Har tillbringat åtta timmar i bil tillsammans med Sonen. Bara han och jag. Underbart! Milen rann undan, trafiken var nådig, väglaget oproblematiskt. Och aldrig blev det tråkigt, eftersom vi hade saker att prata om, hela tiden. En kort nyhetssändning hörde vi i radio, annars vare sig musik eller en andra gånger så nödvändig ljudbok, som också kan vara utmärkt resesällskap. Men nu flyter vårt samtal, inga longörer, lite skratt, lite allvar.
När vi är framme känner jag den söta smaken i munnen: smaken av att ha ett barn som är en vuxen, med en hel del bakom pannbenet och med "skämmas-för-föräldrar-läget" långt bakom sig.
Vilken nåd att uppleva detta bilmys!
Copyright Klimakteriehäxan
Klimakteriehäxan – finns hon? Ja! Om du inte redan är en, så blir du sannolikt en, tro mig. Och kanske känner du igen dig i mig, i alla fall lite!? Min blogg är till främst för mig själv och min skriv- och fotoklåda, det är bara att erkänna. Men du är väldigt välkommen hit! Kom, kom igen, kommentera gärna!
torsdag, mars 31, 2011
onsdag, mars 30, 2011
En bukett med vår i
Jag ska gå våren till mötes, eftersom jag är så angelägen om att vi ska träffas snarast. Packar för några dagar, i förhoppningsvis fler plusgrader än Stockholm har att bjuda.
Det betyder att jag måste skiljas från den fantastiska blombukett som spritt vårkänslor här hemma i flera dagar, tack vare syrener, tulpaner, fresia, alstromeria, ranunkler … alla i milda pastellfärger, precis som årstiden kräver.
Men på bild kan de ju bevaras och kanske rentav ge vårkänslor till fler.
Copyright Klimakteriehäxan
Det betyder att jag måste skiljas från den fantastiska blombukett som spritt vårkänslor här hemma i flera dagar, tack vare syrener, tulpaner, fresia, alstromeria, ranunkler … alla i milda pastellfärger, precis som årstiden kräver.
Men på bild kan de ju bevaras och kanske rentav ge vårkänslor till fler.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, mars 29, 2011
Tisdagstema: Ljus
Det är ljuset som gör skillnaden.
Det är solen som väcker oss, fåglarna, träden, blommorna, björnarna i idet till nytt liv. Så vad är mer naturligt än att just LJUS är veckans tisdagstema!?
Mitt foto föreställer dock i sanningens namn en något varmare sol än den svenska vårvinterns.
Copyright Klimakteriehäxan
PS OK då, björn i ide kan också väckas av offpist-åkande tolvåringar, men det hör ändå till undantagen ...
Det är solen som väcker oss, fåglarna, träden, blommorna, björnarna i idet till nytt liv. Så vad är mer naturligt än att just LJUS är veckans tisdagstema!?
Mitt foto föreställer dock i sanningens namn en något varmare sol än den svenska vårvinterns.
Copyright Klimakteriehäxan
PS OK då, björn i ide kan också väckas av offpist-åkande tolvåringar, men det hör ändå till undantagen ...
Elände
Det snöar. Igen.
Och Blogger vägrar samarbeta, inga bilder går att lägga ut efter flera dagar utan kontakt med nätet.
Vad har jag gjort? Ska det vara så här?
Copyright Klimakteriehäxan
Och Blogger vägrar samarbeta, inga bilder går att lägga ut efter flera dagar utan kontakt med nätet.
Vad har jag gjort? Ska det vara så här?
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, mars 24, 2011
En vårlig rit
I måndags var det vårdagjämning. På söndag går vi över till sommartid. I morgon fredag är det våffeldagen, ibland (och ursprungligen) stavad vårfrudagen. Visst börjar det bli många tecken som pekar åt samma håll?
Dags för en rituell handling, helt enkelt. Dags att förpassa de varmfodrade, grovsulade, fuktavstötande vinterstövlarna till sitt ide. Jag ger dem en liten omgång med fuktig trasa och sedan skokräm och några rejäla tag med borsten. Vet att jag inte kommer att sakna dem - men att jag kommer att känna återseendets glädje när tiden är inne.
Få saker är så viktiga för att stå ut med vintern som något bra att ha på fötterna. Och mina stövlar är inte bara varma, de är också bekväma. Nästan för bekväma, faktiskt. För nu när de snyggare skodonen kommer fram protesterar tårna så smått: vi som hade det så bra, så rymligt, så trivsamt där i det lurviga innandömet!
Nu får de finna sig i att trängas lite mer, att bära en större del av bördan. Vi som gillar skor, vi vill ha vackra modeller, gärna en klack. Lite åt det sexiga hållet, nästan (ja förstå mig rätt, vi talar ändå om sådana man kan gå åtminstone kortare bitar i!).
När denna vårliga rit, en laddad symbolhandling, är avklarad känns de ljusare dagarna ännu ljusare. Innan man vet ordet av kan de där tårna släppas ut på grönbete, springa bara i gräset. Eller åtminstone i friska luften, i sandaler.
Hej då, vinterstövlar! Vi ses igen ... men först en rejäl sommar, tack!
Copyright Klimakteriehäxan
Dags för en rituell handling, helt enkelt. Dags att förpassa de varmfodrade, grovsulade, fuktavstötande vinterstövlarna till sitt ide. Jag ger dem en liten omgång med fuktig trasa och sedan skokräm och några rejäla tag med borsten. Vet att jag inte kommer att sakna dem - men att jag kommer att känna återseendets glädje när tiden är inne.
Få saker är så viktiga för att stå ut med vintern som något bra att ha på fötterna. Och mina stövlar är inte bara varma, de är också bekväma. Nästan för bekväma, faktiskt. För nu när de snyggare skodonen kommer fram protesterar tårna så smått: vi som hade det så bra, så rymligt, så trivsamt där i det lurviga innandömet!
Nu får de finna sig i att trängas lite mer, att bära en större del av bördan. Vi som gillar skor, vi vill ha vackra modeller, gärna en klack. Lite åt det sexiga hållet, nästan (ja förstå mig rätt, vi talar ändå om sådana man kan gå åtminstone kortare bitar i!).
När denna vårliga rit, en laddad symbolhandling, är avklarad känns de ljusare dagarna ännu ljusare. Innan man vet ordet av kan de där tårna släppas ut på grönbete, springa bara i gräset. Eller åtminstone i friska luften, i sandaler.
Hej då, vinterstövlar! Vi ses igen ... men först en rejäl sommar, tack!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, mars 23, 2011
En stjärna man minns
Supersuperkändisarnas skara krympte i dag. Elizabeth Taylor är död, efter ett långt liv fyllt av stjärnroller, skandaler, kärleksaffärer, Oscarsgalor, hälsoproblem m m m. En stjärna var hon hur som helst, en av Hollywoods största genom tiderna, en lysande skådespelerska.
Undrar om sådana som hon någonsin förstår hur många tjejer/kvinnor världen över har velat vara i deras tjusiga kläder, i deras rampljusupplysta ställe? Oreflekterat, förstås – för ingen kan väl tro att den som gifter sig åtta gånger går genom ett liv fyllt av lyckliga dagar.
Men det är det där med utseendet, fixeringen vid hur skönhet ska se ut. Och nu tänker jag inte ett smack på den inre, den som vi egentligen ska hylla ...
För Liz Taylor började sin karriär som söt, lockig liten flicka i volangprydd drömklänning tillsammans med collien Lassie. Sen blev hon bara snyggare under många år, med isblå ögon, perfekta drag, osannolikt vacker figur som gjorde såväl baddräkter som djärva aftonklänningar rättvisa.
Vi som samlade på filmstjärnebilder ur tuggummipaketen, vi drömde om att ha det där böljande mörka året, de in i varje strå superbt modellerade ögonbrynen, den där blicken.
Chanslösa, förstås, det är bara förnamnet, i alla fall när man begåvats med ljus spikrak kalufs, en näsa långt ifrån den romerska profilens, obestämbart grågröna irisar och inte ens en dvärgpudel inom räckhåll. Möjligen fanns en klänning med någon liten volang. Och på ett senare stadium försökte vi kopiera hennes eyeliner, men bara Taylor lyckades bli Cleopatra.
Alla artiklarna om stjärnan och hennes dramatiska liv: hur hon mitt framför ögonen på Debbie Reynolds snodde hennes karl, hur hon slogs med Richard Burton, levde med den stenrike filmmogulen, gifte in sig i hotellkedjan Hilton … vi läste storögt, historierna fastnade i minnet, sitter där ju än!
Föga anade vi då att vi som hade helt andra liv framför oss besparades många besvär. Aldrig hade vi hört talas om att operationsknivar kunde släta ut det som annars skulle ha varit alldeles naturliga ålderstecken, att även en Liz Taylor kunde bli lönnfet, äta för många piller, dricka för många drinkar, drabbas av rade av mer eller mindre vanliga åkommor och över huvud taget visa upp en hel provkarta på saker som kan kallas mycket, men inget särskilt positivt.
Men vi glömmer henne inte. Och oupnåeligt snygg var hon, som få, i det längsta.
Copyright Klimakteriehäxan
Läs mer om Elizabeth Taylor här, här, här och här. Samt på en himla massa andra ställen ...
tisdag, mars 22, 2011
Tisdagstema: Frisk/sjuk
OM, jag säger bara OM, man har oturen att bli sjuk och bli liggande - så borde en bädd som den här bidra till att få patienten på benen igen, inte sant?
Den här färgsprakande sjuksängen fanns på Bok & Bild i Göteborg för ett par år sedan, ditställd av Västra Götalands läns landsting, om jag minns rätt.
Bortsett från eventuella hygieniska aspekter (som kan bli intressanta i vårdsammanhang) ser den härligt kul ut, eller hur? Till och med radiokudden och hjälphandtaget var inklädda i virkat och stickat!
Och veckans tisdagstema blev alltså, som ni just gissat, smarta som ni är, sjuk/frisk. Kolla fler här!
Copyright Klimakteriehäxan
Den här färgsprakande sjuksängen fanns på Bok & Bild i Göteborg för ett par år sedan, ditställd av Västra Götalands läns landsting, om jag minns rätt.
Bortsett från eventuella hygieniska aspekter (som kan bli intressanta i vårdsammanhang) ser den härligt kul ut, eller hur? Till och med radiokudden och hjälphandtaget var inklädda i virkat och stickat!
Och veckans tisdagstema blev alltså, som ni just gissat, smarta som ni är, sjuk/frisk. Kolla fler här!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, mars 20, 2011
Våren börjar inomhus
Det är något med färgerna, eller hur?
På ett nästan magiskt vis ökar behovet av pasteller. Plötsligt väljer jag inte bara röda tulpaner, utan tar en knippa i blandade färger för att få några vita, några rosa. Och när jag ska byta ut en duk som gjort sitt och måste tas till tvättstugan hittar jag trasmattelöparen i ljusa kulörer, en av flera jag vävde för länge sedan.
Så visar det sig också att keramikvasen, från Blås & Knåda, ett fynd för en tia på loppis i fjol, är en perfekt match.
Genast blev det lite vårstämning i köket. För det är inomhus som den svenska våren börjar, utan risk för nya minusgrader, färska isvindar, mera snö ...
Avundsjukt noterar jag att andra bloggare minsann stött på både svalört och snödroppar redan. Själv kan jag bara hitta några väldigt bleka krokusar som hukar invid väggen, bävande för nattens frost - och kanske någon hungrig växtätare ... i fjol försvann alla blommande krokusar över en natt. Kvar fanns bara stjälkarna. Vår lokale hare är starkt misstänkt för detta illdåd.
Copyright Klimakteriehäxan
På ett nästan magiskt vis ökar behovet av pasteller. Plötsligt väljer jag inte bara röda tulpaner, utan tar en knippa i blandade färger för att få några vita, några rosa. Och när jag ska byta ut en duk som gjort sitt och måste tas till tvättstugan hittar jag trasmattelöparen i ljusa kulörer, en av flera jag vävde för länge sedan.
Så visar det sig också att keramikvasen, från Blås & Knåda, ett fynd för en tia på loppis i fjol, är en perfekt match.
Genast blev det lite vårstämning i köket. För det är inomhus som den svenska våren börjar, utan risk för nya minusgrader, färska isvindar, mera snö ...
Avundsjukt noterar jag att andra bloggare minsann stött på både svalört och snödroppar redan. Själv kan jag bara hitta några väldigt bleka krokusar som hukar invid väggen, bävande för nattens frost - och kanske någon hungrig växtätare ... i fjol försvann alla blommande krokusar över en natt. Kvar fanns bara stjälkarna. Vår lokale hare är starkt misstänkt för detta illdåd.
Copyright Klimakteriehäxan
Miljövänligt i veckans fönster
Miljövänligt är påbjudet för bloggfotokedjan Veckans fönster. Nu är det ju så, att det är med miljövänlighet precis som med skönhet: mycket beror på hur åskådaren/budskapsmottagaren uppfattar det hela.
Inte har jag en aning om hur NK:s dekoratörer har tänkt, men de gör hur som helst osedvanligt roliga skyltningar just nu. Jag utnämnde redan tidigare några av varuhusets fönster till Stockholms snyggaste. Nu är det redan omstukat. Och, kanske, lite miljövänligt?
För den här gången är skyltdockorna av trä. Det ser åtminstone ut som naturliga trädstammar med vårliga knoppar på grenarna ...
Medan huset mitt emot dominerar speglingarna i fönstret syns dessutom ett gäng cyklar, det i särklass mest miljövänliga transportmedlet i Stockholm - för den som törs.
UPPDATERING MÅNDAG: Det ÄR riktiga trädstammar. Blev helt enkelt tvungen att gå dit och kolla lite noggrannare! Då tänker jag mig att miljövänligheten trots allt består i att virket inte förfars utan används till energiutvinning.
Copyright Klimakteriehäxan
Inte har jag en aning om hur NK:s dekoratörer har tänkt, men de gör hur som helst osedvanligt roliga skyltningar just nu. Jag utnämnde redan tidigare några av varuhusets fönster till Stockholms snyggaste. Nu är det redan omstukat. Och, kanske, lite miljövänligt?
För den här gången är skyltdockorna av trä. Det ser åtminstone ut som naturliga trädstammar med vårliga knoppar på grenarna ...
Medan huset mitt emot dominerar speglingarna i fönstret syns dessutom ett gäng cyklar, det i särklass mest miljövänliga transportmedlet i Stockholm - för den som törs.
UPPDATERING MÅNDAG: Det ÄR riktiga trädstammar. Blev helt enkelt tvungen att gå dit och kolla lite noggrannare! Då tänker jag mig att miljövänligheten trots allt består i att virket inte förfars utan används till energiutvinning.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, mars 19, 2011
Hår utan slitna toppar
Kan inte låta bli att undra hur njutbar en teaterpremiär som äger rum i Stockholm i dag kan tänkas vara. Jag hör förstås inte till de inbjudnas skara. Och innerst inne tror jag inte ens att jag vill sitta i publiken.
Det är inte många stycken jag sett mer än en gång på scenen, men just det här är jag osedvanligt bekant med: åtminstone fem olika uppsättningar har jag kollat in. Ingen kunde mäta sig med den som för min del var allra första, den på Scalateatern i Stockholm. För mig var det en helt omvälvande upplevelse. De medverkande var otända stjärnor då, men några blev med tiden välkända, även om de i dag ramlat tillbaka in i glömskan: Bruno Wintzell, Anne Nord-Kulle, Bill Öhrström. För Ulf Brunnberg måste det också ha varit en tidig roll, eoner från Jönsson-ligan.
Året var 1968. Jag var nyanländ i Stockholm, lyckorusig av utbudet av teater, film, musik. Naturligtvis handlar det om Hair, hippiemusikalen som slog världen med häpnad. Och ovanligt långt hår, i kombination med nakna kroppar. Själv var jag inte alls någon hippie, snarare en prydlig flicka från landet, men den där föreställningen, den gick rakt in i mig.
Redan starten var helt underbar! Vi satt i salongen, ljuset släcktes, väntade på att ridån skulle dras upp. Då brakade hela ensemblen in bakifrån, sjungande för fullt. Det var härligt!
Historien tog man också till sig. En replik har överlevt i mitt minne i alla år: när tjejen köpt en turkosfärgad skjorta i kärleksgåva till sin kille och han avvisar henne med orden ”förresten tycker jag inte om tukråst”.
Så småningom hamnade jag i London och såg Hair i West End. Sommaren 1970 gick jag på teater i Wien. Då hette stycket förstås Haar, och när alla på scenen ropade ”Liebe, Liebe!” i stället för ”Love, Love!” minns jag att det kändes lite knepigt med språket.
Milos Forman blev den regissör som gjorde filmen 1979. Naturligtvis gick jag på bio! Det gjorde "alla" andra också.
När jag sedan såg Stockholms Parkteaters gratisuppsättning av Hair hade det faktiskt gått trettio år sedan mitt första möte med ”The Tribal Rock-Musical”, som den kallades när den hade urpremiär Off-Broadway i New York. Och det var underbart att upptäcka att håret inte var slitet, framför allt inte i topparna, som ”Let The Sunshine In”, ”I Got Life” och ”Aquarius”.
Ja, jag har förstås LP:n också, med den amerikanska besättningen – kanske kan den räknas som min sjätte upplaga?
Nu är det alltså Stockholms Stadsteater som satt ihop gänget som sjungande och dansande pläderar för en friare livsstil. Det gör de säkert bra. Men törs jag utmana ödet och se Hair ännu en gång, den sjunde håruppsättningen så att säga?
Tveksamt, för jag vill inte bli besviken. Inte bli överbevisad om att gammal kärlek faktiskt kan rosta. Men kanske ändå ... lovar ingenting bestämt!
Copyright Klimakteriehäxan
Bilden är en del av skivomslaget med The Original Broadway Cast. Står inget årtal, konstigt nog.
Det är inte många stycken jag sett mer än en gång på scenen, men just det här är jag osedvanligt bekant med: åtminstone fem olika uppsättningar har jag kollat in. Ingen kunde mäta sig med den som för min del var allra första, den på Scalateatern i Stockholm. För mig var det en helt omvälvande upplevelse. De medverkande var otända stjärnor då, men några blev med tiden välkända, även om de i dag ramlat tillbaka in i glömskan: Bruno Wintzell, Anne Nord-Kulle, Bill Öhrström. För Ulf Brunnberg måste det också ha varit en tidig roll, eoner från Jönsson-ligan.
Året var 1968. Jag var nyanländ i Stockholm, lyckorusig av utbudet av teater, film, musik. Naturligtvis handlar det om Hair, hippiemusikalen som slog världen med häpnad. Och ovanligt långt hår, i kombination med nakna kroppar. Själv var jag inte alls någon hippie, snarare en prydlig flicka från landet, men den där föreställningen, den gick rakt in i mig.
Redan starten var helt underbar! Vi satt i salongen, ljuset släcktes, väntade på att ridån skulle dras upp. Då brakade hela ensemblen in bakifrån, sjungande för fullt. Det var härligt!
Historien tog man också till sig. En replik har överlevt i mitt minne i alla år: när tjejen köpt en turkosfärgad skjorta i kärleksgåva till sin kille och han avvisar henne med orden ”förresten tycker jag inte om tukråst”.
Så småningom hamnade jag i London och såg Hair i West End. Sommaren 1970 gick jag på teater i Wien. Då hette stycket förstås Haar, och när alla på scenen ropade ”Liebe, Liebe!” i stället för ”Love, Love!” minns jag att det kändes lite knepigt med språket.
Milos Forman blev den regissör som gjorde filmen 1979. Naturligtvis gick jag på bio! Det gjorde "alla" andra också.
När jag sedan såg Stockholms Parkteaters gratisuppsättning av Hair hade det faktiskt gått trettio år sedan mitt första möte med ”The Tribal Rock-Musical”, som den kallades när den hade urpremiär Off-Broadway i New York. Och det var underbart att upptäcka att håret inte var slitet, framför allt inte i topparna, som ”Let The Sunshine In”, ”I Got Life” och ”Aquarius”.
Ja, jag har förstås LP:n också, med den amerikanska besättningen – kanske kan den räknas som min sjätte upplaga?
Nu är det alltså Stockholms Stadsteater som satt ihop gänget som sjungande och dansande pläderar för en friare livsstil. Det gör de säkert bra. Men törs jag utmana ödet och se Hair ännu en gång, den sjunde håruppsättningen så att säga?
Tveksamt, för jag vill inte bli besviken. Inte bli överbevisad om att gammal kärlek faktiskt kan rosta. Men kanske ändå ... lovar ingenting bestämt!
Copyright Klimakteriehäxan
Bilden är en del av skivomslaget med The Original Broadway Cast. Står inget årtal, konstigt nog.
fredag, mars 18, 2011
Att ha en affär
Första gången jag såg affischen – det var i början på den här veckan – trodde jag att det handlade om ännu en dokusåpa i någon tevekanal. Tittade väl inte så noga.
Nu har även jag förstått att det inte alls är så. Budskapet är faktiskt riktat direkt till mig, och alla andra som i likhet med mig lever under någorlunda ordnade former i ett eller annat slags parförhållande.
Per definition har vi alltså tråkigt, behöver mer spänning i våra liv.
Ok då, livsbejakande energiinjektioner i lagom doser har väl sin charm. Men i så fall tror jag att spänningsmomentet ska dyka upp alldeles av sig självt, oavsett hur det ser ut. Naturligtvis kan det vara ett möte med en människa. Fast lika gärna en företeelse, en insikt, en ny sorts utmaning – fysisk eller intellektuell.
Den här nätsajten som vill inspirera till otrohet har funnits i tio år, men är ny för Sverige. ”Gör livet levande – ha en affär” är nyckelbudskapet. Om det går hem? Tja inte vet jag. Men det påstås att en stor del av alla de som är aktiva i jakten på nya partners på nätet faktiskt ÄR gifta eller en part i en fast relation. Så kanske finns behovet?
På ett sätt kan jag av egen erfarenhet intyga, att detta med att ha en affär kan vara både kul och berikande. Jag har god grund att stå på. Min pappa hade affär i nästan hela sitt liv. Det var en diversehandel av gammalt stuk där jag alltid feriejobbade. Där lärde jag mig mycket, om både människor, händelser, ting, tänkesätt och vanor.
Tyvärr är den nischen trång nu för tiden. Annars hade det varit kul att ha en affär, precis den framtid som tanterna och farbröderna som var våra kunder tyckte låg utstakad framför mig. Fast rik skulle jag inte bli. Dock misstänker jag att otrohet, genererad på internet eller annat sätt, i längden kan vara ännu sämre för ekonomin än att driva en olönsam butik.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Kampanjen retar många och har redan resulterat i en hel radda med anmälningar till Reklamombudsmannen.
UPPDATERING: Nu skriver fler om detta - läs i SvD här och i DN här.
Nu har även jag förstått att det inte alls är så. Budskapet är faktiskt riktat direkt till mig, och alla andra som i likhet med mig lever under någorlunda ordnade former i ett eller annat slags parförhållande.
Per definition har vi alltså tråkigt, behöver mer spänning i våra liv.
Ok då, livsbejakande energiinjektioner i lagom doser har väl sin charm. Men i så fall tror jag att spänningsmomentet ska dyka upp alldeles av sig självt, oavsett hur det ser ut. Naturligtvis kan det vara ett möte med en människa. Fast lika gärna en företeelse, en insikt, en ny sorts utmaning – fysisk eller intellektuell.
Den här nätsajten som vill inspirera till otrohet har funnits i tio år, men är ny för Sverige. ”Gör livet levande – ha en affär” är nyckelbudskapet. Om det går hem? Tja inte vet jag. Men det påstås att en stor del av alla de som är aktiva i jakten på nya partners på nätet faktiskt ÄR gifta eller en part i en fast relation. Så kanske finns behovet?
På ett sätt kan jag av egen erfarenhet intyga, att detta med att ha en affär kan vara både kul och berikande. Jag har god grund att stå på. Min pappa hade affär i nästan hela sitt liv. Det var en diversehandel av gammalt stuk där jag alltid feriejobbade. Där lärde jag mig mycket, om både människor, händelser, ting, tänkesätt och vanor.
Tyvärr är den nischen trång nu för tiden. Annars hade det varit kul att ha en affär, precis den framtid som tanterna och farbröderna som var våra kunder tyckte låg utstakad framför mig. Fast rik skulle jag inte bli. Dock misstänker jag att otrohet, genererad på internet eller annat sätt, i längden kan vara ännu sämre för ekonomin än att driva en olönsam butik.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Kampanjen retar många och har redan resulterat i en hel radda med anmälningar till Reklamombudsmannen.
UPPDATERING: Nu skriver fler om detta - läs i SvD här och i DN här.
onsdag, mars 16, 2011
Vårtecken
Trångt om saligheten på Stockholms gator i morse. När nu snön äntligen dragit sig tillbaka rätt så rejält har man kört tillbaka nya snömassor, konstgjorda, med lastbil för att skidloppet runt slottet ska kunna köras i eftermiddag.
Effekten sprider sig som ringar på vattnet: busslinjer läggs om, bilköerna blir längre, går långsammare. Och tunnelbanan är packad som en sillburk. Inte överdrivet trivsamt.
Det är då jag ser det. Vårtecknet.
På t-baneperrongen står hon, damen i 50-årsåldern som också är på väg någonstans, klädd i tjock vinterkappa, hatt och handskar. Men fötterna är på väg mot varmare tider, ja kanske är de rent av redan där. Vårtecknet består i att kvinnan har sandaler, med öppet både för tår och häl. Har hon strumpor är de så tunna att de inte syns.
Snart får vi gå utan strumpor och skor, medan blåsipporna kryper upp ur marken med sina ludna små knoppar.
Copyright Klimakteriehäxan
Effekten sprider sig som ringar på vattnet: busslinjer läggs om, bilköerna blir längre, går långsammare. Och tunnelbanan är packad som en sillburk. Inte överdrivet trivsamt.
Det är då jag ser det. Vårtecknet.
På t-baneperrongen står hon, damen i 50-årsåldern som också är på väg någonstans, klädd i tjock vinterkappa, hatt och handskar. Men fötterna är på väg mot varmare tider, ja kanske är de rent av redan där. Vårtecknet består i att kvinnan har sandaler, med öppet både för tår och häl. Har hon strumpor är de så tunna att de inte syns.
Snart får vi gå utan strumpor och skor, medan blåsipporna kryper upp ur marken med sina ludna små knoppar.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, mars 15, 2011
Tisdagstema: VIKTIGT
När tisdagstemat just denna är VIKTIGT har jag funderat fram och tillbaka - och resultatet är synnerligen ovanligt: det blir en repris från i går. Precis samma bild, precis samma tankar snurrar vidare. Det är en speciell vecka detta, en vecka när det som händer i världen får andra viktiga saker att te sig mindre betydelsefulla.
Andra illustrationer till temat hittar du vägen till här.
Copyright Klimakteriehäxan
Andra illustrationer till temat hittar du vägen till här.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, mars 14, 2011
söndag, mars 13, 2011
Favorit i repris
Det där med att åren går och dessutom går relativt fort, det påminns man om. Ideligen. Nu har jag till exempel just insett, att en av de långfilmer jag sett absolut flest gånger, ”Pretty Woman” med Julia Roberts och Richard Gere, faktiskt passerat sin 20-årsdag.
”Pretty Woman” är den där filmen som får en att sitta och småle lite fånigt, lyckligt, och fullständigt politiskt inkorrekt.
Men jösses människa, hon är ju prostituerad!? Han är ju torsk, totalt hopplös och förkastlig, det ser du väl?!
Den kvinnosynen är verkligen inget att skratta åt!
Och kläderna sen, supervulgo, riktiga horstövlar rent av!
Jo då, jag kan alla kommentarerna. Håller med. Och sätter mig glatt över dem, gång efter gång. Det finns ett ”go” i Vivian som påminner om ”Jösses, flickor” – kan vi, vill vi, törs vi? är frågan. Och svaret naturligtvis ett rungande ja. Sedan är hon ju på väg mot ett nytt och sedesammare liv när lyckan, d v s Edward, tvärvänder och kommer och hämtar henne. Men annars vore det inte en amerikansk succéfilm, det får man också inse.
Pernilla Wiberg har i intervjuer sagt, att hon nog sett ”Pretty Woman” uppåt femtio gånger. Dit har jag en bra bit kvar, men ideligen ploppar den upp på teveskärmen när man zappar lite planlöst. Och då händer alltid samma sak: jag fastnar. Sitter och längtar efter hisspojkens menande blickar, njuter av Barneys diskreta stöttande av Vivian, känner ända in i märgen hur välförtjänt den där smockan är, den som Edward ger Philip när han tafsat på Vivian. Jublar när den korkade expediten får ångra sitt snorkiga uppträdande i boutiquen när hon inte tror att (felklädda) Vivian är en kund som kan betala. Och så vidare, och så vidare.
Ikväll har vi chansen igen, Pernilla, jag och alla andra. Reprisdags! Den här gången går vår favoritfilm i Kanal 5. Fast då tar det över två och en halv timme till det lyckliga slutet. Det är lite jobbigt det där med reklamen. Å andra sidan är det egentligen inget problem.
Jag har ju ”Pretty Woman” på köp-dvd också. Med bonusmaterial …
Copyright Klimakteriehäxan
”Pretty Woman” är den där filmen som får en att sitta och småle lite fånigt, lyckligt, och fullständigt politiskt inkorrekt.
Men jösses människa, hon är ju prostituerad!? Han är ju torsk, totalt hopplös och förkastlig, det ser du väl?!
Den kvinnosynen är verkligen inget att skratta åt!
Och kläderna sen, supervulgo, riktiga horstövlar rent av!
Jo då, jag kan alla kommentarerna. Håller med. Och sätter mig glatt över dem, gång efter gång. Det finns ett ”go” i Vivian som påminner om ”Jösses, flickor” – kan vi, vill vi, törs vi? är frågan. Och svaret naturligtvis ett rungande ja. Sedan är hon ju på väg mot ett nytt och sedesammare liv när lyckan, d v s Edward, tvärvänder och kommer och hämtar henne. Men annars vore det inte en amerikansk succéfilm, det får man också inse.
Pernilla Wiberg har i intervjuer sagt, att hon nog sett ”Pretty Woman” uppåt femtio gånger. Dit har jag en bra bit kvar, men ideligen ploppar den upp på teveskärmen när man zappar lite planlöst. Och då händer alltid samma sak: jag fastnar. Sitter och längtar efter hisspojkens menande blickar, njuter av Barneys diskreta stöttande av Vivian, känner ända in i märgen hur välförtjänt den där smockan är, den som Edward ger Philip när han tafsat på Vivian. Jublar när den korkade expediten får ångra sitt snorkiga uppträdande i boutiquen när hon inte tror att (felklädda) Vivian är en kund som kan betala. Och så vidare, och så vidare.
Ikväll har vi chansen igen, Pernilla, jag och alla andra. Reprisdags! Den här gången går vår favoritfilm i Kanal 5. Fast då tar det över två och en halv timme till det lyckliga slutet. Det är lite jobbigt det där med reklamen. Å andra sidan är det egentligen inget problem.
Jag har ju ”Pretty Woman” på köp-dvd också. Med bonusmaterial …
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, mars 12, 2011
Tevefri kväll
Jag är så tacksam för att Melodifestivalen fyller ännu en lördagskväll. Nej, inte för att jag sitter bänkad – i år har jag hittills inte sett en enda ruta, hört en enda ton. Ett högst medvetet val.
Men jag är tacksam över att få tillbaka de där kvällarna under en period. Tevefritt! Kan invitera folk på middag utan att fundera över om vi missar något jättebra program, ett ”måste” som ska programmeras för senare avnjutande. Kan ta en bok som väntat länge på hyllan. Kanske rent av spela en omgång Kalaha eller backgammon, som förr i tiden!
Tar alltså chansen, den sista för året, i kväll igen och bjuder hem goda vänner. Stunder i tevesoffan blir det ändå, fast tidigare på dagen: man måste ju hålla koll såväl på katastrofen i Japan som VM i skidskytte.
Fast kvällen, den tillbringar vi med teven avstängd. Härligt!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Får ju anta att de 3-4 miljoner människor som tittar är precis lika nöjda med sitt val ...
Men jag är tacksam över att få tillbaka de där kvällarna under en period. Tevefritt! Kan invitera folk på middag utan att fundera över om vi missar något jättebra program, ett ”måste” som ska programmeras för senare avnjutande. Kan ta en bok som väntat länge på hyllan. Kanske rent av spela en omgång Kalaha eller backgammon, som förr i tiden!
Tar alltså chansen, den sista för året, i kväll igen och bjuder hem goda vänner. Stunder i tevesoffan blir det ändå, fast tidigare på dagen: man måste ju hålla koll såväl på katastrofen i Japan som VM i skidskytte.
Fast kvällen, den tillbringar vi med teven avstängd. Härligt!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Får ju anta att de 3-4 miljoner människor som tittar är precis lika nöjda med sitt val ...
fredag, mars 11, 2011
Dagens lärdom
Det finns en tydlig fördel med livet: man lär sig ständigt något nytt.
Som i dag till exempel. Mitt förråd av idiomatiska uttryck på mitt eget modersmål har utvidgats.
För första gången har jag stött på begreppet "raggarpitt med svängdörrar".
Nej, jag hade verkligen inte en aning om vad det rörde sig om. Jag har definitivt inte porrsurfat. Inte heller besökt någon bilverkstad eller gjort något annat som skulle kunna leda tankarna till motorburen ungdom. Och nu tänkte jag hålla också dig, kära läsare, på halster. Du kan få en liten ledtråd: det handlar om mat, och du har med största sannolikhet ätit inte bara en raggarpitt med svängdörrar utan flera eller rent av riktigt många.
Om det är gott? Jo, det tycker jag visst det. Allra helst om den intas i friska luften. Svårt att laga? Inte särskilt. Vilken spisnovis som helst bör klara det, man behöver inte ens stöd av en kokbok. Råvarorna finns i varje svensk mataffär, inte sällan till extrapris.
Har du funderat klart? Då kanske vi ska klämma till med gåtans lösning. Om vi väljer att använda det för mig dagsfärska begreppet talar vi om en varm korv med bröd, varken mer eller mindre. Vem som är upphovsman till denna språkliga nymodighet, som för mig är dagens lärdom, har jag dock inte den ringaste aning om. Snappade bara upp den i nyhetsfloden från Tidningarnas Telegrambyrå, mitt bland allt allvarligt och dramatiskt som händer i världen.
Och turligt nog har jag lite andra middagsplaner. Kommer kanske inte att äta en varm korv på ganska länge. I alla fall inte en med bröd.
Den som är lagd åt det djärvare håller kan väl testa hur begreppet funkar i närmsta grillkiosk. Kanske var det bara för mig detta framstod som en nyhet?
Copyright Klimakteriehäxan
Som i dag till exempel. Mitt förråd av idiomatiska uttryck på mitt eget modersmål har utvidgats.
För första gången har jag stött på begreppet "raggarpitt med svängdörrar".
Nej, jag hade verkligen inte en aning om vad det rörde sig om. Jag har definitivt inte porrsurfat. Inte heller besökt någon bilverkstad eller gjort något annat som skulle kunna leda tankarna till motorburen ungdom. Och nu tänkte jag hålla också dig, kära läsare, på halster. Du kan få en liten ledtråd: det handlar om mat, och du har med största sannolikhet ätit inte bara en raggarpitt med svängdörrar utan flera eller rent av riktigt många.
Om det är gott? Jo, det tycker jag visst det. Allra helst om den intas i friska luften. Svårt att laga? Inte särskilt. Vilken spisnovis som helst bör klara det, man behöver inte ens stöd av en kokbok. Råvarorna finns i varje svensk mataffär, inte sällan till extrapris.
Har du funderat klart? Då kanske vi ska klämma till med gåtans lösning. Om vi väljer att använda det för mig dagsfärska begreppet talar vi om en varm korv med bröd, varken mer eller mindre. Vem som är upphovsman till denna språkliga nymodighet, som för mig är dagens lärdom, har jag dock inte den ringaste aning om. Snappade bara upp den i nyhetsfloden från Tidningarnas Telegrambyrå, mitt bland allt allvarligt och dramatiskt som händer i världen.
Och turligt nog har jag lite andra middagsplaner. Kommer kanske inte att äta en varm korv på ganska länge. I alla fall inte en med bröd.
Den som är lagd åt det djärvare håller kan väl testa hur begreppet funkar i närmsta grillkiosk. Kanske var det bara för mig detta framstod som en nyhet?
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, mars 10, 2011
Citat med information mellan raderna
"Jag såg när de applåderade. /.../
Jag såg dem.
Jag såg vad de önskade. Jag såg vad de längtade efter.
Det handlar om förändring.
Jag blev lycklig och jag blev ursinnig.
Det skedde i år."
- Håkan Juholt i sin senast publicerade krönika i Sydöstran. I dag, när man vet att han kandiderar till posten som socialdemokraternas partiordförande, måste man ställa sig frågan varför ingen politisk analytiker såg tecknen i skyn. Eller åtminstone i tidningen. Läste lite mellan raderna, så att säga.
Jag såg dem.
Jag såg vad de önskade. Jag såg vad de längtade efter.
Det handlar om förändring.
Jag blev lycklig och jag blev ursinnig.
Det skedde i år."
- Håkan Juholt i sin senast publicerade krönika i Sydöstran. I dag, när man vet att han kandiderar till posten som socialdemokraternas partiordförande, måste man ställa sig frågan varför ingen politisk analytiker såg tecknen i skyn. Eller åtminstone i tidningen. Läste lite mellan raderna, så att säga.
tisdag, mars 08, 2011
Vinklat tisdagstema
Det är tisdag, och jag hade så när glömt bort tisdagstemat, bloggkedjan för bilder som ska illustrera ett nyckelord. Den här veckan är det VINKLAR som gäller. Behöver jag säga att det är svårt att välja - det dräller ju av vinklar omkring oss! De kan vara av det hårda slaget, som i hus (Boston, Mass), eller en träbänk invid ett staket av järn (fotot längst ner, från Reimersholme). Men det kan också vara naturens inbyggda geometri, som i en utslagen tulpan där både ståndare och pistill gör sina egna vinklar. Brudkronan med sina spetsiga vinklar, för säkerhets skull på en piedestal av vinkelställda ben, ger kanske infallsvinklar på äktenskapet som väntar ... Den fanns med på vandringsutställningen "Krona och krans" som visats runt om i Sverige.
Nu är det säkrast att jag stänger datorn, innan jag hittar ännu fler bilder som jag får lust att slänga in här!
Copyright Klimakteriehäxan
Nu är det säkrast att jag stänger datorn, innan jag hittar ännu fler bilder som jag får lust att slänga in här!
Copyright Klimakteriehäxan
Kvinnodag - och kaloridag
Internationella kvinnodagen i dag, det kan väl inte ha undgått någon. För hundrade gången, dessutom.
Lite ironiskt att den sammanfaller inte bara med fettisdagen, utan också med pannkakans dag. Man ser i andanom menyn: spätta med jungfrusallad till varmrätt, pannkakor som efterrätt och en semla till kaffet.
Nationella kaloridagen, skulle man kanske också kunna kalla det, salladen till trots och bantarna till varnagel.
Och så kan man läsa om lite Ture Sventon, eller kanske ännu hellre lyssna till Helge Skoog när han läser Åke Holmbergs historia om mannen med temmelburken. Funkar oavsett läsarens/lyssnarens ålder! Inget dumt sätt att fira kvinnodagen: en lässtund i favoritfåtöljen medan Någon Annan står för servicefunktionerna – och fotarbetet i köket för att fixa den där middagen.
Om vi lyfter blicken från den egna köksbänken verkar det som om italienarna skaffat sig en ytterst sympatisk tradition för den 8 mars: kvinnor får en kvist med härlig, gull-ullig nyutslagen mimosa. Mmmmm - mimosa!
Copyright Klimakteriehäxan
Lite ironiskt att den sammanfaller inte bara med fettisdagen, utan också med pannkakans dag. Man ser i andanom menyn: spätta med jungfrusallad till varmrätt, pannkakor som efterrätt och en semla till kaffet.
Nationella kaloridagen, skulle man kanske också kunna kalla det, salladen till trots och bantarna till varnagel.
Och så kan man läsa om lite Ture Sventon, eller kanske ännu hellre lyssna till Helge Skoog när han läser Åke Holmbergs historia om mannen med temmelburken. Funkar oavsett läsarens/lyssnarens ålder! Inget dumt sätt att fira kvinnodagen: en lässtund i favoritfåtöljen medan Någon Annan står för servicefunktionerna – och fotarbetet i köket för att fixa den där middagen.
Om vi lyfter blicken från den egna köksbänken verkar det som om italienarna skaffat sig en ytterst sympatisk tradition för den 8 mars: kvinnor får en kvist med härlig, gull-ullig nyutslagen mimosa. Mmmmm - mimosa!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, mars 07, 2011
Volymkontroll
Tystnad är det ont om, men ljud finns överallt.
Satt härom kvällen i en tunnelbanevagn som en av åtta personer i en ”kupé”. En kvinna läser en deckare av Elisabeth George. Övriga sju fingrar febrilt på sina mobiler och Iphones, pratar, lyssnar, spelar spel. Jag skickar ett sms – men stoppar sedan undan kommunikationsmaskinen. De andra sex knappar vidare som om livet hängde på deras fingerfärdighet.
Våra mobiler tar helt enkelt över vardagen på ett märkvärdigt sätt. Och vi tvingas delta i sociala sammanhang vi aldrig tänkt röra vid med tång ens.
Sitter jag på bussen hör jag de märkligaste samtal, privata är bara förnamnet – jag vill ju inte veta hur kalaset jag inte ska gå på planeras! Inte höra grälet om vem som missat hämtningen på dagis! Inte bli informerad om hur inköpslistan ser ut och vad allting kostar! Inte få klart för mig vem som gjorde slut med vem sedan någon varit otrogen med någon annans kille!
Andra konversationer är bara irriterande av andra skäl. Vissa röster skär genom luften som larmsignalen varje månads första måndagseftermiddag, omöjlig att undgå. Andra har lite bättre kontroll på volymen, vänder sig mot väggen, håller ner tonläget. Dem sänder vi i omgivningen tacksamma tankar, man får ju förutsätta att samtalet var nödvändigt. Vilket knappast kan ha gällt den slipsnisse som detaljerat diskuterade vem av två anställda som skulle få sparken så snart Han Med Makten klivit av på sin hållplats.
Sedan har vi de notoriska musikälskarna, de som inte kan förflytta sig en endaste meter utan rytmstöd i öronen. Nog har de lurar, alltid, så det borde ju inte kunna reta ens en gnällkäring (som jag och mina gelikar naturligtvis kan kallas). Det är bara det att just rytmsektionen i den där gruppen som står för musiken läcker ohejdbart till omgivningen. Och att tinnitus ännu inte är en mer utbredd åkomma än vad den är framstår som ett mirakel. Lika säkert kan man satsa en slant på att just den sjukdomen kommer att drabba oändligt många fler, förr än de själva anar.
Många av oss har det ganska ljudligt på jobbet också. Öppna kontorslandskap är inte skapta för tystnad. Men med tiden vänjer vi oss, låter snacket skölja förbi, avvaktar direkta inviter till att svara på frågor eller delta i en diskussion som rör något vi arbetar med. Och när två kollegor stannar till i närheten och surrar lite grand passerar det obemärkt. Med ett undantag.
PLÖTSLIGT sjunker ljudnivån i deras samtal dramatiskt, det som nyss bara var prat blir till viskning.
Och vad händer då? Jojomensan, då retas hörselnerven, då vaknar uppmärksamheten, då vill man veta vad som egentligen försiggår, öronen växer, de nästan fladdrar – inget väcker nyfikenheten så som ett samtal som i ett enda slag drar ner volymen från högsta till lägsta nivå. Då MÅSTE man höra! Det KAN ju vara något spännande!
Här finns en lärdom att dra: hemliga samtal bör föras i enskildhet. Och en till, upplysningsvis: chansen att överleva en kortare bussresa är stor även om man inte håller en mobil i handen.
Dessutom kan man kanske fundera över det där med volymkontrollen.
Ljud finns överallt, men tystnad är det ont om.
Copyright Klimakteriehäxan
Satt härom kvällen i en tunnelbanevagn som en av åtta personer i en ”kupé”. En kvinna läser en deckare av Elisabeth George. Övriga sju fingrar febrilt på sina mobiler och Iphones, pratar, lyssnar, spelar spel. Jag skickar ett sms – men stoppar sedan undan kommunikationsmaskinen. De andra sex knappar vidare som om livet hängde på deras fingerfärdighet.
Våra mobiler tar helt enkelt över vardagen på ett märkvärdigt sätt. Och vi tvingas delta i sociala sammanhang vi aldrig tänkt röra vid med tång ens.
Sitter jag på bussen hör jag de märkligaste samtal, privata är bara förnamnet – jag vill ju inte veta hur kalaset jag inte ska gå på planeras! Inte höra grälet om vem som missat hämtningen på dagis! Inte bli informerad om hur inköpslistan ser ut och vad allting kostar! Inte få klart för mig vem som gjorde slut med vem sedan någon varit otrogen med någon annans kille!
Andra konversationer är bara irriterande av andra skäl. Vissa röster skär genom luften som larmsignalen varje månads första måndagseftermiddag, omöjlig att undgå. Andra har lite bättre kontroll på volymen, vänder sig mot väggen, håller ner tonläget. Dem sänder vi i omgivningen tacksamma tankar, man får ju förutsätta att samtalet var nödvändigt. Vilket knappast kan ha gällt den slipsnisse som detaljerat diskuterade vem av två anställda som skulle få sparken så snart Han Med Makten klivit av på sin hållplats.
Sedan har vi de notoriska musikälskarna, de som inte kan förflytta sig en endaste meter utan rytmstöd i öronen. Nog har de lurar, alltid, så det borde ju inte kunna reta ens en gnällkäring (som jag och mina gelikar naturligtvis kan kallas). Det är bara det att just rytmsektionen i den där gruppen som står för musiken läcker ohejdbart till omgivningen. Och att tinnitus ännu inte är en mer utbredd åkomma än vad den är framstår som ett mirakel. Lika säkert kan man satsa en slant på att just den sjukdomen kommer att drabba oändligt många fler, förr än de själva anar.
Många av oss har det ganska ljudligt på jobbet också. Öppna kontorslandskap är inte skapta för tystnad. Men med tiden vänjer vi oss, låter snacket skölja förbi, avvaktar direkta inviter till att svara på frågor eller delta i en diskussion som rör något vi arbetar med. Och när två kollegor stannar till i närheten och surrar lite grand passerar det obemärkt. Med ett undantag.
PLÖTSLIGT sjunker ljudnivån i deras samtal dramatiskt, det som nyss bara var prat blir till viskning.
Och vad händer då? Jojomensan, då retas hörselnerven, då vaknar uppmärksamheten, då vill man veta vad som egentligen försiggår, öronen växer, de nästan fladdrar – inget väcker nyfikenheten så som ett samtal som i ett enda slag drar ner volymen från högsta till lägsta nivå. Då MÅSTE man höra! Det KAN ju vara något spännande!
Här finns en lärdom att dra: hemliga samtal bör föras i enskildhet. Och en till, upplysningsvis: chansen att överleva en kortare bussresa är stor även om man inte håller en mobil i handen.
Dessutom kan man kanske fundera över det där med volymkontrollen.
Ljud finns överallt, men tystnad är det ont om.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, mars 05, 2011
Veckans fönster är inrutat
När temat för Veckans fönster är INRUTAT blir det plötsligt svårt att välja foto - och det har, kan man säga, sina randiga skäl.
Först och främst för att alla fönster på ett eller annat sätt väl består av rutor. Dessutom är det kul att plåta fönster, och alltså är möjligheterna många. Nu har jag valt bort isiga fönsterrutor, eftersom jag är dödligt trött på dem, och jag har uteslutit de där rutorna som är fönsterputsarens mardröm, eftersom de är så många och så små.
Mitt övre fönster består inte bara av rutor i sig själv - låt mig påpeka att lampfoten också är rutig! Fönstret fanns i Sigtuna, senast det var sommar. Minns ni?
Min nedre bild består också av rutor i dubbla lager, så som det kan bli när renoveringen är i gång på allvar. Förmodligen blir det en stor lättnad när det yttre rutskiktet försvinner. Lagom inrutat/rutigt är väl trots allt bäst ...
Copyright Klimakteriehäxan
Först och främst för att alla fönster på ett eller annat sätt väl består av rutor. Dessutom är det kul att plåta fönster, och alltså är möjligheterna många. Nu har jag valt bort isiga fönsterrutor, eftersom jag är dödligt trött på dem, och jag har uteslutit de där rutorna som är fönsterputsarens mardröm, eftersom de är så många och så små.
Mitt övre fönster består inte bara av rutor i sig själv - låt mig påpeka att lampfoten också är rutig! Fönstret fanns i Sigtuna, senast det var sommar. Minns ni?
Min nedre bild består också av rutor i dubbla lager, så som det kan bli när renoveringen är i gång på allvar. Förmodligen blir det en stor lättnad när det yttre rutskiktet försvinner. Lagom inrutat/rutigt är väl trots allt bäst ...
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, mars 03, 2011
Stans snyggaste skyltning
Det är mycket sällan som jag slinker in på Det Stora Varuhuset, men jag passerar alltsom oftast, på väg från en buss till en annan eller mellan ärenden. Ikväll, efter jobbet, hamnade jag på Hamngatan och insåg plötsligt att jag stod inför vad som absolut måste vara Stockholms mest kreativa, nytänkta, designglada skyltfönster.
Se bara: dockor med ben av breda serpentiner, med kroppar av ballonger, med tidningssvalor och papperskläder - och skyltdockor gjorda av turkosa plastkulor!
Jag tror inte att jag ens såg plaggen som hängts på dem, men själva layouten gjorde mig glad. Och jag var inte ensam om att föreviga härligheten på bild!
Min lilla kamera hade det lite svårt med ljusförhållandena (eller om det nu ska skyllas på fotografen) men visst är detta helt nytt tänkande - den här skyltdockan (samma som den längst till höger på bilden ovan) hade inget klädesplagg att sälja, men däremot fick man se hur den var gjord, med en illusion av lösa turkosa plastkulor liksom svävande i luften innan de "fastnade ihop" och bildade en kropp.
Snyggt, jo för all del, tänker du kanske, men prislapparna då? Svindlande summor, så som det anstår en Fin Affär? Inte en aning. Om de fanns där märktes de inte i den roliga inramningen. Och fönstershopping är som bekant alltid gratis!
Copyright Klimakteriehäxan
Se bara: dockor med ben av breda serpentiner, med kroppar av ballonger, med tidningssvalor och papperskläder - och skyltdockor gjorda av turkosa plastkulor!
Jag tror inte att jag ens såg plaggen som hängts på dem, men själva layouten gjorde mig glad. Och jag var inte ensam om att föreviga härligheten på bild!
Min lilla kamera hade det lite svårt med ljusförhållandena (eller om det nu ska skyllas på fotografen) men visst är detta helt nytt tänkande - den här skyltdockan (samma som den längst till höger på bilden ovan) hade inget klädesplagg att sälja, men däremot fick man se hur den var gjord, med en illusion av lösa turkosa plastkulor liksom svävande i luften innan de "fastnade ihop" och bildade en kropp.
Snyggt, jo för all del, tänker du kanske, men prislapparna då? Svindlande summor, så som det anstår en Fin Affär? Inte en aning. Om de fanns där märktes de inte i den roliga inramningen. Och fönstershopping är som bekant alltid gratis!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, mars 02, 2011
Dripp, Drapp och ett fastfruset piggsvin
Ni har hört dem besjungas massor med gånger, men kanske aldrig sett dem fångade på bild? Men nu är det dags: tillåt mig presentera droppen Dripp och droppen Drapp, de som satt på var sin isetapp!
I dag fick solen, som antagligen fortfarande måste kallas vinter- och inte vårdito, dem att släppa taget. Eller som det beskrivs i visan:
"Hu så högt! sa droppen Drapp
Såge helst jag hoppa slapp
Men det gör väl hipp som happ
Låt oss hoppa ner i kapp!
Och när de väl hoppat blev de platta som en knapp. Ingen riktigt "happy ending", men rimligen alldeles sann. Dessutom ett efterlängtat vårtecken.
Kanske längtar också piggsvinet efter vårvärme, piggsvinet som har frusit fast i Årstavikens is. För visst ser det ut som ett vilsekommet djur som överraskats av vinterkylan?!
Hela texten till visan om dropparna hittar du här - texten skrevs av Bertil Almqvist och det var Alice Babs som sjöng den.
Copyright Klimakteriehäxan
I dag fick solen, som antagligen fortfarande måste kallas vinter- och inte vårdito, dem att släppa taget. Eller som det beskrivs i visan:
"Hu så högt! sa droppen Drapp
Såge helst jag hoppa slapp
Men det gör väl hipp som happ
Låt oss hoppa ner i kapp!
Och när de väl hoppat blev de platta som en knapp. Ingen riktigt "happy ending", men rimligen alldeles sann. Dessutom ett efterlängtat vårtecken.
Kanske längtar också piggsvinet efter vårvärme, piggsvinet som har frusit fast i Årstavikens is. För visst ser det ut som ett vilsekommet djur som överraskats av vinterkylan?!
Hela texten till visan om dropparna hittar du här - texten skrevs av Bertil Almqvist och det var Alice Babs som sjöng den.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, mars 01, 2011
Tisdagstema: Mobilt, rörligt - och flyttfärdigt
Det finns folk som älskar att flytta. Som tycker det är direkt roligt att gå igenom hela proceduren: packa, rensa, kånka, släpa – för att sedan packa upp igen, i ny miljö. Och det finns människor som verkligen inte vill gå igenom det där, åtminstone inte om det inte är alldeles alldeles nödvändigt (det kan det ju vara ibland). Handlar det om att flytta till större, bättre, modernare, trivsammare kan det ju också vara ok om saker och ting faller på plats. Men de där sakerna faller definitivt inte på plats av sig själva.
Därför har någon uppfunnit den återanvändbara flyttkartongen, den som är platt och som varje gång den ska fällas upp och sättas ihop presenterar ett logistiskt test som kan vara en sann prövning för såväl tålamod som händer, armar och rygg. Fast det går. Och så lastas de där lådorna så sprängfulla att de blir nästan omöjliga att flytta på grund av sin tyngd … och därmed ännu en prövning för samma kroppsdelar.
För flyttar sig själva, det gör de inte, sitt namn till trots. Ändå blir det flyttlådor som får bli mitt bidrag till veckans tisdagstema, som har tema MOBIL/RÖRLIG.
Åtminstone den som står för packningen lär vara rörlig, mobil, på väg mot något nytt.
Fast själv avskyr jag att flytta …
Copyright Klimakteriehäxan
Därför har någon uppfunnit den återanvändbara flyttkartongen, den som är platt och som varje gång den ska fällas upp och sättas ihop presenterar ett logistiskt test som kan vara en sann prövning för såväl tålamod som händer, armar och rygg. Fast det går. Och så lastas de där lådorna så sprängfulla att de blir nästan omöjliga att flytta på grund av sin tyngd … och därmed ännu en prövning för samma kroppsdelar.
För flyttar sig själva, det gör de inte, sitt namn till trots. Ändå blir det flyttlådor som får bli mitt bidrag till veckans tisdagstema, som har tema MOBIL/RÖRLIG.
Åtminstone den som står för packningen lär vara rörlig, mobil, på väg mot något nytt.
Fast själv avskyr jag att flytta …
Copyright Klimakteriehäxan