större än själva förpackningen. Den bluffen har vi avslöjat för eoner sedan.
Vi slänger kartongen med en stilla fnysning och tar av locket för att komma åt den där krämen eller vad det nu är som ska, om inte ge evig ungdom, så i alla fall hålla huden, håret eller läpparna i lite extra bra trim.
Det är när vi har använt det där preparatet ett tag som det verkliga irritationsmomentet uppstår. Hur man än försöker vägrar förpackningen att leverera en enda gnutta till av den där dyra Produkten – kilopriserna uppgår till astronomiska belopp!
Jaha, den har väl tagit slut då?
Icke! Så gott som aldrig!
Om något tagit slut finns det ingenting kvar, så tolkar jag det. Men i de här förpackningarna finns det bevisligen en hel del kvar. Det syns alldeles tydligt: Produkten är INTE slut. Fast den är omöjlig att komma åt. Ligger där i den genomskinliga burken och retas.
Glasburkar förses med en hals så formad, att inget mänskligt finger tar sig in för att ta ut det där sista, inget verktyg heller. Andra flaskor har korken fastsatt så att den inte går att avlägsna utan att hela flaskan krossas. Slangen till pumpmunstycket ligger vänd åt "fel" håll och fångar inte en droppe till. Plasttuber kan tyckas väl urkramade – men ta fram en sax och klipp den mitt itu och du kommer att finna oanade krämmängder där inuti!
Faktum är att de där redan astronomiska kilopriserna, de är ändå lågt hållna om man jämför med den mängd Produkt som man verkligen kommer åt att använda. Titta bara på bilden och du konstaterar, att kanske nästan en fjärdedel återstår i mina exempel!
I mitt badrumsskåp finns nästan alltid uppochnervända flaskor, en ituklippt plasttub och några förpackningar som bara retas med sitt väl synliga, men oåterkomliga innehåll.
Så när folk nu går omkring och önskar ”gott slut” till höger och vänster skulle det vara underbart om en eller annan produktutvecklare verkligen tog det till sig och revolutionerade förpackningar så att man verkligen kan få ut också det allra sista.
Då skulle vi kunna kalla det för ett riktigt gott slut. Ett efterlängtat.
Det vore verkligen på tiden.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, december 29, 2010
Tolv fåglar i ett paket att ångra
Julklappsbytarracet går i stadens butiker.
Det var fel färg, fel storlek, fel modell. Eller bara en förmodat bra idé som skulle visa sig vara hopplöst dålig när mottagaren försökt tyda det uselt rimmade rimmet, fått av alla snören och allt vackert papper och Sanningen var avslöjad.
Inte är det roligt att vara den som stått för det där helt misslyckade köpet, även om alla vet att avsikten var den bästa.
Sent ska jag glömma den gången när jag och en kollega dryftade julklappsproblem. Det gällde våra jämnåriga söner, som vi ville överraska med något oväntat, något som inte tagit sig in på önskelistan – men som skulle framstå som jättekul.
Då visade det sig att vi båda sett en och samma annons, lagt märke till den lite mer än vanligt, funderat kring potentialen. Ju mer vi pratade om saken, desto klarare blev det: inte kunde väl vi två tillsammans ha fel?
Vi gjorde slag i saken, och en gemensam beställning. Grabbarna skulle bli klart överraskade över denna fullständigt oväntade julklapp, en absolut cool pryl!
Leveransen kom. Vi tog var sin låda, fnittrade belåtet över detta vårt briljanta infall, gick hem och gjorde paket, ett sådant med uselt rimmat rim, många snören och vackert papper.
Så blev det julafton. Och nog blev Sonen förvånad alltid. Fast glad? Njaaa … Tveksamheten stod tydligt skriven i hans ansikte. Jag, den ömma Modern, skred till verket och demonstrerade. Här ställer man in, och här sätter man på – och sedan är det bara att njuta!
Men att ha en väggklocka med tolv fåglar på, fåglar som kvittrar varje hel timme, var och en sin egen sång ("inspelad i naturen"), det var faktiskt i mesta laget. Man skulle kunna tysta dem på natten, men det visade sig väldigt fort, att man helst ville tysta dem även på dagen. Den elektroniska fågelsången gick alla på nerverna, oavsett ålder. Och, skulle det visa sig, den andre fågelklocksmottagaren blev precis lika förtjust som min, det vill säga inte alls. Paketet hade kunnat innehålla så gott som vad som helst utom just de där tolv hysteriska pippivarianterna.
Inte kunde vi byta heller, den där firman vi beställt av verkade inte känna till konsumentlagarna och det tedde sig alltför besvärligt att gå till djupet med eländet. Det blev helt enkelt inget gjort och i dag minns jag inte riktigt hur klockan försvann – men borta är den, saknad av ingen.
Nu ser jag till min häpnad att fågelklockan gjort comeback. Den annonseras flitigt. Förmodligen kvittrar den lika enerverande nu som då. Förmodligen är den lika svår att byta.
Men en sak vet jag alldeles bestämt: jag köper inte en sådan. Inte en gång till. Även om den skulle försetts med ångervecka. För det där köpet, det har jag redan ångrat. I åratal.
Copyright Klimakteriehäxan
Om du trots allt vill pröva din lycka hittar du klockan här! Men innan du satsar på varianten med guldkant, för nästan tre tusen spänn, ska du kanske testa ekonomiupplagan, med plast ...
Det var fel färg, fel storlek, fel modell. Eller bara en förmodat bra idé som skulle visa sig vara hopplöst dålig när mottagaren försökt tyda det uselt rimmade rimmet, fått av alla snören och allt vackert papper och Sanningen var avslöjad.
Inte är det roligt att vara den som stått för det där helt misslyckade köpet, även om alla vet att avsikten var den bästa.
Sent ska jag glömma den gången när jag och en kollega dryftade julklappsproblem. Det gällde våra jämnåriga söner, som vi ville överraska med något oväntat, något som inte tagit sig in på önskelistan – men som skulle framstå som jättekul.
Då visade det sig att vi båda sett en och samma annons, lagt märke till den lite mer än vanligt, funderat kring potentialen. Ju mer vi pratade om saken, desto klarare blev det: inte kunde väl vi två tillsammans ha fel?
Vi gjorde slag i saken, och en gemensam beställning. Grabbarna skulle bli klart överraskade över denna fullständigt oväntade julklapp, en absolut cool pryl!
Leveransen kom. Vi tog var sin låda, fnittrade belåtet över detta vårt briljanta infall, gick hem och gjorde paket, ett sådant med uselt rimmat rim, många snören och vackert papper.
Så blev det julafton. Och nog blev Sonen förvånad alltid. Fast glad? Njaaa … Tveksamheten stod tydligt skriven i hans ansikte. Jag, den ömma Modern, skred till verket och demonstrerade. Här ställer man in, och här sätter man på – och sedan är det bara att njuta!
Men att ha en väggklocka med tolv fåglar på, fåglar som kvittrar varje hel timme, var och en sin egen sång ("inspelad i naturen"), det var faktiskt i mesta laget. Man skulle kunna tysta dem på natten, men det visade sig väldigt fort, att man helst ville tysta dem även på dagen. Den elektroniska fågelsången gick alla på nerverna, oavsett ålder. Och, skulle det visa sig, den andre fågelklocksmottagaren blev precis lika förtjust som min, det vill säga inte alls. Paketet hade kunnat innehålla så gott som vad som helst utom just de där tolv hysteriska pippivarianterna.Inte kunde vi byta heller, den där firman vi beställt av verkade inte känna till konsumentlagarna och det tedde sig alltför besvärligt att gå till djupet med eländet. Det blev helt enkelt inget gjort och i dag minns jag inte riktigt hur klockan försvann – men borta är den, saknad av ingen.
Nu ser jag till min häpnad att fågelklockan gjort comeback. Den annonseras flitigt. Förmodligen kvittrar den lika enerverande nu som då. Förmodligen är den lika svår att byta.
Men en sak vet jag alldeles bestämt: jag köper inte en sådan. Inte en gång till. Även om den skulle försetts med ångervecka. För det där köpet, det har jag redan ångrat. I åratal.
Copyright Klimakteriehäxan
Om du trots allt vill pröva din lycka hittar du klockan här! Men innan du satsar på varianten med guldkant, för nästan tre tusen spänn, ska du kanske testa ekonomiupplagan, med plast ...
tisdag, december 28, 2010
Citat i vinterskrud
"Snöskyfflarna är slut, liksom snöslungor och vägsalt. Nu har det gått så långt att desperata husägare börjat stjäla slungor av varandra."
-Lokaltidningen Mitt i Södermalm skildrar i dagens utgåva den pågående vintern med dess konsekvenser. Vilket får mig att inse att det är skönt att inte bo i villa: man slipper inte bara snöskottningen, man slipper också bli misstänkt som snöslungetjuv ...
-Lokaltidningen Mitt i Södermalm skildrar i dagens utgåva den pågående vintern med dess konsekvenser. Vilket får mig att inse att det är skönt att inte bo i villa: man slipper inte bara snöskottningen, man slipper också bli misstänkt som snöslungetjuv ...
Tisdagstema MELLAN
Mellan de moderna skyskraporna ligger det inklämt, huset från en tid när New England var nyare än i dag. Då var det naturligtvis ett pampigt byggnadsverk. Nu har det liksom krympt, eftersom de nyinflyttade grannarna är av den ståtligaste sorten ...Jag hade aldrig varit i Boston förrän nu i november, men jag blev förtjust över mycket, bland annat den här blandningen mellan gammalt och nytt som ständigt gör sig påmind i stadsbilden.
Hoppas jag kommer dit igen!
Veckans tisdagstema är alltså det lilla ordet MELLAN, som i mellandagar, som i mellanmål, som mellan skyskrapor ...
Fler sätt att illustrera/tolka temat hittar du om du klickar här.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, december 27, 2010
Fina flickor har hela strumpor
Nog anser jag att jag gör mitt bästa. Blötlägger dem, filar, smörjer, klipper naglar, pysslar med alla de tio små utskotten, masserar, lackar. Allt detta eftersom jag tycker att man ska vara rädd om fötter – utan dem skulle vi ju inte nå ner till marken, som det så vist skaldades i det Knäppuppnummer som Birgitta Andersson gjorde så gott som oförglömligt.
Och ner till marken når de, helt klart, dag efter dag. Men det finns ett stort aber med mina fötter (och då tänker jag inte på det något märkliga faktum att jag gått från storlek 38 till 40, men vet att den upptäckten har jag gemensam med många andra).
Det är nämligen på det viset att mina fötter äter strumpor.
Jag tillhör den del av mänskligheten som mestadels använder tunna strumpor och sockor, av s k nylontyp. 20 eller 40 denier står det på det otal förpackningar jag ideligen bär hem.
Så sitter jag där med mina välvårdade fossingar och gör mig redo för ännu en vardag. Tar ett par sprillans nya små strumpor. Det känns bra, ja, alldeles utmärkt.
Fast hur det nu kan komma sig håller det tillståndet i sig bara några timmar. Vips går det en maska, oförklarligt ovanpå foten, väl synligt för den som händelsevis kastar en blick neråt.
Och rätt som det är känner jag hur en tå letat sig ut och nosar på skons insida, utan textil mellanhand. Provar jag skor i en affär har jag alltid trasiga strumpor, oavsett hur nyss jag drog på dem. En häl verkar vara på väg på helt egna äventyr. Så där håller det på. Aldrig att ett par strumpor överlever i oskadat skick från morgon till kväll på mina fötter! Och fina flickor som ALLTID ska ha hela strumpor!!!
Det var faktiskt ännu värre på den tiden då jag använde kjol eller klänning mycket flitigare. Fanns det ett spikhuvud som stack ut från ett stolsben fastnade jag ofelbart på det med mina strumpor. Bordsskivor har en tendens att få stickor. De slaktar strumpor blixtsnabbt och skoningslöst. Väskor har ibland vassa detaljer: ritsch, ratsch, snudd på filibombombom. Till och med stövlar kan utgöra ett hot, jag tänker på modeller med spännen som måste kombineras med förbud mot korslagda ben om inte strumpkontot ska bli astronomiskt.
En komiker drog en gång en lång skröna som handlade om hur det är när kroppen upptäcker ett hål i kläderna, en skavank som ingen annan kan se.
-Vet ni hur det känns? undrade han. Och förklarade närmare:
-Som om kroppsdelen vill leta sig ut, utforska omgivningarna, bekanta sig närmare, utan att någon sorts tyg är i vägen!
Publiken, jag inkluderad, nickade ivrigt, vi vickade säkert lite undersökande på tårna samtidigt – var det inte?!? jovisst, ett litet ett …
Mannen på scenen kollade in oss, log brett och sa:
-Såna kalsonger har jag i dag.
Lika roligt tycker jag inte det är med mina trasiga strumpfötter. Det är det där med de fina flickorna, de man gärna vill tillhöra, åtminstone i teorin. Vilket är fullständigt omöjligt för den som har ”trashade” ben – helt oavsiktligt, utan eventuella modehänsyn.
Egentligen finns det bara en bot mot denna strumpornas pestsmitta: vår, sommar, värme, barfotatider.
Idiotiskt nog kräver etiketten dock även då att fina flickor har strumpor. Hela strumpor, självklart.
Copyright Klimakteriehäxan
Och ner till marken når de, helt klart, dag efter dag. Men det finns ett stort aber med mina fötter (och då tänker jag inte på det något märkliga faktum att jag gått från storlek 38 till 40, men vet att den upptäckten har jag gemensam med många andra).
Det är nämligen på det viset att mina fötter äter strumpor.
Jag tillhör den del av mänskligheten som mestadels använder tunna strumpor och sockor, av s k nylontyp. 20 eller 40 denier står det på det otal förpackningar jag ideligen bär hem.
Så sitter jag där med mina välvårdade fossingar och gör mig redo för ännu en vardag. Tar ett par sprillans nya små strumpor. Det känns bra, ja, alldeles utmärkt.Fast hur det nu kan komma sig håller det tillståndet i sig bara några timmar. Vips går det en maska, oförklarligt ovanpå foten, väl synligt för den som händelsevis kastar en blick neråt.
Och rätt som det är känner jag hur en tå letat sig ut och nosar på skons insida, utan textil mellanhand. Provar jag skor i en affär har jag alltid trasiga strumpor, oavsett hur nyss jag drog på dem. En häl verkar vara på väg på helt egna äventyr. Så där håller det på. Aldrig att ett par strumpor överlever i oskadat skick från morgon till kväll på mina fötter! Och fina flickor som ALLTID ska ha hela strumpor!!!
Det var faktiskt ännu värre på den tiden då jag använde kjol eller klänning mycket flitigare. Fanns det ett spikhuvud som stack ut från ett stolsben fastnade jag ofelbart på det med mina strumpor. Bordsskivor har en tendens att få stickor. De slaktar strumpor blixtsnabbt och skoningslöst. Väskor har ibland vassa detaljer: ritsch, ratsch, snudd på filibombombom. Till och med stövlar kan utgöra ett hot, jag tänker på modeller med spännen som måste kombineras med förbud mot korslagda ben om inte strumpkontot ska bli astronomiskt.
En komiker drog en gång en lång skröna som handlade om hur det är när kroppen upptäcker ett hål i kläderna, en skavank som ingen annan kan se.-Vet ni hur det känns? undrade han. Och förklarade närmare:
-Som om kroppsdelen vill leta sig ut, utforska omgivningarna, bekanta sig närmare, utan att någon sorts tyg är i vägen!
Publiken, jag inkluderad, nickade ivrigt, vi vickade säkert lite undersökande på tårna samtidigt – var det inte?!? jovisst, ett litet ett …
Mannen på scenen kollade in oss, log brett och sa:
-Såna kalsonger har jag i dag.
Lika roligt tycker jag inte det är med mina trasiga strumpfötter. Det är det där med de fina flickorna, de man gärna vill tillhöra, åtminstone i teorin. Vilket är fullständigt omöjligt för den som har ”trashade” ben – helt oavsiktligt, utan eventuella modehänsyn.
Egentligen finns det bara en bot mot denna strumpornas pestsmitta: vår, sommar, värme, barfotatider.
Idiotiskt nog kräver etiketten dock även då att fina flickor har strumpor. Hela strumpor, självklart.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, december 26, 2010
Bästa sättet att resa
Annandag betyder för väldigt många förflyttning.
Eller åtminstone försök till förflyttning.
För sällan har väl så många hinder rests på väg till och från julfirandet som i år: snön ligger i ogenomträngliga drivor på vägarna, järnvägens växlar fryser, tågen slutar gå, flyget har till och med gjort av med all avisningsvätska ... och det utgick ett påbud, kanske inte precis från kejsar Agustus men i alla fall från myndigheterna, att den som inte absolut var tvungen att ge sig ut gjorde klokast i att stanna hemma. Samt att den som ändå dristade sig utomhus i någon sorts fortskaffningsmedel gärna borde vara inte bara med varma kläder, utan också med dryck och matsäck försedd. För alla eventualiteters skull.
Kanske var det bättre förr?
För vem har hört talas om att turerna med häst och vagn ställdes in? Jo det är klart, vagnen byttes mot släde när höstlöven ersatts av snökristaller. Men nog fungerade det!
Och på sina ställen verkar det fungera fortfarande.
Möjligen är det så att det allra bästa sättet att resa är att göra det i fantasin. Det finns hjälpmedel att ta till: böcker, tidningar, filmer, teve, ja till och med musik kan funka. Och nedsjunken i favoritfåtöljen, soffhörnet eller rent av under duntäcket är risken för halkolyckor, kollisioner, trängsel och kötid klart behärskad.
Dig som ändå ska trotsa vädergudarna och sätta din lit till trafikverkets effektivitet önskar jag lycklig resa. Ta det varligt!
Häst och vagn i centrala Boston, i november.
Copyright Klimakteriehäxan
Eller åtminstone försök till förflyttning.
För sällan har väl så många hinder rests på väg till och från julfirandet som i år: snön ligger i ogenomträngliga drivor på vägarna, järnvägens växlar fryser, tågen slutar gå, flyget har till och med gjort av med all avisningsvätska ... och det utgick ett påbud, kanske inte precis från kejsar Agustus men i alla fall från myndigheterna, att den som inte absolut var tvungen att ge sig ut gjorde klokast i att stanna hemma. Samt att den som ändå dristade sig utomhus i någon sorts fortskaffningsmedel gärna borde vara inte bara med varma kläder, utan också med dryck och matsäck försedd. För alla eventualiteters skull.
Kanske var det bättre förr?
För vem har hört talas om att turerna med häst och vagn ställdes in? Jo det är klart, vagnen byttes mot släde när höstlöven ersatts av snökristaller. Men nog fungerade det!
Och på sina ställen verkar det fungera fortfarande.
Möjligen är det så att det allra bästa sättet att resa är att göra det i fantasin. Det finns hjälpmedel att ta till: böcker, tidningar, filmer, teve, ja till och med musik kan funka. Och nedsjunken i favoritfåtöljen, soffhörnet eller rent av under duntäcket är risken för halkolyckor, kollisioner, trängsel och kötid klart behärskad.
Dig som ändå ska trotsa vädergudarna och sätta din lit till trafikverkets effektivitet önskar jag lycklig resa. Ta det varligt!
Häst och vagn i centrala Boston, i november.Copyright Klimakteriehäxan
fredag, december 24, 2010
God Jul!
En riktigt och hjärtligtGOD JUL
önskas ni alla i dag, mitt i all snö, alla minusgrader, all mat, alla klappar ...
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, december 23, 2010
Julgodis
Det är hotande nära till julgodiset. Och det är inte bara hälsovådligt, det är gott också. Varenda kalori smakar mer, varje tugga försvinner så snabbt att smaklökarna snopet undrar vad det egentligen var som hände.Då kanske den här sortens bakverk kan vara räddningen: ögongodis. Tänkt att hänga i granen, förmodligen för den som seriöst satsar på att hålla konsumtionen nere över alla helgerna.
Själv nöjde jag mig med att ta en bild ... så fattar ni hur min inställning till julgodis egentligen är ...
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, december 22, 2010
Julpynt - Ladies only ...
Vad är det som gör att det - faktiskt - är roligt att köpa nya julgransprydnader? När man nu har lådor fulla, med fina saker, prylar med affektionsvärde, många vidhäftande minnen?Det där är en 10 000-kronorsfråga, för den som minns hur stor, viktig och svår en sådan kan vara.
I dag fann jag mig själv stå där igen, bland alla klot, alla glittrande hjärtan, änglar, tomtar, äpplen och ljusgirlander. Fast jag naturligtvis inte skulle ha något. Lystet lyfte jag på ett genomskinligt klot besatt med "diamanter", en snöstjärna glittrade förföriskt, ett stort rött hjärta ville berätta om de varmaste känslor om det bara finge följa med hem till granen.Så plötsligt upptäckte jag en hylla till. Det borde ha stått "Ladies Only" på den. För vad fanns där för julgransprydnader om inte en kvinnas käraste accessoarer i miniformat: handväska, festsandal och högklackad stövel. Plus ett läppstift.
Någon har tänkt till, funderat hur man bäst vädjar till henne som går i pysseltankar inför stundande helg.Det hela påminner mig om en födelsedag för länge sedan. Maken skulle gratuleras, Dottern gick till fritids och meddelade personalen att hon ville tillverka en alldeles egen present. Men hon visst inte vad hon skulle göra. Då ställde hennes favoritfröken den förlösande frågan:
-Vad tycker din pappa allra mest om?
Svaret var självklart. Dottern kastade sig in i snickeriavdelningen. Där gjorde hon en dator, med alla tillbehör: tangentbrädan hade knappar, musen som var pytteliten satt fast med ett snöre. Själva maskinen var en träkloss, men hon ritade dit det som skulle finnas. Alltihop rymdes i en vuxen handflata.
Lite så har väl den tänkt som produktutvecklat det moderna julgranspyntet: vad gillar damerna allra mest? Det vill de ju ha i granen också, i miniatyr, med obligatoriskt glitter.
Och för den som har väntat så här till dan-före-dan-före-dan är det dessutom halva priset. Rea! Det gillar vi ju också, eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
Bilderna är förstås klickbara om du vill kolla detaljerna!
tisdag, december 21, 2010
Julgardiner - och tisdagstema FÖRBEREDELSER
De sitter uppe nu, julgardinerna i köket. Sprillans nya.Jag har ett mycket speciellt förhållande till gardiner i allmänhet och julgardiner i synnerhet.
Vi har inte mycket tyg i fönstren hemma, det går väldigt bra ändå: man ser lite träd, lite vatten, en bro, lite gräs ... en utsikt som förändras med årstiden, som lever mer än någon gardin, hur tjusig och specialdesignad den än må vara.
Men så hände det sig att min mamma kom för att fira jul med oss. Vi var nyinflyttade. Hon inspekterade bostaden, nickade uppskattande åt något, tittade undrande på annat. Och så var det det där med gardinerna: varför hade jag inte satt upp några, mer än i sovrummen? Och, viktigast av allt, varför fanns det inga julgardiner i köksfönstret?
Jag höll emot. Det fanns tydliga tecken på jul ändå. Mor var tyst. För att bara en liten stund senare återkomma till det kära temat:
-Vore det inte väldigt trevligt med en julgardin i köket ändå?
Jag höll emot.
Replikskiftet gick i några repriser.
-Visst skulle det väl ändå ...
Jag höll emot. Svaret var nej.
Så var det den 23 december, ganska sent, när mamma tog sats en sista gång:
-Nog borde det hänga en julgardin i köket?
Det finns krig som inte har någon lösning. Men man måste välja vilka strider man utkämpar, hur mycket kraft och energi som kan satsas. Gränsen var nådd. Och den här tvisten kunde biläggas. Alla önskar vi ju fred på jorden, eller hur?
Jag kastade en blick på klockan: tio i sex. Var fanns närmsta heminredningsaffär? Slängde mig över bilnycklarna, parkerade ganska olagligt och rusade in, på vippen att springa omkull expediten som just skulle låsa dörren.
-Var har ni julgardinerna? skrek jag desperat.
Expediten hukade förskrämt och sa att tyvärr, de var nog slut – om det inte låg någon bit i stuvlådan? (För övrigt ett bevis för att min mamma är långt ifrån ensam om faiblessen för just julgardiner.)
Jag dök. Och kom upp med en gardinkappa, orangeröd med mönster i guld, vitt och grönt, volang nertill. Tämligen gräslig. Dessutom i kortaste laget, det sa mitt ögonmått, men nöden har ingen lag. Det blev affär.
Hem kom jag, upp for gardinen – den blev inte ens fållad i kortändarna, varje millimeter tyg behövdes för att täcka fönstrets hela bredd.
Om det blev snyggt? Nej.
Om det blev mer julstämning? Nej. Inte i min värld.
Men mamma var nöjd. Så då så.
Sedan dess har jag julgardin i köket. Den där första lyckades jag kränga för en tia på loppis. Därefter har jag gjort ständiga försök att hitta något som passar såväl mig som mitt kök – och mamma, förstås. Jakten på den ultimata julgardinen har rönt varierande framgång, med nya mönster, nya färger från år till år: grönt med tryckta tulpaner, broderade kottar, lingonkransar, glada tomtar ...
Nu blir det spännande att se hennes reaktion på årets upplaga.
För nu har jag i alla fall satt upp den. Julgardinen.
Copyright Klimakteriehäxan
Det här är också mitt bidrag till veckans tisdagstema, som har FÖRBEREDELSER som ämnesord. Titta på fler förberedelser den här vägen!
måndag, december 20, 2010
Insnöad
Mitt sjunde bloggarår har inletts, mer eller mindre per automatik, med lite bloggsemester - ja den började väl redan i slutet av år sex.
Ibland tryter ideerna, uppslagen pockar inte på, tiden räcker inte till. Kanske har det något med julen att göra också.
Och ute slutar det a-l-d-r-i-g snöa.
Vit jul, fint.
Men nu räcker det. Och blir över. Jag känner mig insnöad.
Copyright Klimakteriehäxan
Ibland tryter ideerna, uppslagen pockar inte på, tiden räcker inte till. Kanske har det något med julen att göra också.
Och ute slutar det a-l-d-r-i-g snöa.
Vit jul, fint.
Men nu räcker det. Och blir över. Jag känner mig insnöad.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, december 17, 2010
År 7 har inletts!
I dag börjar ett nytt år, igen.
Nej, jag räknar inte tid på persiskt eller kinesiskt eller något annat mer exotiskt vis. Firar heller inte storslaget: ingen champagne på kylning, inga ostron, ingen hummer, inga fyrverkerier, ingen festkonsert.
Jag står bara i starten på mitt sjunde år som bloggare.
Copyright Klimakteriehäxan
Nej, jag räknar inte tid på persiskt eller kinesiskt eller något annat mer exotiskt vis. Firar heller inte storslaget: ingen champagne på kylning, inga ostron, ingen hummer, inga fyrverkerier, ingen festkonsert.
Jag står bara i starten på mitt sjunde år som bloggare.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, december 14, 2010
Tisdagstema SYMBOL
Vad symboliserar det stiliserade barnet? En plats reserverad för lek? Eller en badstrand? Kanske bara en uppmaning eller påminnelse om att man bör bejaka barnet inom sig? Att, även om det är fel årstid, greppa en imaginär liten hink och bygga ett sandslott i fantasin, bara för lusten att leka med form, material och färg?Den här symbolen satt på en avskärmning till en byggarbetsplats i Boston för några veckor sedan.
Nu fick den bli mitt bidrag till bloggfotokedjan Tisdagstema, med "symbol" som ledord denna vecka. Klicka här för fler symboliska bilder!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, december 13, 2010
Han, den ende med en alldeles egen plats ...
Det går knappast en vecka utan att vi möts, som hastigast. Utbyter ett kort hej, någon gång några fler ord, inget av egentligt intresse, utan bara av någon sorts formell artighet. Idag är han gift och stadgad flerbarnsfar, vittberest, med skaplig karriär, goda inkomster.
Just denne man intar en alldeles speciell plats i mitt hjärta – och det är inte på hedersläktaren.
Han är den nämligen ende i mitt liv som uteblivit från en date utan att höra av sig, utan anledning, utan att låtsas om någonting. Jag blev bara dumpad. Satt som ett fån, ombytt och klar, och stirrade på telefonen som (om det hade varit möjligt) verkade bli allt tystare för varje minut som gick.
Naturligtvis hände detta för ofantligt länge sedan. Det var sommar, varmt, ljuvligt, och vi hamnade lätt och ofta i partystämning. Gick ut och åt på kvällarna, badade i nattmörkret vid Rålambshov, tog en varm korv i närmsta kiosk.
Vi var kanske 25, han var snygg och smart och spännande – antagligen skulle jag också ha kunnat beskrivas med de orden, det törs jag möjligen konstatera nu när mer än trettio år har gått …
Visst var vi ett gäng, i vilket deltagarna varierade efter tillfälle och möjlighet, men han och jag var båda med tillräckligt ofta för att få direktkontakt. Ett kittlande intresse uppstod. Därför sa jag ja, snabbt och utan minsta tvekan, när han föreslog att vi skulle skippa de övriga och ses på tu man hand: det här kunde ju faktiskt bli något!
Jag minns inte hur planen såg ut, vad vi skulle göra. Men jag minns som var det i går min enorma besvikelse. Hur kunde han bara inte slå en signal? Hur kunde han låta mig sitta där och fånstirra in i väggen, en lördagkväll när hela världen surrade av livsglädje och äventyr? Hur kunde han utsätta mig för den tysta telefonens terror?
Nej, jag grät inte. Jag var arg. Tvärilsken. Och blev argare ju senare timmen led. Hittade till sist en kompis att trösta mig med, en som förstod och som plåster på såren fixade en kul grej till söndagen i stället.
Hade något liknande hänt idag skulle jag tveklöst ha kastat mig över mannen i fråga, spänt ögonen i honom och frågat vad i h-e han menat, i ordalag som vore fullständigt omöjliga att missförstå. (För all del, det har inte varit aktuellt med någon date sedan tidigt 80-tal, men det är ju en annan historia ...)
Men där var jag inte på den tiden. Teg och led, det var väl det jag gjorde. Och undvek svikaren efter bästa förmåga.
Naturligtvis har han inte en aning om vilken särställning han än idag intar i mitt liv, det kommer han heller aldrig att få veta.
Men den som väljer att dumpa en människa borde faktiskt upplysas om hur det känns. Visst kan man ångra att man lovat något, visst kan man få nya och bättre alternativ. Det måste vara OK – fast bara om man säger till.
Annars riskerar man att hamna på den där speciellt utvalda platsen, den som absolut inte finns på hedersläktaren.
Copyright Klimakteriehäxan
Just denne man intar en alldeles speciell plats i mitt hjärta – och det är inte på hedersläktaren.
Han är den nämligen ende i mitt liv som uteblivit från en date utan att höra av sig, utan anledning, utan att låtsas om någonting. Jag blev bara dumpad. Satt som ett fån, ombytt och klar, och stirrade på telefonen som (om det hade varit möjligt) verkade bli allt tystare för varje minut som gick.Naturligtvis hände detta för ofantligt länge sedan. Det var sommar, varmt, ljuvligt, och vi hamnade lätt och ofta i partystämning. Gick ut och åt på kvällarna, badade i nattmörkret vid Rålambshov, tog en varm korv i närmsta kiosk.
Vi var kanske 25, han var snygg och smart och spännande – antagligen skulle jag också ha kunnat beskrivas med de orden, det törs jag möjligen konstatera nu när mer än trettio år har gått …
Visst var vi ett gäng, i vilket deltagarna varierade efter tillfälle och möjlighet, men han och jag var båda med tillräckligt ofta för att få direktkontakt. Ett kittlande intresse uppstod. Därför sa jag ja, snabbt och utan minsta tvekan, när han föreslog att vi skulle skippa de övriga och ses på tu man hand: det här kunde ju faktiskt bli något!
Jag minns inte hur planen såg ut, vad vi skulle göra. Men jag minns som var det i går min enorma besvikelse. Hur kunde han bara inte slå en signal? Hur kunde han låta mig sitta där och fånstirra in i väggen, en lördagkväll när hela världen surrade av livsglädje och äventyr? Hur kunde han utsätta mig för den tysta telefonens terror?Nej, jag grät inte. Jag var arg. Tvärilsken. Och blev argare ju senare timmen led. Hittade till sist en kompis att trösta mig med, en som förstod och som plåster på såren fixade en kul grej till söndagen i stället.
Hade något liknande hänt idag skulle jag tveklöst ha kastat mig över mannen i fråga, spänt ögonen i honom och frågat vad i h-e han menat, i ordalag som vore fullständigt omöjliga att missförstå. (För all del, det har inte varit aktuellt med någon date sedan tidigt 80-tal, men det är ju en annan historia ...)
Men där var jag inte på den tiden. Teg och led, det var väl det jag gjorde. Och undvek svikaren efter bästa förmåga.
Naturligtvis har han inte en aning om vilken särställning han än idag intar i mitt liv, det kommer han heller aldrig att få veta.
Men den som väljer att dumpa en människa borde faktiskt upplysas om hur det känns. Visst kan man ångra att man lovat något, visst kan man få nya och bättre alternativ. Det måste vara OK – fast bara om man säger till.
Annars riskerar man att hamna på den där speciellt utvalda platsen, den som absolut inte finns på hedersläktaren.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, december 12, 2010
Veckans fönster kan man bli sjuk av
I åratal har jag gått förbi det här fönstret, så gott som dagligen. I åratal har den där otroliga blombuketten stått i fönstret. Konstgjord är bara förnamnet, man verkar inte ens ha haft som ambition att efterlikna någon verklig företeelse i floran över huvud taget.Men jag har en teori. Eftersom det bakom detta fönster uppenbarligen pågår viss aktivitet av medicinsk typ (skylten Praktikertjänst!) tror jag helt enkelt att det är ett sätt att skaffa fler och nya kunder.
För den som ser den här förskräckliga buketten kan naturligtvis bli sjuk av chocken, få psykbryt, deppa ihop, slå sig för pannan så hårt att blodvite uppstår ... möjligheterna känns oändligt många. Rena turen att jag klarat mig - men det kan naturligtvis bero på att jag vänder bort blicken.
Idag har jag ändå gjort ett undantag och inte bara tittat, utan till och med förevigat arrangemanget. Anledningen är att temat för Veckans fönster är MEDICINSKT.
En hake i mitt resonemang om baktanken med buketten är dock, att mottagningen verkar tillhöra en tandläkare och inte en "vanlig" doktor.
Å andra sidan: man kan skära tänder för mindre fula saker än denna. Så vem vet, det kan lyckas - jag biter ju ihop, hårt, inför anblicken!
Fast jag går förstås till en annan tandläkare.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, december 11, 2010
Juldjur att satsa på?
Bock, gris och kalkon - se där julens djur, i koncentrat! Men varför inte också en liten råtta, en nyckelpiga eller en lätt hysterisk rosa larv med hellugg?
För visst har väl också du insett välsignelsen med handsfree till mobilen, inte minst nu när minusgraderna får fingrarna att stelna på rekordtid? Det finns bot för det. Till mikrofoner som används utomhus, och dessutom väldigt nära munnen, använder proffsen så kallade puffskydd. Vilket gör att man hör mindre vindbrus och störningar. Och när det gäller mobilen betyder handsfree framför allt att du kan ha händerna i varma vantar eller fickor medan du pratar - vad man i ekonomkretsar brukar kalla "a win-win-situation", helt enkelt!
De små djuren du ser här är alltså ytterst fiffigt hopkomna små puffskydd, lite som ett smycke blir de också! De är inte direkt svåra att åstadkomma, men det kräver utan tvekan både tålamod och pilliga fingrar. Kerstin Pettersson heter kvinnan som gör dem, och jag köper och ger bort eftersom jag tycker det blir personliga presenter med lite extra touch.För den händiga är det naturligtvis bara att ta fram stickorna (garnåtgången inget bekymmer, det behövs ju bara en stump!) och kopiera idén. Storleken på handarbetet är ju sådan, att till och med jag skulle hinna få det färdigt i tid till julafton ... men nej, vill jag ha fler köper jag dem av Kerstin. Några fler djur till jul kan det nog bli!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Om du blir jätteintresserad kan jag nog fixa ett telefonens juldjur också till dig! Maila i så fall! klimakteriehaxan@hotmail.com
fredag, december 10, 2010
Citat om kärlek
"Hon visade alltid villkorslös kärlek så fort man klev innanför dörren. De flesta hundar gör det, till skillnad från fruar och ungar."
-Robert Aschberg skriver fint om sin hund Maya i en krönika i Aftonbladet idag. För honom precis som för de flesta andra hundägare övergår snart ett husdjur från att vara djur till att bli en riktig familjemedlem. Och innerst inne är Robban en riktig mjukis, tro inte annat!
-Robert Aschberg skriver fint om sin hund Maya i en krönika i Aftonbladet idag. För honom precis som för de flesta andra hundägare övergår snart ett husdjur från att vara djur till att bli en riktig familjemedlem. Och innerst inne är Robban en riktig mjukis, tro inte annat!
onsdag, december 08, 2010
Sockersött
X2000 krånglar sig fram genom Mellansverige. Det är hett som i en bastu inne i kupén, i stark kontrast mot den värld som passerar på andra sidan fönstret. Tåget är försenat - naturligtvis, det är ju vinter ... väldigt vackert, det måste till och med en sommarfantast som jag erkänna. Att också Södertälje kan framstå som riktigt snyggt känns oväntat! (förlåt, Södertälje, och dina fans!)Och så slås jag av den fullständigt ologiska tanken (ja ännu en i en lång rad alltså) att om man någon gång ska få ha en ursäkt för sitt sockersug, så måste det vara nu.
När solen bryter igenom diset och får allt att gnistra, då är man ju inflyttad i en sockrad värld, ett helt landskap av kristyr. Allt är vitt och sprött. Sött, kort och gott. Självklart beroendeframkallande!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, december 07, 2010
Tisdagstema: VÄNTAN
Det finns en vanföreställning som går ut på, att den som lägger upp fötterna på skrivbordet är lat och allmänt oduglig.Fel, fel, fel!
Med fötterna högt sätter man fart på blodomloppet, tankarna löper lättare och snabbare – och har man dessutom lite roliga skor (inte bemängda med snömodd och lera) blir effekten ännu bättre. Tro mig, jag praktiserar detta så gott som dagligen! Och den som väntar på något gott kan gärna göra det med fötterna på bordet!
Därför får ni som bidrag till veckans tisdagstema VÄNTAN se mina inneskor för dagen.
Och har du inte testat tricket för egen del så gör det, snarast.
För att kika på fler bidrag klickar du här, så ligger vägen öppen!
Copyright Klimakteriehäxan
PS ber om ursäkt för de noppiga strumporna - syns ju inte så länge vinterstövlarna är på ... och inte hade jag väl trott att mina fötter skulle förevigas just i dag ...
måndag, december 06, 2010
Personligare cykel
Cykel är ett förtjusande fort-skaffningsmedel: smidigt, tar liten plats, energisnålt, miljösnällt, och den som cyklar får en hygglig dos motion på köpet. Tyvärr är cykeln också en av våra mest stöldbegärliga ägodelar. Det är inte för inte som folk släpar upp sina exklusiva velocipeder ända in i hemmet eller på jobbet.Synd bara att cyklandet samtidigt är förenat med absolut livsfara – ja, ni som brukar läsa här, ni vet vad jag tycker och hur skraj jag numera är för att ge mig ut i (Stockholms)trafiken på bara två hjul.
Till och med i dessa dagar, i värsta sortens vinterväglag, susar folk fram, trots att cykelfilsmarkeringen drunknat i modden och halkrisken är enorm. Men vuxna människor måste ju få avgöra själva vilka faror man är villig att utsätta sig för om man vill slippa ta buss, tåg eller bil.
Och det finns faktiskt de som hävdar, att moderna cyklar klarar mycket mer än cyklar gjorde förr. Vilket jag i och för sig tillåter mig betvivla – tänker på min Crescent i reflexgrönt som jag sålde på loppis efter att ha haft den i ungefär fyrtio år … den var inte i nyskick, men köparen var lyrisk!
Fast förvisso pågår en produktutveckling även när det gäller tvåhjulingar i fullstorlek.En riktigt kreativ cykelfantast heter Juri Zaech. Han är grafisk formgivare i grunden, schweizare, bosatt i Paris, och han har skapat sig en alldeles egen nisch när det gäller cykeldesign. ”Write a bike” kallar han projektet för. Cykelns ram förvandlas till en grafiskt ganska stram version av cyklistens förnamn. Kul, inte sant?
Den här varianten går dock inte att köpa ännu, men han jobbar på prototypen.
Återstår då bara en fråga: blir en sådan personlig cykel mer eller mindre stöldbegärlig?
För cykeltjuvarna, de har kanske lågsäsong just nu. Men man kan vara helt övertygad om att de kommer tillbaka. Till skillnad från den stulna cykeln.
Copyright Klimakteriehäxan
Bilderna lånade från www.behance.net - där finns fler namncyklar! Till och med en tandem!
söndag, december 05, 2010
Veckans fönster - en jättekåk i glas
Veckans fönster ska vara teatraliskt - och det kan man väl ändå säga att hela glasfasaden på Danmarks nya operascen är, även om min bild inte är direkt vad man kallar dramatisk? Det Kongelige i ny tappning invigdes så sent som i januari 2008 och är antagligen en upplevelse att se inifrån. Jag har bara sett den på håll, en av sommarens varmaste dagar. Vi tog en sightseeingbåt som tuffade runt bland sevärdheterna. Det passade mig perfekt eftersom jag inte alls är hemtam i Köpenhamn. (Vilket också gör att jag innerligt hoppas att jag inte blandat ihop de grandiosa kåkarna!)
Men Veckans fönster, som alltså har tema TEATRALISKT, gav mig tillfälle att minnas hur varmt och skönt det kan vara när inte almanackan säger december. Och dessutom konstaterar jag, att jag väldigt gärna åker till Köpenhamn igen. Kanske kan jag rent av ta mig in och njuta av något som händer på scenen? Fast då får jag nog satsa på balett, danska är inte mitt bästa språk ... trots "Livvakterna" och "Brottet", som jag inte missat en enda minut av!
Fler bilder som är närbesläktade med teatervärlden klickar du dig fram till här.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, december 04, 2010
En olydig kaffebryggare
Råkade ut för ett smärre missöde i veckan, ett missöde som ledde till att vi blev utan kaffebryggare. Inget oöverkomligt problem, inte alls. Maken klev iväg och handlade en ny – eftersom vi faktiskt gärna vill ha, och rent av anser oss behöva, något att göra kaffe i.
Föga anade jag när nykomlingen packades upp att vi nu står inför ett nytt och tämligen jobbigt problem. Det dök upp när vi skummade bruksanvisningen.
Vi som inte längre passar några småbarn för hemmets faror, inte ligger vakna på nätterna i väntan på att tonåringarna ska hitta hem, inte ens har hund eller katt att hålla reda på – vi måste nu ha ständig koll på vår kaffebryggare.
Punkt 9 i bruksanvisningen slår nämligen fast, att vår kaffemaskin aldrig får vara utan tillsyn. ”Lämna aldrig apparaten obevakad” står det, bokstavligen och ordagrant. Punkt och slut.
Jag ser framför mig hur jag kliver på bussen och så småningom kommer till jobbet på måndag morgon med min kaffemaskin i handen. Hur vi måste ha den med på bio, som handbagage på flyget, i en extra väska när vi hälsar på hos grannarna, hur den finns med i träningslokalen, vid restaurangbordet ...
Frågan är om vi inte borde överväga att genast gå ut och handla en annan bryggare, en mindre olydig variant, som kan lämnas åt sitt eget sällskap åtminstone för kortare stunder.
Det skulle förstås också kunna vara så, att den som skriver bruksanvisningar åt OHB Nordica borde få lite hjälp med tankearbetet. För visst har någon tänkt, utan att ha särskilt mycket tur. Åtminstone inte just den här gången.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Inser plötsligt att jag nu kanske står inför svaret på en gåta som jag funderat länge på. Har vi här möjligen förklaringen till att moderna handväskor så ofta är så stora? Man ska ha plats för en elektrisk kaffebryggare i dem!
Föga anade jag när nykomlingen packades upp att vi nu står inför ett nytt och tämligen jobbigt problem. Det dök upp när vi skummade bruksanvisningen.Vi som inte längre passar några småbarn för hemmets faror, inte ligger vakna på nätterna i väntan på att tonåringarna ska hitta hem, inte ens har hund eller katt att hålla reda på – vi måste nu ha ständig koll på vår kaffebryggare.
Punkt 9 i bruksanvisningen slår nämligen fast, att vår kaffemaskin aldrig får vara utan tillsyn. ”Lämna aldrig apparaten obevakad” står det, bokstavligen och ordagrant. Punkt och slut.
Jag ser framför mig hur jag kliver på bussen och så småningom kommer till jobbet på måndag morgon med min kaffemaskin i handen. Hur vi måste ha den med på bio, som handbagage på flyget, i en extra väska när vi hälsar på hos grannarna, hur den finns med i träningslokalen, vid restaurangbordet ...
Frågan är om vi inte borde överväga att genast gå ut och handla en annan bryggare, en mindre olydig variant, som kan lämnas åt sitt eget sällskap åtminstone för kortare stunder.
Det skulle förstås också kunna vara så, att den som skriver bruksanvisningar åt OHB Nordica borde få lite hjälp med tankearbetet. För visst har någon tänkt, utan att ha särskilt mycket tur. Åtminstone inte just den här gången.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Inser plötsligt att jag nu kanske står inför svaret på en gåta som jag funderat länge på. Har vi här möjligen förklaringen till att moderna handväskor så ofta är så stora? Man ska ha plats för en elektrisk kaffebryggare i dem!
torsdag, december 02, 2010
HEMskt
Det finns folk som har idéer. Kreativa människor som tar tag i saker, skapar, tänker nytt. Ibland lyckas de till och med tänka nytt med start i något redan existerande, rent av vanligt.
Som familjen Wolf i Enebyberg norr om Stockholm.
Där firar man verkligen advent.
För medan andra föräldrar slaviskt förser sina telningar med teves adventskalender – ett måste i de flesta familjer – har Wolfs gjort ett eget lucksystem som inte går av för hackor.
De har helt enkelt förvandlat hela sitt kök till en enda stor adventskalender. På skåpluckorna har de målat alla siffrorna, från 1 till 24, och de tre ungarna får turas om att öppna. Bakom varje lucka väntar naturligtvis en överraskning.
De där siffrorna går dessutom inte att ta bort igen, men det spelar mindre roll, eftersom köket ändå ska renoveras. Så man har passat på att måla lite stjärnor, granar och tomtar också!
Nog måste grannbarnen bli lite avundsjuka, även om störst naturligtvis inte alltid är bäst? Och kanske är detta en idé att kopiera nästa år, för den som ändå tröttnat på sin köksinredning?
Ett annat häftigt företag i hem-branschen finns i en annan förort, i Husby. Där har flitiga händer förvandlat en vanlig trerumslägenhet till ett enda stort mysrum. Ja, det måste väl bli mysigt om precis allt blir mjukt?
I åtta veckor har projektet pågått. Det kallas Knitting House, och det betyder att allting i lägenheten har avbildats som stickningar. Vilket betyder 250 kvadratmeter tapet, till exempel, och kylskåp, elskåp, element, badrumsinredning, elkontakter … Och har det funnits en spricka i väggen finns den också avbildad i stickningen.
Det handlar naturligtvis om ett konstprojekt, nära besläktat med stickgraffiti.
Visst får sådana här infall oss andra, som bor i alldeles "normala" bostäder, att framstå som lite torra och tråkiga?
Men det är klart: om man inte gillar att städa i vanliga fall lär det ju inte bli enklare att feja i en helstickad inredning … Fast det är naturligtvis en väldigt tråkig invändning. HEMskt trist, rent av.
Copyright Klimakteriehäxan
Kulturradion har just sänt reportage om Knitting House - gå hit!
Som familjen Wolf i Enebyberg norr om Stockholm.
Där firar man verkligen advent.
För medan andra föräldrar slaviskt förser sina telningar med teves adventskalender – ett måste i de flesta familjer – har Wolfs gjort ett eget lucksystem som inte går av för hackor.
De har helt enkelt förvandlat hela sitt kök till en enda stor adventskalender. På skåpluckorna har de målat alla siffrorna, från 1 till 24, och de tre ungarna får turas om att öppna. Bakom varje lucka väntar naturligtvis en överraskning.
De där siffrorna går dessutom inte att ta bort igen, men det spelar mindre roll, eftersom köket ändå ska renoveras. Så man har passat på att måla lite stjärnor, granar och tomtar också!
Nog måste grannbarnen bli lite avundsjuka, även om störst naturligtvis inte alltid är bäst? Och kanske är detta en idé att kopiera nästa år, för den som ändå tröttnat på sin köksinredning?
Ett annat häftigt företag i hem-branschen finns i en annan förort, i Husby. Där har flitiga händer förvandlat en vanlig trerumslägenhet till ett enda stort mysrum. Ja, det måste väl bli mysigt om precis allt blir mjukt?
I åtta veckor har projektet pågått. Det kallas Knitting House, och det betyder att allting i lägenheten har avbildats som stickningar. Vilket betyder 250 kvadratmeter tapet, till exempel, och kylskåp, elskåp, element, badrumsinredning, elkontakter … Och har det funnits en spricka i väggen finns den också avbildad i stickningen.
Det handlar naturligtvis om ett konstprojekt, nära besläktat med stickgraffiti.
Visst får sådana här infall oss andra, som bor i alldeles "normala" bostäder, att framstå som lite torra och tråkiga?
Men det är klart: om man inte gillar att städa i vanliga fall lär det ju inte bli enklare att feja i en helstickad inredning … Fast det är naturligtvis en väldigt tråkig invändning. HEMskt trist, rent av.
Copyright Klimakteriehäxan
Kulturradion har just sänt reportage om Knitting House - gå hit!
onsdag, december 01, 2010
Hund - bättre än skönhetsoperation
Hundar är ofta trevliga.Hundägare, däremot, uppvisar ofta alldeles för många brister.
Men de där lurviga, mjuka, blötögda, fyrbenta kamraterna är det väldigt lätt att gilla, ja till och med att älska.
Nu har hunden poppat upp som ett inlägg i debatten om skönhetsoperationer. Det är den amerikanske plastikkirurgen Robert Tornambe som i ett inlägg i Huffington Post faktiskt talar mot sin egen profession när han rekommenderar att den som vill ta till kniven när åren börjar bli alltför synliga i stället ska skaffa hund.
Enligt plastikkirurgernas amerikanska fackorganisation gjordes mer än nio miljoner kosmetiska ingrepp på ungefär lika många kvinnor i fjol. Under samma tid avlivades cirka två miljoner hundar. Samtidigt fanns det mellan sex och åtta miljoner hundar som ingen ville ha. De togs om hand på speciella inrättningar för herrelösa husdjur, i hopp om att någon husse eller matte skulle dyka upp och förbarma sig.
Plastikkirurgen Tornambe råkar, visar det sig, vara en stor hundvän, samtidigt som han lutar sig tungt mot tjugotre års erfarenheter av skönhetsoperationer. Nu föreslår han, att den som överväger en ansiktslyftning tar sig en allvarlig funderare – och blir hundägare i stället. Det är helt enkelt bättre, både för människan och hunden!
-En vanlig ansiktslyftning håller mellan fem och tio år, beroende på hudtyp och den teknik som används, menar han.
-En hund lever längre, i medeltal nästan tretton år. Men också när hunden är död har man minnena kvar, hunden lever för evigt i ditt hjärta.
-Den dag då effekten av din skönhetsoperation inte längre syns är allt du har kvar minnet av den där prislappen – och insikten om att det kan kosta minst lika mycket att göra om alltihop en gång till!
Det bästa hos människan är hunden, heter det ju. Så kanske är det där tipset något att ta på allvar för den som funderar på ett litet lyft, även om det inte heller är gratis att vara hundägare.
Man kan bara hoppas att den som tänker om och satsar på en fyrbent skönhet vid sin sida också blir en ansvarsfull hundägare som ingen behöver reta sig på.
Vovven är med största säkerhet gullig. Och det kan nog smitta av sig på den som håller i kopplet … Hunden blir ett lyft utan kniv, helt enkelt!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Hunden på bilden är en av mina absolut trevligaste hundbekanta. Men inte min. Å andra sidan är jag inte ansiktslyft heller ... som synes ...
tisdag, november 30, 2010
Tisdagstema: Advent - när änglarna dyker upp ...
Det kan vara en liten luciatärna som tjuvstartat och fått luft under vingarna. Men egentligen tror jag att detta är en julängel som, mjuk och rar, kommer farande med de vita snöflingorna därutanför rutan, flingor som snabbt blir till drivor och gör Sverige till ett julkort redan innan vi rivit bort novemberbladet från almanackan. Första adventssöndagen har redan passerat, stjärnorna lyser - och julänglarna blir bara fler och fler ... för det är nu i advent de kommer fram, sins emellan väldigt olika men stämningsskapare allihop.
Veckans tisdagstema är ADVENT och du hittar fler bilder att kika på om du klickar på den här länken.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, november 28, 2010
Hisnande bilder!
Om du är det allra minsta intresserad av foto bör du läsa den här artikeln.
Den handlar om John Hallmén, en ung svensk som tagit fotograferandet till nya höjder. Det är rent hisnande att se resultatet, som Svenska Dagbladet ägnar flera sidor i dagens kulturbilaga.
Bilderna ligger dock inte på tidningens nätsida, antagligen av upphovsrättsliga skäl, men det är givande också att bara läsa om hur han bär sig åt.
Däremot kan man förstås gå till John Hallméns egen hemsida - tänk att för en gångs skull kunna njuta av blomflugor och andra hopplösa insekter!
Det är omöjligt att inte bli superimponderad av bilderna. När det handlar om riktigt känsliga objekt kan de bara avplåtas om tvättmaskinen står stilla och treåringen sover!
Hallmén kallar sig för amatör - vad då alla andra amatörer ska kallas för är oklart ...
Copyright Klimakteriehäxan
Den handlar om John Hallmén, en ung svensk som tagit fotograferandet till nya höjder. Det är rent hisnande att se resultatet, som Svenska Dagbladet ägnar flera sidor i dagens kulturbilaga.
Bilderna ligger dock inte på tidningens nätsida, antagligen av upphovsrättsliga skäl, men det är givande också att bara läsa om hur han bär sig åt.
Däremot kan man förstås gå till John Hallméns egen hemsida - tänk att för en gångs skull kunna njuta av blomflugor och andra hopplösa insekter!
Det är omöjligt att inte bli superimponderad av bilderna. När det handlar om riktigt känsliga objekt kan de bara avplåtas om tvättmaskinen står stilla och treåringen sover!
Hallmén kallar sig för amatör - vad då alla andra amatörer ska kallas för är oklart ...
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, november 27, 2010
Filéfolket och märgpipans revansch
Vad har man mest av i sin frys?
Sådant man använder ofta och gärna, eller hur?!
I mitt fall betyder det bröd, grönsaker, Scans chorizo, min färdiga pajdeg som jag gör tio åt gången av, riven ost, lite glass och frysta bär. Och så, mest av allt, filé.
Det där är en vana jag grundlagt under en lång period med mycket liten frys. Utrymmet skulle utnyttjas maximalt, precis som extrapriserna på ox-, lax-, fläsk-, torsk-, kycklingfilé – ibland uppblandat med lamm- och kalkonfilé. I dag har jag sedan en tid tillbaka betydligt större frys, men min vana att fylla den med filé består. Vilket också medför att jag är djupt omodern, eller i alla fall min matlagning.
Nu för tiden är det bara latmaskar, fegisar och okunniga kockar som plockar fram de där filéerna. En renässans pågår i köksregionen. Den börjar i livsmedelsbutiken eller rent av vid den bemannade charkdisken i saluhallen.
Och det verkar vara finkrogarna med de mest namnkunniga stjärnkockarna som går i första ledet.
Trenden går ut på att man – naturligtvis och alldeles rimligt – måste ta vara på hela djuret efter slakt. Det har varit lite dåligt med det hittills, trots att styckningsdetaljer utan efternamnet -filé egentligen håller hög kvalitet, en kvalitet som dessutom betingar ett betydligt lägre pris.
Kolla nästa gång du kostar på dig en ”fin” restaurangmiddag: visst finns det lite högrev på menyn? Eller märgpipa? Lägg? Köttbitar som tillagas utan att benen avlägsnats, bitar som ofta kräver längre tid i grytan eller ugnen, men som kan bli verkligt delikata om de hanteras rätt.
Det är väl där problemet sitter. Man måste vara lite duktigare för att våga, även om budskapet om trendriktighet och (inte minst viktigt) miljöansvar gått fram.
Vilket förmodligen betyder att jag fortsätter att tillhöra filéfolket. Och låter märgpipan vänta på att få sin revansch. Åtminstone i mitt kök.
Tur ändå att de där filéerna fortsätter att vara goda ... ikväll tror jag att jag satsar på kyckling ... ska ta ut ur frysen och lägga att tina ...
Copyright Klimakteriehäxan
Sådant man använder ofta och gärna, eller hur?!
I mitt fall betyder det bröd, grönsaker, Scans chorizo, min färdiga pajdeg som jag gör tio åt gången av, riven ost, lite glass och frysta bär. Och så, mest av allt, filé.
Det där är en vana jag grundlagt under en lång period med mycket liten frys. Utrymmet skulle utnyttjas maximalt, precis som extrapriserna på ox-, lax-, fläsk-, torsk-, kycklingfilé – ibland uppblandat med lamm- och kalkonfilé. I dag har jag sedan en tid tillbaka betydligt större frys, men min vana att fylla den med filé består. Vilket också medför att jag är djupt omodern, eller i alla fall min matlagning.
Nu för tiden är det bara latmaskar, fegisar och okunniga kockar som plockar fram de där filéerna. En renässans pågår i köksregionen. Den börjar i livsmedelsbutiken eller rent av vid den bemannade charkdisken i saluhallen. Och det verkar vara finkrogarna med de mest namnkunniga stjärnkockarna som går i första ledet.
Trenden går ut på att man – naturligtvis och alldeles rimligt – måste ta vara på hela djuret efter slakt. Det har varit lite dåligt med det hittills, trots att styckningsdetaljer utan efternamnet -filé egentligen håller hög kvalitet, en kvalitet som dessutom betingar ett betydligt lägre pris.
Kolla nästa gång du kostar på dig en ”fin” restaurangmiddag: visst finns det lite högrev på menyn? Eller märgpipa? Lägg? Köttbitar som tillagas utan att benen avlägsnats, bitar som ofta kräver längre tid i grytan eller ugnen, men som kan bli verkligt delikata om de hanteras rätt.
Det är väl där problemet sitter. Man måste vara lite duktigare för att våga, även om budskapet om trendriktighet och (inte minst viktigt) miljöansvar gått fram.
Vilket förmodligen betyder att jag fortsätter att tillhöra filéfolket. Och låter märgpipan vänta på att få sin revansch. Åtminstone i mitt kök.
Tur ändå att de där filéerna fortsätter att vara goda ... ikväll tror jag att jag satsar på kyckling ... ska ta ut ur frysen och lägga att tina ...
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, november 26, 2010
Pensionärs-Pippi
Pippi Långstrump ville inte bli gammal. Det var därför hon och Tommy och Annika tog var sitt krumelurpiller den där kvällen i Söderhavet, dit de kommit seglande med pappa Efraims båt Hoppetossa.-Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur, sa de tre vännerna.
Det gällde att inte säga fel – den som sa ”stor” i stället för ”stur” skulle växa så snabbt och så mycket att han eller hon skulle kunna slicka på solen. Kan möjligen låta spännande ett ögonblick för den som fryser i novembermörkret, men föga lockande för den som tänker efter ...
Knepet med de där pillren fungerade, för Pippi lever kvar, lika sprattlig och pigg som någonsin. Vilket är tur, för i decennier har hon roat barn över hela världen med sina upptåg, sin generositet och sin styrka. Egentligen skulle hon firas just i dag, som är hennes födelsedag. Och inte vilken årsdag som helst. För det är exakt 65 år sedan den första boken om henne kom ut. Så i själva verket är Pippi pensionär.
Men visst är det skönt att evig ungdom trots allt finns, om så bara i barnböckernas värld.
Vi andra får klara oss utan krumelurpiller och se 65-årsdagen an med mod och tillförsikt. Det gäller att komma ihåg vad Oscar Wilde en gång slog fast: alternativt till att bli äldre är klart sämre.
Och så är det det långstrumpska visdomsordet framför andra som gäller alldeles oavsett ålder och omständigheter: den som är stark måste vara snäll.
Copyright Klimakteriehäxan
Hur gick det sen? Aftonbladet har följt upp de tre som spelade Pippi, Tommy och Annika i Olle Hellboms klassiska filmer.
torsdag, november 25, 2010
Om en månad ...
... har julafton passerat. Granen har börjat barra, skinkan har krympt, de vackra papperen ligger hoptryckta i en soppåse och man har ätit för mycket godis. Igen.
Om bara en månad är vi alltså där.
Sug på den!
Copyright Klimakteriehäxan
Om bara en månad är vi alltså där.
Sug på den!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, november 24, 2010
Om konsten att fånga en ekorre
I Barndomslandet bodde det ekorrar runt knuten. Vi såg dem kila upp och ner på granstammarna. De var rödbruna och granna på sommaren, gråa och magra på vintern. Vid ett tillfälle kunde vi genom köksfönstret följa hur ekorrmamman i största hast räddade sina barn undan en angripare – ungarna hämtade hon, en i taget, bar dem i munnen och lastade av dem på ett säkrare ställe. Rart!Inte vet jag vad som hände, men så småningom blev de där djuren vi sjungit om sedan tiden i barnkammaren alltmer sällsynta. På Skansen fanns de fortfarande, där matades de av besökarna, men ute i skog och mark blev man överraskad om en yvig svans plötsligt dök upp på en gren. Och åtminstone jag har alltid tyckt (kan det verkligen bero på visan?) att ekorrar är gulliga djur, sådana man gärna skulle gosa lite med, om man nu bara kom åt.
För konsten att fånga en ekorre, den är svår. Jag har nyss försökt.
Hamnade hastigt och lustigt i Boston, i nordöstra USA, en stad jag aldrig tidigare besökt. Trots att tiden var knapp gällde det förstås att försöka få lite intryck, lite hum om hus och folk och sevärdheter. Vilket ledde mina steg till en park mitt i staden.
Då upptäcker jag den första.-Titta! Så söt! Ekorren! Såg du?
Jo, mitt ressällskap hade också sett. Men var tämligen oimponerad.
Strax såg jag en till. Och en till. Och ännu en!
Det visade sig att den där parken var tillhåll för ungefär hur många ekorrar som helst. De såg välnärda ut, betydligt mer än människorna som köade för gratis soppa strax intill. Det skulle också visa sig att lokalbefolkningen betraktar ekorrarna som en variant på råttor. Med andra ord ej önskvärda.
Fast inga protester, inga elaka omdömen om Kurre kunde hindra mig – eller andra besökare för den delen – att ta upp kameran. Här skulle fångas ekorrar! På bild, alltså.Nu är det så att jag är väldigt nöjd med min lilla kamera. Med den har jag fått till närbilder på bin, pormaskskarpa porträtt, blommor med detaljer. Men aldrig förr plåtat en ekorre.
Digitala kameror av samma kvalitet och prisklass som min har en svaghet: det tar ett halvt litet ögonblick mellan att mitt finger pressar ner avtryckaren och att bilden verkligen tas.
På den stunden kan, visar det sig, en ekorre hinna med en hel del. Han kan försvinna helt. Han kan bli gruvligt oskarp. Eller vända bort den lilla rara nosen. Han kan få sin svanstipp förevigad, med rörelseoskärpa förstås (fotot högst upp ...).
Och han kan, på femtionde försöket, bli någorlunda användbar som bild – och då enbart tack vare att han sitter still och mumsar på något ätbart.
Jag gillar fortfarande ekorrar, tro inget annat. Kanske skulle jag ändra uppfattning om de i min närhet vore lika vanliga som råttor, visst. Men tills vidare tycker jag de är söta små djur. Den där bilden på svansen känns riktigt rätt: visst brukar man säga något om ekorrpigg?Ur fotografisk synvinkel kan samtidigt konstateras, att det är tur att man kan ödsla med digitala bilder. Samt ta bort de värsta direkt.
För konsten att fånga en ekorre, den kräver helt enkelt att en bättre människa än jag håller i kameran.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, november 23, 2010
Citat om drömmar och att lägga framtiden på hög ...
"Vi har alla våra egenheter. En av mina är en förmåga att investera i framtiden och sedan lägga den på hög. Jag köper saker som är intressanta men kommer liksom aldrig fram till att njuta av dem. Halva hyllan är full av böcker och skivor och boxar som ligger där och stirrar ledset på mig när jag rusar förbi."
-Anders Westgårdh skriver krönika i Aftonbladet i dag om hur han vid 54 års ålder försöker förverkliga åtminstone en av sina stora livsdrömmar. Och oj, som jag känner igen mig! Vill du läsa hela hans text hittar du den här.
-Anders Westgårdh skriver krönika i Aftonbladet i dag om hur han vid 54 års ålder försöker förverkliga åtminstone en av sina stora livsdrömmar. Och oj, som jag känner igen mig! Vill du läsa hela hans text hittar du den här.
Tisdagstema: Resa
Har just varit bortrest några dagar. Inte länge alls, men visst kan man väl ändå få undra om någon saknat en? Åtminstone lite?Jag har faktiskt svaret. Minst en har saknat mig, inte lite, utan jättemycket. När jag for var det en riktigt fin liten rosa cyklamen i den där krukan. När jag kom hem var den - ja, ni ser själva. Måste väl kallas för död? Alltså hade den behövt mig, verkligen saknat mig. Längtat ordentligt, om en krukväxt råkar kunna det.
Det finns ett talesätt som lyder "att skiljas är att dö en smula". Och varje gång någon reser sin väg skiljs man ju.
Så var det också den här gången. Fast att dö "en smula" är i sammanhanget en ren skönmålning.
Denna veckas tisdagstema är RESA. Fler resemotiv - ja, jag misstänker att det finns en hel del betydligt vackrare bilder att njuta av - hittar du vägen till om du klickar här.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, november 21, 2010
Stöveln som får mig att längta efter oväder
Jag har inte ägt ett par gummistövlar på mången god dag.Visst, när barnen var små var det praktiskt med något tåligt att hoppa i när lekplatsen var lerig och gräset vått. Eller någon gång när vi trodde att Herr Kantarell stod där ute i skogen och väntade (det gjorde han dock alltför sällan ...) Någon trädgård har jag ju inte, balkonglådorna låter sig hanteras utan extra tåliga fotbeklädnader. Och svamputflykterna är glesa, går utmärkt att klara i gympadojor, som dessutom låter tårna andas betydligt bättre än ett par klassiska Tretorn, även om jag inser poängen också med sådana.
Men nu har det hänt, det som fått mig att ändra inställning.
Jag har sett Gummistövlarna med stort G. Stövlarna man blir glad av. Hur glada fötterna kan tänkas bli inuti dem har jag ingen aning om, för jag har inte kunnat prova, bara sett dem på bild. Nog måste ni hålla med om att färgsprakande gummistövlar i cowboy-stuk är ett tillskott till modebilden som verkligen inte kommit en dag för sent! Något att lysa upp varje gråvädersdag med!
Återstår bara frågan: kan jag köpa dem någonstans? Då kommer jag!
Och om det behövs en ursäkt får jag väl kliva ut i nästa ösregn. I så fall bättre rustad än på MYCKET länge ... Jag riktigt längtar efter ett oväder! Fast först måste jag hitta dem förstås, Drömstövlarna.
Copyright Klimakteriehäxan
Bilden hämtad från http://www.skymall.com
fredag, november 19, 2010
Mitt modehoroskop
Horoskop är inget jag ägnar mig åt. Horoskop är, det är jag tämligen övertygad om, absolut inte värda de pengar folk lägger ner på dem - eller det utrymme en massa tidningar ger dem.
Men man behöver väl inte hålla benhårt på alla sina principer?
Nu har jag nämligen råkat ramla över ett "modehoroskop". Och om man då tittar på stjärntecknet Skorpion, som är det som är aktuellt just nu, får man veta ett och annat man kanske inte kände till ... Så håll i er nu, alla ni som i likhet med mig kom till världen mellan den 23 oktober och den 21 november (för all del, ni andra också - kanske tycker ni att ni känner oss bättre sedan?)!
Så här förhåller det sig nämligen med oss och vår inställning till kläder:
"Stark och sexig - det är så gott som alltid den perfekta looken för dig som en sann skorpion. Du sätter nästan kaffet i halsen när du tänker på att det faktiskt finns kvinnor där ute som frivilligt valt att se ut som Amish-sektens hemmafruar. Platta skor!? Hellånga kjolar? Bort hemska tanke! Du ryser medan du sätter på dig dina djärvaste klackar och ger dig av, ut i natten. Men när 2011 kommit en bit på väg kan du trots allt bli tvungen att hålla ner divan inom dig. Kanske blir det något mer åt taxklackshållet?"
Nu undrar ni förstås vem min källa är. Som alltid i horoskopsammanhang förefaller den ytterst förtroendeingivande ... eller vad tycker ni om signaturen "Madame Maëlle"?
Men stark och sexig vore ju ändå kul att leva upp till. Där hade dock Madame M inget konkret råd att komma med.
De har sällan det, de där horoskoptanterna.
Och om du inte alls kände igen dig eller din bekanta skorpion-tjej - bli inte ledsen. Horoskop stämmer i princip aldrig.
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Den amerikanska upplagan av H&M Magazine, vintern 2010.
Men man behöver väl inte hålla benhårt på alla sina principer?
Nu har jag nämligen råkat ramla över ett "modehoroskop". Och om man då tittar på stjärntecknet Skorpion, som är det som är aktuellt just nu, får man veta ett och annat man kanske inte kände till ... Så håll i er nu, alla ni som i likhet med mig kom till världen mellan den 23 oktober och den 21 november (för all del, ni andra också - kanske tycker ni att ni känner oss bättre sedan?)!
Så här förhåller det sig nämligen med oss och vår inställning till kläder:
"Stark och sexig - det är så gott som alltid den perfekta looken för dig som en sann skorpion. Du sätter nästan kaffet i halsen när du tänker på att det faktiskt finns kvinnor där ute som frivilligt valt att se ut som Amish-sektens hemmafruar. Platta skor!? Hellånga kjolar? Bort hemska tanke! Du ryser medan du sätter på dig dina djärvaste klackar och ger dig av, ut i natten. Men när 2011 kommit en bit på väg kan du trots allt bli tvungen att hålla ner divan inom dig. Kanske blir det något mer åt taxklackshållet?"
Nu undrar ni förstås vem min källa är. Som alltid i horoskopsammanhang förefaller den ytterst förtroendeingivande ... eller vad tycker ni om signaturen "Madame Maëlle"?
Men stark och sexig vore ju ändå kul att leva upp till. Där hade dock Madame M inget konkret råd att komma med.
De har sällan det, de där horoskoptanterna.
Och om du inte alls kände igen dig eller din bekanta skorpion-tjej - bli inte ledsen. Horoskop stämmer i princip aldrig.
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Den amerikanska upplagan av H&M Magazine, vintern 2010.
torsdag, november 18, 2010
Sluttutat?
Vad minns just du egentligen av fotbolls-VM, det som utspelade sig i Sydafrika i somras? Minns du matcherna, minns du nickarna, minns du spänningen?
Nej, naturligtvis inte. Du minns, precis som jag, det outhärdliga ljudet från läktarna, där publiken roade sig nästan mer än spelarna, verkade det som. Det blev det bestående intrycket.
Det var tut i luren som gällde, varje match, hela tiden, oavbrutet. Och det var ett oljud som gjorde det omöjligt att titta. Som tur var är jag inte superroad av fotboll, så mig gjorde det mindre. Men likväl blir jag glad när jag nu ser att vuvuzelan stoppas. Sommar-OS i London 2012 blir fritt från vuvuzelas, till exempel, liksom ett par andra stora idrottsevenemang.
Dock menar jag fortfarande att det där förskräckliga "instrumentet" kan ha sitt berättigande. Dumma grannar som väsnas? Tut i luren! Idioter som sätter upp fula affischer ovanpå andra konstnärers verk? Tut i luren! Demonstration som kränker mänskliga rättigheter? Tut i luren!
För vuvuzelas finns numera att köpa också i Sverige.
Så riktigt sluttutat är det kanske inte.
Copyright Klimakteriehäxan
Nej, naturligtvis inte. Du minns, precis som jag, det outhärdliga ljudet från läktarna, där publiken roade sig nästan mer än spelarna, verkade det som. Det blev det bestående intrycket.
Det var tut i luren som gällde, varje match, hela tiden, oavbrutet. Och det var ett oljud som gjorde det omöjligt att titta. Som tur var är jag inte superroad av fotboll, så mig gjorde det mindre. Men likväl blir jag glad när jag nu ser att vuvuzelan stoppas. Sommar-OS i London 2012 blir fritt från vuvuzelas, till exempel, liksom ett par andra stora idrottsevenemang.
Dock menar jag fortfarande att det där förskräckliga "instrumentet" kan ha sitt berättigande. Dumma grannar som väsnas? Tut i luren! Idioter som sätter upp fula affischer ovanpå andra konstnärers verk? Tut i luren! Demonstration som kränker mänskliga rättigheter? Tut i luren!
För vuvuzelas finns numera att köpa också i Sverige.
Så riktigt sluttutat är det kanske inte.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, november 16, 2010
Välordnade seniorer
"Åldringarna är inte bara gamla och skröpliga - de är välorganiserade också."
-Bosse Holmström, veteranreporter och själv pensionär med marginal, om PRO i Nyheterna i TV4.
-Bosse Holmström, veteranreporter och själv pensionär med marginal, om PRO i Nyheterna i TV4.
måndag, november 15, 2010
Den vassaste kniven i lådan
Han har inte alla hästar hemma.Där går inte hissen ända upp.
Hon står väl inte för hela begåvningsreserven.
Den där är inte precis den vassaste kniven i lådan.
Det finns oändligt många sätt att mer eller mindre, mest mindre, sofistikerat påstå att någon inte utmärker sig för intelligens eller allmänt rask tankeverksamhet. Man stöter på dem ganska ofta, kommentaren utlöser ett och annat fniss eller rent av ett riktigt skratt.
Men i det där stallet finns väl i alla fall något litet föl eller åtminstone en unghingst? Och den där hissen kanske bär ett antal våningar, även om man tvingas ta trappan sista etappen? Hela begåvningsreserven – nej, vem kan stå för den? Ingen, naturligtvis!
Så har vi det där med kniven. Den som ligger där i lådan, väl använd, med en egg som inte sett en slipmaskin på mången god dag. Klart att den inte är vassast, förhoppningsvis finns ändå någon som skär lite bättre. Men den ligger vant i handen, känns bekant, bekväm att hantera – eller hur?
Nu har vi just skaffat en ny kniv, en fin kockkniv. Den absolut vassaste av våra skärredskap. Jag såg verkligen fram emot att använda den och gick loss på en fläskfilé som behövde putsas. Tjohej, som den skar! Hur lätt som helst! Men stopp, vad är det där röda? Blod!?
Ja visst. Jag hade naturligtvis skurit mig i ett finger, kände inget eftersom kniven var så skarp.
Fläskfilégrytan slukade en liten skvätt människoblod, men ingen som åt den verkade märka något (den blev riktigt god, med tomat, oliver och syltlök!).
Nästa dag, nytt försök. Gav mig på en alldaglig falukorv, nästan tinad, ur frysen. Ni har redan gissat vad som hände: blodvite uppstod.
En väldigt bra kniv, absolut. Den vassaste i lådan, ett redskap som man måste vänja sig, lära sig, närma sig med list och skicklighet.
Fast med dessa nyvunna insikter kommer jag fram till, att de där människorna som kanske inte är direkt jämförbara med vår nya kniv, de kanske trots allt är värda mycket mer respekt än de tycks få.
För den vassaste kniven i lådan är inte entydigt vänlig. Den skadar sin användare.
Ska tänka på det om jag hädanefter frestas ta till det där uttrycket någon gång.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, november 14, 2010
Finaste presenten på Fars Dag
Det är Fars Dag.
Grattis alla pappor! Ni är verkligen värda alla gratulationer som går att uppbringa. Men med det menar jag inte presenter.
De finaste presenter som går att få, de har ni nämligen redan tagit emot. Jag tänker förstås på barnen som vi, deras mödrar, bar i nio långa månader, för att till sist leverera som skrynkliga, blöta och blodiga små knyten – en garanterat oslagbar gåva, om än inslagen i bomull och blöjor i stället för glansigt papper och krullade snören.
Och det var ju just då som Fars Dag inträffade, på riktigt.
Därmed har jag presenterat ett suveränt skäl att inte ösa paket över Far denna novembersöndag.
Återstår att se om någon kan replikera med ett lika vattentätt alibi för att strunta i Mors Dag? Ni har ett halvår på er att fundera, den inträffar sista söndagen i maj …
Copyright Klimakteriehäxan
Grattis alla pappor! Ni är verkligen värda alla gratulationer som går att uppbringa. Men med det menar jag inte presenter.
De finaste presenter som går att få, de har ni nämligen redan tagit emot. Jag tänker förstås på barnen som vi, deras mödrar, bar i nio långa månader, för att till sist leverera som skrynkliga, blöta och blodiga små knyten – en garanterat oslagbar gåva, om än inslagen i bomull och blöjor i stället för glansigt papper och krullade snören.Och det var ju just då som Fars Dag inträffade, på riktigt.
Därmed har jag presenterat ett suveränt skäl att inte ösa paket över Far denna novembersöndag.
Återstår att se om någon kan replikera med ett lika vattentätt alibi för att strunta i Mors Dag? Ni har ett halvår på er att fundera, den inträffar sista söndagen i maj …
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, november 13, 2010
Läst om läsning - dagsfärska citat!
"En professor i litteraturvetenskap berättade att han hade haft universitetsstudenter som inte kunde nämna under vilka sekler Selma Lagerlöf var verksam."
-Malin Ullgren skriver om klassiker och oron för att de ska trilla bort ur skolans svenskundervisning i kulturdelen av dagens Dagens Nyheter.
"Jag är glad åt att få ägna tiden åt att läsa. Skulle jag skriva skulle det ta bort tid från lästiden."
-Gösta Ekman, skådespelare m m, intervjuad om livet efter 70 i Svenska Dagbladet inför Bokens Dag, där han ska medverka eftersom Klas Gustafsons biografi "Gösta Ekman - Farbrorn som inte vill va´ stor" är en av böckerna som tas upp.
"De som läser skönlitteratur är i allmänhet väldigt hyggliga människor."
-Torgny Lindgren, evigt ung författare, aktuell med "Minnen, ett slags memoarbok", också han intervjuad i SvD.
-Malin Ullgren skriver om klassiker och oron för att de ska trilla bort ur skolans svenskundervisning i kulturdelen av dagens Dagens Nyheter.
"Jag är glad åt att få ägna tiden åt att läsa. Skulle jag skriva skulle det ta bort tid från lästiden."
-Gösta Ekman, skådespelare m m, intervjuad om livet efter 70 i Svenska Dagbladet inför Bokens Dag, där han ska medverka eftersom Klas Gustafsons biografi "Gösta Ekman - Farbrorn som inte vill va´ stor" är en av böckerna som tas upp.
"De som läser skönlitteratur är i allmänhet väldigt hyggliga människor."
-Torgny Lindgren, evigt ung författare, aktuell med "Minnen, ett slags memoarbok", också han intervjuad i SvD.
torsdag, november 11, 2010
För säkerhets skull
Något stort har hänt.
Något jag pratat om i flera år, utan att komma till skott.
Något som får mig att känna mig mycket tryggare: Maken har förbarmat sig och skaffat mig en extern hårddisk.
Samt kopierat alla mina bilder till den.
Inte för att jag menar att jag tar världens bästa bilder. Men för att bilderna är mina: mina minnen, mina fångade ögonblick, mina vinklar. Och jag har oroat mig för den dag när allt skulle vara borta, begravt eller åtminstone uppätet av en dator som utan förvarning skulle tacka för sig, vägra att visa minsta lilla bildruta.
Alltså har jag yrat om, drömt om, funderat på att skaffa en sån där hårddisk.
För säkerhets skull.
Och nu har jag en. En händelse som kan verka liten, men som i själva verket är stor.
Copyright Klimakteriehäxan
Något jag pratat om i flera år, utan att komma till skott.
Något som får mig att känna mig mycket tryggare: Maken har förbarmat sig och skaffat mig en extern hårddisk.
Samt kopierat alla mina bilder till den.
Inte för att jag menar att jag tar världens bästa bilder. Men för att bilderna är mina: mina minnen, mina fångade ögonblick, mina vinklar. Och jag har oroat mig för den dag när allt skulle vara borta, begravt eller åtminstone uppätet av en dator som utan förvarning skulle tacka för sig, vägra att visa minsta lilla bildruta.
Alltså har jag yrat om, drömt om, funderat på att skaffa en sån där hårddisk.
För säkerhets skull.
Och nu har jag en. En händelse som kan verka liten, men som i själva verket är stor.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, november 10, 2010
Kärleken till böcker
Vi är många, vi som hyser stark kärlek till böcker. Andra människor kan förundrat se på medan vi köper fler, stuvar in i hyllorna, bygger dubbla lager, lägger på hög. Själv har jag alltid önskat mig, till varje jul och födelsedag sedan barnsben, speciella titlar som jag också fått – och glatt tagit emot. Men medan jag förr slukade dem i blixtfart ser jag nu hur de ligger där, olästa, fast lång tid har gått.
Nu önskar jag mig inga böcker. För att komma från mig är det minst sagt underligt. Fast faktum är att jag nästan blir stressad av att se alla de där travarna med förmodat jättebra historier som jag inte hinner ta in. Där ligger en ny Atwood, en frestande Vargas Llosa, Roslund-Hellströms senaste, den omtalade An American Wife och Hundraåringen, halvläst - uppräkningen kan bli nästan hur lång som helst.
Samtidigt måste man ha klart för sig, att många inte alls känner någon förståelse och definitivt saknar egna varma vibrationer för böcker. Det är naturligtvis i grund och botten synd om dem, men ändå ...
En bekant berättade en anekdot ur verkligheten:
Den gamle mannen hade en boksamling som var hans stolthet. Han kände dock att livet var på väg att ta slut. När sonen kom på besök tog pappan honom med in i biblioteket, gjorde en svepande gest över sina välfyllda hyllor och sa stolt:
-Min son, när jag dör får du ärva allt detta!
-Då, farsan, sa sonen, då blir det brasa. Ett helsickes stort bokbål, helt enkelt.
Alla hyser nämligen inte samma kärlek till böcker.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, november 09, 2010
Om skorna inte passar - gör om fötterna!
Skor är inte bara något nödvändigt. Skor kan också vara ett njutningsmedel, en skönhetsupplevelse, en riktig kick för själen.
Men i skorna ska finnas ett par fötter, det är själva grundidén. Och ibland verkar relationen mellan den mänskliga kroppsdelen och den fabricerade fotbeklädnaden inte vara riktigt hanterlig.
Det handlar helt enkelt om klackarna, de där svindlande höga som visserligen ofta gör sig rätt bra på bild, men som förvandlar vilken kvinna som helst till ett vacklande rö, ständigt hotat av fall utan minsta synliga orsak. Visst går det att träna, visst lär sig folk manövrera dem bättre men svårt är det även för modeproffs.
Nu visar det sig att fåfängan skördar nya offer. Tjejer, framför allt mellan 20 och 30, vill ha små och nätta fossingar som kommer överens med de där stiletterna som ökar kroppslängden med sisådär 15 centimeter. Och nu finns ”hjälp” att få: fotlyft. Skickliga kirurger anlitas för att göra långa tår kortare, hälsenor tåligare, fotkuddar mjukare. Sagan om Askungen och hennes glassko har plötsligt fått verklighetsförankring – om skon inte passar är det inte fel på skon utan på foten, som alltså modelleras om.
Nog får man vara glad åt att tillhöra gänget som anser att hela idén framstår som totalt galen, hur förtjust man än är i vackra skor.
För det är trots allt både viktigt och trevligt att kunna ta sig fram till fots. Utan kirurgi. Utan skor som en dag tvingar fram ett byte till kryckor, bara för att klackarna bringat sin bärerska på fall.
Se mer om fotlyft-trenden i inslaget från SVT:s kulturmagasin Kobra! Man häpnar!
Copyright Klimakteriehäxan
Men i skorna ska finnas ett par fötter, det är själva grundidén. Och ibland verkar relationen mellan den mänskliga kroppsdelen och den fabricerade fotbeklädnaden inte vara riktigt hanterlig.
Det handlar helt enkelt om klackarna, de där svindlande höga som visserligen ofta gör sig rätt bra på bild, men som förvandlar vilken kvinna som helst till ett vacklande rö, ständigt hotat av fall utan minsta synliga orsak. Visst går det att träna, visst lär sig folk manövrera dem bättre men svårt är det även för modeproffs.
Nu visar det sig att fåfängan skördar nya offer. Tjejer, framför allt mellan 20 och 30, vill ha små och nätta fossingar som kommer överens med de där stiletterna som ökar kroppslängden med sisådär 15 centimeter. Och nu finns ”hjälp” att få: fotlyft. Skickliga kirurger anlitas för att göra långa tår kortare, hälsenor tåligare, fotkuddar mjukare. Sagan om Askungen och hennes glassko har plötsligt fått verklighetsförankring – om skon inte passar är det inte fel på skon utan på foten, som alltså modelleras om.
Nog får man vara glad åt att tillhöra gänget som anser att hela idén framstår som totalt galen, hur förtjust man än är i vackra skor.
För det är trots allt både viktigt och trevligt att kunna ta sig fram till fots. Utan kirurgi. Utan skor som en dag tvingar fram ett byte till kryckor, bara för att klackarna bringat sin bärerska på fall.
Se mer om fotlyft-trenden i inslaget från SVT:s kulturmagasin Kobra! Man häpnar!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, november 08, 2010
De många små lampornas tid
Vi är inne i de små lampornas tid. Och de där lamporna, de ska inte bara vara små. De ska vara många, ofantligt många.Jag vet inte när de kom hit, slingorna med massor av glödlampor som hela träd kan viras in i. Balkonger, verandor, allehanda räcken förses nu för tiden med de där ljusglimtarna som så väl behövs när vintermörkret är som mest kompakt.
Antagligen började det – som så mycket annat – i USA. Själv minns jag när jag en gång för väldigt många år sedan fick syn på Tavern on the Green, mitt ute i Central Park i New York. Krogen (som jag förvisso aldrig har varit på och som i år lär ha ersatts av någon sorts turistbyrå) låg som en skimrande ljusö mitt i allt det svarta, en skönhet som fick mig att nästan tappa andan.
Långt ifrån alltid är det där med ljusprydnaderna dock genomfört med särskilt stor eftertanke. Eftersom det blir en naturlig högsäsong så här års uppstår här och där tävlingar i mest och flest lampor. I North Miami i Florida finns en gata som förvisso fått byta namn, till The Christmas Street. Där pågår jobbet att rigga nya och fler belysningsdetaljer året om, ibland med rent groteskt resultat – och elräkningar som matchar …
Den som inte har en egen trädgård att förse med lampor ägnar sig åt fönster eller balkonger. Själv skulle jag inför min första jul i USA också ha ljus på min rätt så trista betonghylla där jag visserligen kunde se ut över havet – men det var också så högt över marken att jag ytterst ogärna gick ut där. Fast en ljusslinga skulle jag ändå skaffa. Den hade glödlampor i gult, rött, blått och grönt i enlighet med traktens traditioner. Och den blinkade. Också det i enlighet med traktens traditioner.
Taktfast och med ett litet envetet knäppande blinkade min ljusgirland, i samklang med mina grannars julprydnader.
Jag höll på att bli galen. Dels av ljudet, dels av själva blinkandet, som fick hela mitt vardagsrum att liksom pulsera.
En kväll klarade jag av det, men bara en. Sedan fick mina små lampor lysa med fast sken, om än i olika färger. Och när jag flyttade tillbaka till Sverige fick min efterträdare ärva min ljusslinga.
Här i landet är restaurang Riche på Birger Jarlsgatan i Stockholm den första jag minns som anammade tanken och lindade in ett par inte särskilt stora träd vid entrén i lampgirlander. Plötsligt fick de kala grenarna nytt liv, trädets form blev synlig igen, en fröjd för ögat. På senare år har många företag anammat idén. Och med lite julesnö som extra dekoration blir resultatet fantastiskt!
Längre söderut i Europa, där natten aldrig är svenskt sommarljus, är de där elslingorna numera tända året om. Inte alltid lika vackert, kan jag tycka, när en turkisk servering ser ut som en julgran medan termometern visar på 29 plusgrader och det man helst söker är lite middagssvalka. Men vi i Norden kan naturligtvis inte ha ensamrätt på många små lampor!
Möjligen kan vi fortsätta glädja oss åt att den elektriska ljusstaken är en helsvensk uppfinning.
Fast då handlar det ju om betydligt färre ljuspunkter.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, november 07, 2010
Tankar om att tanka
Alla föräldrar som haft sina barn på dagis minns hur det var. Invänjning. Guldklimpen, som dittills mest umgåtts med de allra närmaste, skulle lära sig att trivas i en främmande miljö, få någon sorts relation till nya vuxna, knyta an till små kompisar.Darrande underläpp, tårar i ögonvrån, utsträckta händer – Mamma! MAMMA!!!
Visst gick det bra, olika lätt, olika snabbt, men ändå.
En sak hörde till den där perioden när navelsträngen skulle kapas eller åtminstone sträckas ut. Föräldern skulle finnas till hands, men fungera enligt principen för en god representant för familjen Wallenberg: verka men inte synas.
För rätt som det var kom barnet farande, som för att kolla att det inte hade blivit övergivet, lämnat vind för våg mitt i allt det där nya.
Då fick jag lära mig en fackterm: det kallades att tanka trygghet.
Uttrycket säger precis vad det handlar om. Och nog fortsätter vi att tanka trygghet långt upp i åren, även om det sker i olika former.Just så här års behöver vi dessutom tanka något annat, något vi behöver precis lika mycket som trygghet. Vi behöver tanka dagsljus.
Vi behöver se solen när den nu så välvilligt behagar titta fram, trots novembers usla rykte. En femåring upptäcker förtjust att han är flera meter lång – om solen kommer från rätt håll och han ser sin skuggbild.
En hundvalp undersöker nyfiket sitt livs första isskorpa. Änderna väntar hoppfullt på brödsmulor. Barnvagnarna rullar med skönt sovande bebisar i. Någon tar en varm korv, som måste ätas snabbt för att inte kallna. Handskar ett måste.
Alla behöver vi ut i luften, ut i dagsljuset, ut i de sneda skuggornas land. Innan mörkret lägger sig igen. Då är det bra att ha tänkt på att tanka. Gärna full tank.
Copyright Klimakteriehäxan