Var så god - ta ett äpple!

Det är äppeltider. Å, så gott!
Den som har lyckan att ha egna träd kan frossa gratis. Vi andra får köpa vår frukt. Och det gör vi faktiskt gärna! Det kan bli äppelbitar intryckta i en sockerkaka, det kan bli gammaldags kompott, det kan bli äppelkaka eller paj (med mycket vaniljsås). Men det räcker långt att bara sätta tänderna i ett, kanske favoriten Cox Orange? Eller ett Åkerö? Aroma? Gravensteiner?

Variationerna är många. Köper man dessutom riktigt mycket äpplen på en gång gäller det att ha en trevlig skål att ha dem i.
Hoppsan, ingen skål stor nog?
Då kan du kanske låta dig inspireras av denna tyska idé, lite åt Ernst-hållet. Men vacker, inte sant? Den här fanns i receptionen på ett så kallat design-hotell i Berlin. Och som jag förstod det var det bara för hotellgästerna att förse sig. Sympatiskt!

UPPDATERING: Kommer just ihåg en sann äppelhistoria, redan berättad här på bloggen, men för hela fem år sedan, så jag tycker det kan vara dags för en repris:
En trädgårdsägare tänkte på sina apellösa grannar. Samlade ihop frukt i två stora spannar. Ställde ut dem vid sin grind med en textad skylt: VAR SÅ GOD, BARA ATT TA!

Vad tror ni hände? Jo morgonen därpå hade någon varit där. Spannarna var borta. Båda två. Men äpplena hade hällts ut och låg kvar i en hög. 
Ibland lönar det sig dåligt att försöka vara snäll och givmild. Till och med i äppeltider.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema KONSTIGT - och konst-igt

Tisdag och turkisk marknad - med vackert bemålad husvagn på plats.

Oj! Veckans tisdagstema kom som på beställning från en som just varit på storögt besök i Berlin. Men naturligtvis finns frågetecken kring mycket av allt det målade, framför allt på resterna av Muren. Är det "respektabel" konst eller är det "bara" graffiti?

Alltså väljer jag att tänka på temaordet i två varianter; konstigt och konst-igt. För nog är det konstigt att en av Europas största städer kunde delas av en lång, ful, otäck mur. Och nog är det konstigt att en och annan trots allt lyckades fly över den. Konstigast av allt är att den fick stå kvar ända till den 9 november 1989.

I dag finns en 1600 meter lång obruten sträcka mur kvar längs floden Spree. Varje bit är täckt av måleri. Det kallas East Side Gallery, och där finns de flesta av bilderna ni ser nedan, allt målat på "östsidan". Tyvärr vet jag väldigt lite om hur de här konstverken kommit till, även om vissa är signerade. Den andra sidan av muren är täckt med med anonym graffiti av det tråkigare slaget, taggar exempelvis. 

Men det är gott om gatu- och fasadkonst i Berlin. Stora målningar som måste ha kostat i både tid och material. Man kan knalla runt i timmar med blicken riktad uppåt, där finns snart en ny bild att upptäcka.

Och trots att jag tyckt att det var konstigt att jag aldrig hade tagit mig iväg till Berlin – där "alla" andra redan hade varit – så upptäcker jag nu att det förstås inte var sant. "Åh! Den staden har jag aldrig kommit till!" är en    kommentar jag ofta fått den senaste tiden.

Nu väljer jag att tycka att det är konstigt om jag aldrig skulle åka dit igen. Liksom det är konstigt om inte du också har lust att hänga på!

Hur andra med kamera försedda bloggare tänker när de hör temaordet KONSTIGT kan du kolla den här vägen.

Den här bilden tycker jag du ska klicka upp i större storlek! (alla bilder är klickbara förstås)

Ju mer jag tittar på den här bilden, desto fler tankar väcker den.

En klassisk kyss:  DDR:s Walter Honecker och Sovjetunionens Leonid  Brezjnev 1979, nu en av målningarna på murresterna i East Side Gallery i Berlin.

Bara en "vanlig" vägg ...

Copyright Klimakteriehäxan

I korvarnas paradis

Fyra dagar i Berlin betydde fyra dagar fulla av nya insikter.

En av de första: det finns nästan oändligt många olika sorters korvar i Tyskland.

Första stoppet efter ankomsten blev nämligen ett av många ”måsten”: delikatessavdelningen på Europas största varuhus KaDeWe. Man tar glashissen upp till sjätte våningen. Där blir man häpen. Så mycket mat! Och så ofantligt många korvar! 1200 varianter, närmare bestämt. Det var smala korvar, tjocka korvar, långa korvar, korta korvar, kokta korvar, rökta korvar, korvar i burk (såg ut som paté), vita korvar, svarta korvar, fyrkantiga korvar, korv i ring … fast falukorv såg vi förstås ingen …

Snabbt blev vi på det klara med att en stapelvara i Berlins matvärld heter currywurst. Den säljs i mängder av kiosker, den finns på restaurangernas menyer. Allmänt ansedd som en kulinarisk höjdare. På KaDeWe serveras den med tändstickstunn friterad potatis och ”hemgjord” sås. Gott, med en Berliner Weisse (öl) till! Efter den lunchen blev det rundvandring. Vi flanerade förbi sylt- och marmeladhyllan, evighetslång, och kryssade genom chokladutbudet som kunde få en hel Marabou-fabrik att blekna.

Ostdisken var stor som en hockeyrink, skaldjursavdelningen rena drömmen, teerna i vackra kinesiska keramikurnor doftade av alla möjliga frukter. Champagnebarerna låg på spottloskeavstånd från varandra, julförpackningar med godbitar i redan framlagda. En liten pälsfodrad kasse för vinterdrycker kändes väldigt originell. Grönsaksdiskarna var minst lika salivframkallande som korvarna.

Nu blev det bara den där enda currywursten av alla de tyska korvarna som vi provade. Kvar finns den överväldigande känslan av artrikedomen i korvarnas paradis.

En sak sörjer jag dock lite: jag kom aldrig till Currywurst-muséet. (Jo, det finns visst!)

Men man ska ju ha något kvar till nästa besök!

Varmfodrat - för vinterdryck?

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltsöndag - och Laban har fått jobb!

Visst har vi hört det allihop: ungdomsarbetslösheten är alldeles för hög. Våra barn som är på väg att bli stora och självständiga har svårt att hitta meningsfull sysselsättning som också ger dem lite inkomster att bo, äta och leva för.

Men det gäller inte alla. Se bara här! Visst är det väl Lilla spöket Laban som jobbar som trafikpolis? Han står i gathörnet vid riksdagshuset i Berlin, där Scheidemannstrasse blir John Foster Dulles Allé. Dessutom är Laban i tjänst dygnet om – det blir mycket OB!

Han måste vara relativt nyanställd, eftersom ingenting av detta antyds i Inger och Lasse Sandbergs böcker om honom. Nu råkade jag hamna öga mot öga med Laban, sittande på platsen allra längst fram på övervåningen i dubbeldäckaren på linje 100 (en perfekt buss att åka långt med för att titta på den tyska huvudstaden).

Idag är det hur som helst den veckodag då Pumita och några andra entusiaster firar Skyltsöndag. Gör du det också? Lägg en länk i kommentarerna så fler får titta!

Copyright Klimakteriehäxan

ABSTRAKT i Veckans fönster

Hemma igen från Berlin. Semester? Jovisst, men hårt arbete också. Eftersom man inte kan besöka en storstad utan att gå, gå, gå. Det låter så bra det där med ett effektivt t-banenät och täta bussturer, men när det kommer till kritan måste människan ändå förflytta sig för egen kraft mellan punkt A och punkt B. Det är ofta riktigt långt.

Alltså har jag återvänt till fosterjorden på trötta ben och ömma fötter, men det var det värt. En häftig vandring var den som gick under tak i den förhållandevis nya glaskupolen på riksdagshuset/Reichstag. Precis som på Guggenheim-museet i New York går man i spiral. Perfekt guidning via individuell hörlur, strålande utsikt åt alla håll. Och inte minst spännande att titta inåt-neråt, i mittpelaren klädd med spegelskivor.

Alltihop såg faktiskt ut som ett enda stort konstverk och nu får det bli min variant av Veckans fönster, som har som tema ABSTRAKT. Jag har haft lite problem med det, eftersom det mesta jag plåtar känns som synnerligen konkreta företeelser, men jag tog lite hjälp av Wikipedia här: "de flesta kubistiska målningar är av det /abstrakta/ slaget. Det kan också röra sig om enbart symboliska eller geometriska former utan något direkt samband med den yttre verkligheten."

Härmed serveras ni ett stycke tysk kubism i jätteformat – "abstrakt konst" mitt i en synnerligen konkret europeisk huvudstad.
Fler abstrakta bilder/fönster hittar du vägen till här.

Copyright Klimakteriehäxan

På väg till drömmarnas stad?

Satt med morgontidningen bredvid kaffemuggen, som så ofta när det är frukostdags. Detta var en lördag, så jag hade inte bråttom till buss eller andra plikter. Min blick fastnade på en annons. Jag tog tidningen – och kaffet – med mig till datorn. Visst, det ser ju riktigt lockande ut, det där erbjudandet när man klickar lite!

Vad gör man i en sådan situation? Jo man tar sig en snabb funderare: vem kan bli ett möjligt och bra sällskap? Ringer U.
-Vad gör du den 22 oktober?
-Inget särskilt, hur så?
-Hänger du med till Berlin?
-ABSOLUT!

Krångligare än så behöver det alltså inte vara. Till saken hör att vi båda i något socialt sammanhang en gång i våras eller så gjorde var sin träda-fram-are: vi hade aldrig varit i Berlin, därmed medlemmar i en minoritet, så vitt jag kan förstå. Och så sa vi så där lite i förbifarten, att då får vi väl ta och göra något åt den saken. Sedan glömde vi naturligtvis det. Tills den där annonsen trängde sig in i min nymornade hjärna. Bokningen klarades av snabbt, kaffet hann knappt kallna.

Nu sitter jag här med en trave guide-böcker, diverse tidningsurklipp om den tyska huvudstaden, en urgammal reseparlör (ifall gymnasietyskan är alltför avlägsen) och en liten resväska som ännu så länge är tom. Alla hyllar resmålet, alla har spännande tips, de flesta låter som om de hade velat komma med, de också. Kan det verkligen vara så att jag är på väg till drömmarnas stad?

Imorgon bär det av. Vem vet, Ich bin vielleicht eine Berlinerin? Svaret får vi om inte förr så på torsdag, för då tar utflykten slut.

Copyright Klimakteriehäxan

Du kan - kanske?

Att läsa, och läsa rätt, är inte alltid lätt.
Ögnade ett reportage om DUKAN-dieten. Smart, tänkte jag: du kan, alla kan. Kanske till och med jag skulle kunna? 
Bra påkommet namn ur säljsynpunkt, helt enkelt. Jag var helt nöjd med min tolkning. Tills jag läser en bit till och ser att doktorn bakom påhittet är fransman och heter Dukan. 
Vous-pouvez-dieten har han förmodligen aldrig hört talas om.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om läget i norr

"Jag är lite sur på Kiruna. Vilken annan författare är med om att staden man skriver om flyttar?"

-Åsa Larsson, framgångsrik deckarförfattare med rötterna längst upp i Sverige, i en intervju jag hittar när jag rensar bland gamla tidningar. Ni har väl inte missat hennes böcker? Det finns en rad: "Solstorm", "Svart stig", "Till dess din vrede upphör" är några.

Lampor tänder längtan till New York

Det hände sig på den tiden när arbetet då och då förde mig till New York att jag på lediga stunder kunde gå på härliga strövtåg på Manhattan. 

Folklivet var hur kul som helst att titta på, skyltfönstren hade massor av ögongodis att erbjuda. Ibland blev det fynd. De braskande neonkonstruktionerna var störst i världen, lunchträngseln imponerande, hamburgarna saftiga, kaffet desto blaskigare. Ingenting fick egentligen någon ”äkta amerikan” att höja på ögonbrynen. Men vi andra, långväga besökare, vi kunde nog tappa hakan lite då och då inför möten med aldrig tidigare skådade uppenbarelser och företeelser.

På en sådan vandring bland skyskrapor, tiggare och lååånga taxibilar hamnade jag på det jättestora varuhuset Macy´s. Där kunde man tillbringa timme efter timme, knallande från den ena avdelningen till den andra. Jag tittade på lyxiga underkläder, ljuvliga frottéhanddukar, obärbara men fantastiska hattar, bälten med inbyggd körriktningsvisare (jo, det är säkert, det var en produkt specialdesignad för joggare i mörker!). Och så råkade jag hamna på våningen med heminredning.

Där drabbades jag än en gång av förälskelse. Å, ett par sådana bordlampor var ju EXAKT vad mitt hem behövde! Det krävdes ingen lång betänketid, priset var inte oöverkomligt alls. Några minuter senare står jag i kassan och tar emot två gigantiska papperskassar, med lampfötterna i. Expediten tittar på mig och undrar om jag är ensam? Jo, så är det ju. Vill jag i alla fall ha två jättestora påsar till, en för varje lampskärm också?

Det fanns nog faktiskt inte ens en kasse stor nog att rymma de där skärmarna. Vad göra?

Jag avslutade affären. Satte den ena skärmen ovanpå den andra. Satte lampskärmarna på huvudet och gick, ut genom hela varuhuset, ut på gatan. Vandrade hela vägen hem till min kompis. Som fick ett skrattanfall när jag stod där i dörren med min tämligen originella (och eventuellt inte direkt klädsamma) huvudbonad.

Fast hon var den enda som skrattade. På hela vägen över Manhattan var det ingen som brydde sig, ingen som tittade två gånger. Jaha, där går en människa med huvudet instoppat i inte bara en, utan två enorma lampskärmar. Så var det inte mer med den saken.

Jag tror att den där känslan är en stor del av det som får mig att verkligen önska mig tillbaka till New York, där jag nu inte varit på över 20 år.  

Lamporna har jag än. 

Copyright Klimakteriehäxan

Vilsamt i Veckans fönster

Fönstret är av plast och ganska litet. Liten är också den som skymtar, vilande där bakom. Ballongen är bortglömd, den lilla foten sover nog den med, där den sticker ut ur vagnens trygghet. Och som alltid när man ser en sovande bebis är blotta anblicken vilsam, den också.

Alltså är barnet jag fotograferade i Visby i somras min variant när Veckans fönster ska visa just VILSAMT.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Vill du se den lilla fossingen bättre? Klicka på bilden för större storlek!

Det ska vi (väl) fira!

Ja nu ska här firas!
Jag sänder gratulationer till Hannele (bilden) som gjorde en utflykt från sitt paradis på Hisingen och tog sig in till själva staden under bokmässan för att ha en liten lunchdejt med mig. Jättegrattis till dig just i dag, Hannele!
Bloggblad måste också få en släng av sleven. Och Musikanta, som förmodligen helst vill fira med en sång. Det får bli en i dur.

Kanske drottning Silvia också bör omfattas av mina välgångsönskningar en dag som denna.
Liksom Lisbet, trots att inte minsta skvalp setts till på Tankevågor på månader nu.
Kulsprutan, en flitig kommentator på den här och andra bloggar, får definitivt ett grattis och tar förhoppningvis ett extra litet glas cava en dag som denna. Samma önskan gäller Overboard, som jag vet tittar in här ibland. Och Ulla W i Falun, fast hon sällan lämnar spår efter sig, annat än när hon är ute på golftripp ...
Cicki kanske designat något speciellt, dagen till ära? Grattis hur som helst!

Vi kan också skänka Fredrika Bremer en tanke. Hon lever på sätt och vis vidare, i förbundet som befolkas av många damer i mogen ålder.
Inte får jag heller glömma Amelia Adamo, som gett Saken ett Ansikte, om än rejält retuscherat.
Ända till en sydfransk by kan vi också sända ett litet grattis - här finns inga geografiska hinder.
Dolly Parton höll jag precis på att glömma bort i hastigheten, vilken tur att jag kom i håg henne! Lägger också gärna till Margaret Atwood och Joyce Carol Oates, som tröst för ännu ett år utan Nobelpris i litteratur.

Listan kan göras jättelång. Fast lite försiktig måste man kanske ändå vara, så att inte någon missuppfattar och  tolkar in ett galet budskap. Här råder endast goda intentioner!
Naturligtvis inkluderar jag mig själv inte bara i firarna utan i de firades krets.

Vadan då alla dessa lyckönskningar? Ja, det var på vippen att jag missat det, men alla anledningar till fest ska beaktas, det är en bra princip, tycker jag.
Och idag infaller Internationella Klimakteriedagen.
Hipp hipp hurra!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Glöm inte att det finns klimakteriegubbar också ...

Tysk tröst

Det kan knappast ha undgått någon: det svenska fotbollslandslaget gjorde en usel första halvlek i matchen mot Tyskland i går kväll.

Själv gav jag upp allt intresse för matchen när Sverige låg under med två bollar, men kunde ändå snappa upp att det till och med blev fyra tyska mål medan "vi" fortsatt var mållösa.

Allt tyder på att många, även de ivrigaste fotbollsvänner, bytte tv-kanal i den situationen. Men de som ändå höll ut fick sin belöning. En helt osannolik upphämtning blev det, och slutresultatet 4-4 lär ha försatt en stor det av den tyska nationen i chocktillstånd, kombinerat med sorg.

I dag får de ledsna tyska fansen dock tröst. Hela veckan ut får alla tyskar gå gratis på Astrid Lindgrens Näs. Det ligger i Vimmerby - mitt i den miljö där Astrid Lindgren växte upp. Här kan man besöka Astrids barndomshem och se en utställning om hennes liv och författarskap. Och, påpekar man, eftersom Pippi, Emil och alla de andra har massor av vänner i Tyskland har Näs alltid många besökare därifrån.

Måtte de nu bli glada, glömma förtreten, sluta drömma mardrömmar om Zlatan, Elmander och Hamrén!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema FANTASI

Tänk ändå vilka rasande skickliga konstnärer det finns! Ta bara skulptören som gjorde den här vackra kvinnofiguren! Så på pricken likt! Håret böljar över axlarna, midjan är smal, kurvan kring höfterna mjuk. De där typiska små "smilgroparna" i ryggslutet är charmiga, armbågarna runda. 

Lite synd är det förstås att jag inte fotograferade statyn framifrån, så att man sett ansiktet. För då hade ni ju insett att skulptören jag berömmer i själva verket avbildat mig och ingen annan. 

OK, det var kanske inte i går han högg i den här stenen, men inte längre sedan än i förrgår!

Veckans påbjudna tisdagstema är FANTASI. Fler fantasifyllda bilder (och tankar) hittar du här. Och vem har sagt att man inte får drömma - eller drömma sig tillbaka?

Copyright Klimakteriehäxan

Höstfröjd

Himlen är blygrå. Regnet öser ner. Gatan är förvandlad till en flod.
Då känns det bra att dra sig till minnes att alldeles nyss, en solig dag, fanns höstens fröjder där att glädjas åt.
Vem vet, det kan komma fler sådana dagar.
Utan regn. Med blå himmel. Och gator som inbjuder till promenad. Eller skog, om det är svamp man längtar efter.

Copyright Klimakteriehäxan

När varje stygn hamnar rätt

På Götgatan i Stockholm har Konsthantverkarna en lokal med både butik och olika utställningar. Härom dagen drogs jag in, helt oplanerat. Det var Anita Hedins fel – eller förtjänst, snarare. Anita är textilkonstnär och "målar" med tyg. Hennes collage är faktiskt mästerliga, jag hittar inget annat ord.

Allra mest betagen blev jag av bilden av kvinnan och barnet som går på en tom strand i solsken, med picknickkorgen packad och sommarvind i håret. Kanske för att den påminner om en tid som passerat, med ljuvliga barfotabarn och mammaroll, livets mest betydelsefulla.

Mitt foto, som inte visar hela tavlan, gör absolut inte verket rättvisa. Här har varje stygn hamnat rätt! Så har du ärende i närheten, ta dig en extra liten stund och kika in. Anita Hedins bilder hänger kvar till och med den 25 oktober.  

Copyright Klimakteriehäxan

Avancerat självbedrägeri

Väl uppstigen i morse visste jag att dagen, om än ledig på papperet, borde fyllas med en hel del försummade plikter.

Alltså tillgrep jag ett av de få knep som jag funnit biter på min latmask: jag skriver en att-göra-lista. Listan må vara lång, men varje gång en punkt kan strykas över med kraftiga streck är en seger.

Dagens lista blev imponerande: byta lakan, handla, tvätta, höststäda balkongen, gå till återvinningen, stryka, fålla ett par jeans, städa badrummet … det där är bara ett axplock. Listan var med andra ord inte bara lång utan såg också väldigt tråkig ut. Då la jag till två punkter: promenad och bio. Det kändes genast bättre när biljetten till ”En oväntad vänskap” var bokad, på gångavstånd.

Mystiken i det där med att göra olika sorters listor, den klarnar nog aldrig. Erlend Loe och Horace Engdahl (som i och för sig hade snott idén från fransmannen George Perec) har rent av lyckats göra litteratur av företeelsen. Att den är utbredd, det vet vi. Folk gör boklistor, filmlistor, matlistor, musiklistor, minneslistor, önskelistor – och så de där med alla måstena som väntar. Hur man kan känna sig belönad och lite duktig av att göra ett pennstreck över ett ord, det är hur man än vrider och vänder på saken obegripligt.

Lägg därtill att du mitt i en aktivitet kommer på ännu en sak som måste göras och åtgärdar den i flygande fläng – framme vid listan igen skriver man dit den nya punkten, som alltså kan strykas direkt. Ofantligt fånigt. Inte minst eftersom ingen annan ser den där listan, bara den som gjort den … Man får nästan vara på sin vakt så att inte saker som andas, blinka, gå på toa hamnar på den där listan, av bara farten och i ren tävlingsiver.

Men när det så blev dags för de trevliga punkterna på min lista ljusnade det. Vädret var vackert med höst i vindpustarna. Jag gick en lov över Södermalm, kikade in i Söderhallarna (de färska räkorna var slut), köpte en billig t-tröja och hann till och med gå in på en riktigt härlig konstutställning. Och i väntan på mitt biosällskap blev det en capuccino hos baristan och ett par kapitel i pocketboken som just nu bor i min handväska, "Borta bäst" av Sara Kadefors. Dessutom var filmen bra.

Hemma igen kunde jag stryka flera punkter, inte bara ”promenad” och ”bio” utan också ”handla” eftersom jag slank in på Ica på hemvägen.

Det återstår fortfarande en hel del saker på den där listan, men det är ju en dag i morgon också. Om det verkar behövas kan jag skriva en ny att-göra-lista.

Självbedrägeri?

Javisst! Avancerat!

Men vad är det för fel på självbedrägeri som fungerar?

Copyright Klimakteriehäxan

PS Om blogga stod på listan? Nej, faktiskt inte. Ibland blir jag lite olydig ...

VALFRITT i Veckans Fönster

När Susanne låter motivet vara VALFRITT i Veckans fönster kan jag inte låta bli att klamra mig fast vid resterna av sommaren. För inte bara mina utan också många andras pelargoner blommar energiskt på, utan att snegla mot vare sig almanacka eller termometer.

De här Mårbacka-plantorna, i vackert ljusrosa och med en flik av sjön Värmeln som kuliss, står i vita plåtkrukor från Ikea, möjligen en nyhet i sortimentet för i år. Den heter Skurar (!) och kostar i den mindre storleken 29 kronor.

Exakt likadana krukor har andra hanterat på sitt eget sätt, upptäcker jag från en Stockholms-trottoar i förbifarten. Kul idé att vända på steken, sätta fast lite (artificiella) blomster och hänga hela härligheten upp och ner i ett fönster! Jag tror att det är ett dagis eller ett fritidshem som är inrymt bakom rutan, tillsammans med fantasi, leklust och uppfinningsrikedom.

Fast i valet mellan levande och konstgjorda växter behöver jag inte tveka: det är de äkta blommorna som vinner, hur snygg krukan än råkar vara och hur den sedan är vänd ...

Fler fönster att kika in i hittar du till den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Kinesisk lektyr

Mo Yan är namnet för dagen i litteraturkretsar. Helt okänd för väldigt många, fast tydligen är han populär i sitt hemland. Själv tillhör jag gänget som inte hade hört namnet förrän Peter Englund uttalade det igår.

Men det finns ju andra böcker som berättar om Kina, och som är både lättlästa och bra – tycker jag, alltså. Och har två favoriter.

Jung Chang skrev ”Vilda svanar” 2006 och gav en bild av livet på 1900-talet och under kulturrevolutionen, en bild som sände kalla kårar längs ryggraden. Hon lämnade Kina innan hon publicerade boken, bor sedan länge i England. Tre kvinnor är historiens huvudpersoner: en mormor, en mamma och så, sist i raden, Jung Chang själv. "Vilda svanar" har sålts i inte mindre än 10 miljoner exemplar världen över, så jag är inte ensam om att gilla den.

Senare kom den mycket omtalade biografin om Mao Ze Dong, ”Mao – den okända historien” skriven tillsammans med Jon Halliday, men den har jag inte orkat med, det är en riktig tegelsten på uppåt 900 sidor.  Båda böckerna har översatts till mer än 30 språk. Svenska är ett av dem.

”Snöblomma och den hemliga solfjädern” kom ut 2005 och skrevs av Lisa See, amerikanska med kinesiska rötter, och det gjorde ont i fötterna att läsa den. Boken skildrar mest hur flickor och kvinnor hade det på 1800-talet, och de snörda fötternas historia är oförglömlig, med tånaglar som växte in i fotsulorna, hela tår som ruttnade och föll av, under enorma smärtor. Skostorlek 35 framstod plötsligt som stort.

Men låt inte detta avskräcka! Det handlar inte bara om värkande fötter utan också väldigt mycket om synen på kvinnor, om livsbetingelserna på den kinesiska landsbygden och om kulturarv. Människoöden i exotisk miljö, öden som griper tag är en bra beskrivning, tror jag. Förresten har jag skrivit mer utförligt om boken tidigare, klicka här!

Men vem vet, kanske kan Mo Yan också hamna på min lista över lästa och gillade exempel på kinesisk lektyr. Där är jag förvisso inte än, misstänker att det som fanns översatt sålde slut före klockan två i går eftermiddag ... och jag kan vänta!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om en radioprofil

"Och vid porten till himlen står Hasse Tellemar och säger till Sankte Per:
-Det var i alla fall roligt att komma fram!"

-Anders Björkman hyllar i en krönika i dagens Expressen en avliden radioprofil vars röst flera generationer svenskar är synnerligen väl bekanta med. "Ring så spelar vi" hette programmet som placerade Tellemar i den svenska mediehistorien.

Konst uppåt väggarna

Nog blir man väl lite häpen.

Där, mitt i ”ingenstans”, på en brädvägg intill den krokiga landsvägen, möter vi en muralmålning i jätteformat. Motivet kan leda tankarna åt två håll: här pågår skörd – eller här ska någon snart dö.

För mannen med lien är i centrum.

Flera meter hög är han, hans armar kraftfulla när han går fram med sin lie. Det har han gjort sedan 1948. Det var den sedermera välkände Arvika-konstnären Jörgen Zetterquist, då bara 20 år gammal, som målade bilden. Hur det kommer sig att han valde att dekorera gaveln på en lada i Karsbol, så långt från allfarvägarna, skulle det roa mig att veta. Kanske var det bara ett utslag av att vara ung, glad och idérik?

Zetterquist måste i alla fall ha målat bilden med hjärtat, för 1992 restaurerade han den (med assistans av Lars Uno Ericson, Ulf Eriksson och Petter Zetterquist). Vid 54 års ålder var liemannen väderbiten, precis som flickan vid hans sida – och visst är det väl ett troll där i högerkanten? Sol, regn och storm biter också på troll, åtminstone om de är målade!

Tjugo år har förvisso gått sedan dess. Sällskapet har bleknat igen, men det är fortfarande vackert. Och många i trakten har naturligtvis dött sedan bilden målades. Men jag tror nog att det var arbetet på ängarna som upphovsmannen hade i tankarna, med framåtrörelse i livet, snarare än dess slutpunkt. För det är något allmänt positivt och livsbejakande i själva företeelsen: att förse ett uthus långt ute i glesbygden med ett praktfullt konstverk.

Annan vinkel, för närmare titt!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Vill du se målningen bättre – klicka på bilderna för större storlek!

VM i litteratur

Dags för VM i litteratur igen. I morgon smäller det, så att säga.

Jag har i åratal haft tre kandidater till Nobelpriset: Joyce Carol Oates, Margaret Atwood och Mario Vargas Llosa. Nu vann ju han guldmedaljen för ett par år sedan, så nu har jag bara de två damerna  kvar på min lista. Heja, tjejer!

Men tänk om världsmästerskapet i litteratur avgjordes i flera grenar – vilka intressanta namn som skulle kunna bli heta!

Flitigaste författaren – Terry Pratchett seglar upp som storfavorit, med över fyrtio titlar i fantasygenren.

Eller snabbast när det gäller att bli översatt till många språk – EL James ligger bra till.

Flest sidor skrivna innan något publicerats – Stieg Larsson skulle kunna få det, postumt, för serien om Lisbeth Salander. Alla tre manuskripten var klara när de kom i en plastkasse till Norstedts.

Snabbast säkrade filmkontrakt – Anders Roslund och Börge Hellström sålde filmrättigheterna till debuten ”Odjuret” innan boken fanns att läsa. Fast vi har förstås inte sett filmen ännu, åtta år senare.

Bäst inkännande i mannens psyke – får jag föreslå John Updike för serien om Haren, Harry Angstrom. Fast Updike skulle ha kunnat få finpriset också om han bara inte gått och dött.

Bäst inkännande i kvinnligt psyke – var så god, Jonas Gardell, som med ”Frestelsernas berg” fick läsaren, oavsett kön och ålder, att förstå hur det är att vara i 70-årsåldern och leva med livmoderframfall.

Bäst i att skildra grym ensamhet – ännu en svensk pristagare: Elsie Johansson med ”Kvinnan som mötte en hund”.

Suverän i det lilla formatet – ”Drottningen vänder blad” (123 sidor) skulle kunna ge Alan Bennett titeln, i konkurrens med franska Annie Ernaux som skrivit bland annat ”Kvinnan” (89 sidor) och ”Sinnenas tid” (72 sidor).

Och då har jag bara med böcker som jag själv läst, med undantag för Pratchett. Jag har lite svårt för fantasy, det är bara att erkänna. Dessutom har jag hittills bara köpt men inte hunnit läsa "Femtio nyanser". 
Listan över tävlingsklasser kan göras längre.

Men du har säkert en egen lista på författarnamn som skulle inte bara kvala in, utan allvarligt utmana mina världsmästare!

Copyright Klimakteriehäxan

Bio med gödning

Biografen Victoria på Götgatan på Stockholms Söder är en av våra närmaste. Alltså hamnar vi där ibland, även om vi egentligen går på bio alldeles för sällan.

Men nu ville jag prompt se ”Searching for Sugar Man” och den stod på Victorias repertoar.

Biljetterna hämtar vi i den så kallade biljettomaten och sedan är det bara att sjunka ner i fåtöljen och koncentrera sig på det som utspelar sig på vita duken.

Fast på väg nerför trappan stannar jag till. Invid barista-disken (ja det är en modern biograf det här, med egen finkaffemakare i foajén) står en korg med någon sorts föga bioaktiga påsar i. Och en skylt sitter ovanför: Gratis växtgödning, varsågod!

Hemma igen tar jag fram påsen med gödning och undrar lite vilka växter som ska vederfaras nåden av lite extra kraft och näring.

Vänder på paketet i jakten på eventuella tydliga användningsföreskrifter. En liten kall kåre löper längs min ryggrad. Jag har inte en påse gratis gödning i min hand, utan ett paket espressokaffe, säkert värt lika mycket som min biobiljett! Jag har stulit, öppet och ogenerat har jag lagt ner stöldgodset i handväskan och gått ut på gatan i maklig takt.

Vad göra? Måste väl gå tillbaka, bekänna min skuld och ta konsekvenserna: endera betala för kaffe jag inte kan använda, eller bara lämna tillbaka påsen. Lite pinsamt, vilket alternativ jag än väljer. Vrider och vänder på problemet när Maken kommer till min räddning. Han pekar på hur påsen är försluten: inte vakuumförseglat, som kaffe brukar vara, utan lite mer hophäftat på en höft. Dessutom är påsens kant ojämn. Ja men självklart! Miljövänligare att återanvända de gamla kaffepaketen!

Vid det här laget hade min lust och energi för att plantera om växter hunnit gå över, dog väl av chocken över att upptäcka min egen tjuvaktighet. När jag zoomar in på bilden jag tog kan jag dra en lättnadens suck: min påse innehåller "värdelös" sump, på skylten finns ju förklaringen.

Grundtanken är väldigt god. Kaffesump innehåller ämnen (kalium och kväve) som växter kan tillgodogöra sig. Kunskap som kanske vi borde omsätta i praktiken även om ingen barista pekar med hela fingret, för kaffesump har vi ju hemma, inte sant?

Och filmen då? Jo, riktigt bra. Ett exempel på när verkligheten överträffar fiktionen, faktiskt. Se den! Om du gör det på Victoria kan det bli bio med gödning.

Copyright Klimakteriehäxan

De där vackra höstlöven ...

Utgångsläge

Höstlöv är vackra. Färgerna ögonbedövande. Det rasslar fridfullt när de landar på marken efter en kort flygfärd genom den friska luften, den som bär med sig lite kyla i fläktarna.

Men höstlöv är också väldigt många. I Barndomslandet bor vi tillsammans med en stor lönn. Dess stam delar sig i två kraftiga delar som var för sig strävar mot himlen. Trädet är högre än tvåvåningshuset bredvid, också om man räknar in taknocken. Och lönnens krona är underbar när sommardagarna är varma. Då finns skön skugga att vila i, vänlig grön miljö att rama in lunch eller grillmiddag i.

Fast så här på höstkanten infinner sig inte sällan tanken att hela skrället borde kapas ner i bitar och försvinna för evigt.

För lika förtrollande, insektssurrande ljusgrönt som trädet är på våren, lika massivt nedskräpande är det när lövfällningen sätter in.

Ett gult täcke breder ut sig kring roten. Det är ett stort täcke, ett tjockt täcke, ett tungt täcke – eftersom löven är våta och dessutom klibbar ihop. Får de ligga kvar allihop bildas en ogenomtränglig hinna som gör att gräset under möglar under snön innan vintern släpper taget igen.

Jag hämtar räfsa och skottkärra och drar igång.

Två timmar senare har jag fått hål på det gula täcket, vattenblåsor i händerna och ont i hela kroppen. Till saken hör att jag alltid innerligt avskytt den här sortens arbete, och det gör jag egentligen fortfarande.

Jag försöker räkna vändorna jag gör med skottkärran, för att få ett mått på min egen fantastiska duktighet. Övergår till att samla löv på plastsjok, vilket känns rationellare och inte lika tungt. Tappar räkningen. Vacklar i säng med värkande muskler, smärtsamt medveten om att mängder av löv inte flyttats på alls.

Dag två får jag till min lycka hjälp av Dottern. Strålande väder hjälper oss att härda ut, och till slut är den en gång stora, gula lövtäckta ytan grön gräsmatta igen. Det känns som om vi skyfflat iväg en miljon löv, minst. Men de är ju svåra att räkna.

Då kommer en vindil. Lönnen bjuder på en dusch. På varje nytt löv som singlar mot marken sitter eventuellt inte lika många osynliga djur som i Olle Adolphsons visa, men stora våta droppar för de med sig på färden.

Och det går inte särskilt många timmar innan det gula ser ut att vara på väg att dominera över det gröna igen. För där uppe på grenarna sitter mängder med löv kvar.Ett naturens perpetuum mobile, om ni så vill. Vi är inne i en ond spiral, helt enkelt ...

Hur många löv kan en lönn ha, det undrar jag. Men till och med Google saknar svar på den frågan.

"Work in Progress" som det brukar stå

Gult har blivit grönt igen!

Men säg mig den glädje som varar beständigt ... 

Copyright Klimakteriehäxan

Varför byter vi inte oftare?

Det här var en udda företeelse på den nyss avklarade bokmässan i Göteborg.
Mitt ibland alla försäljare som desperat försökte övertala den framrusande allmänheten att köpa ännu en bok fanns det här anspråkslösa ståndet, där böckerna faktiskt var gratis. Under förutsättning att man hade med sig en egen att lämna i utbyte, alltså.

På bordet framför Joakim Karlsson låg ett varierat utbud: deckare, romaner, fakta, under skylten "Byt bok här". En alldeles färsk succésäljare hade också hamnat där. Det var Mari Jungstedt som i förbifarten donerade ett signerat ex av sin senaste Gotlands-historia "Den sista akten". Hon tog inget i stället, visade bara sin solidaritet med en god tanke. Hennes upplagor är förvisso av en storleksordning som tillåter henne att dela ut lite gratisexemplar ...

När söndagen, sista mässdagen, led mot sitt slut erbjöd Joakim två volymer för en. Jag vet inte om han blev av med allt innan stängning, även om det var ambitionen.
Joakim är också engagerad i Stora Bokbytardagen, som brukar arrangeras i maj varje år, på många olika platser i landet, ett äventyr som han hoppas ska växa.
.
Men ingenting hindrar oss från att byta böcker lite var och när som helst. Vi har faktiskt en hylla på jobbet som funkar så. Vilket är praktiskt om man någon gång lyckas rensa, för i stället för att slänga är det mycket roligare att tro att någon annan blir glad över nya tillfällen till läsning.
Varför byter vi inte oftare?

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema FÖRPACKNING

En del förpackningar är hemlighetsfulla. Ibland framstår de som så lockande att de nästan måste kallas oemotståndliga.
De flesta förpackningar luras med sin storlek, som vida överskrider innehållet.
Många förpackningar är svårforcerade, särskilt för personer med svaga nypor.

Och så finns det en annan sorts förpackningar, som den på bilden här ovan: enkel, lättöppnad, med väldigt lite extra skrytrymd kring prylen som hamnat i just den här lådan och stor förklarande text på flera språk. En pryl som dessutom avbildas alldeles tydligt på kartongen, en pryl som faktiskt kan göra både stora och små lite fnittriga och glada.

Tro nu inte att detta är ännu ett inslag i min serie "Pippi på fåglar", fast jag önskar att så vore fallet. Nej, jag äger inte en endaste en sådan här skojig plåtfågel som (när man dragit upp den) fladdrar med vingarna, vankar pingvinskt framåt och bär sig åt.

Men en fågelsamlare är ägare ändå. Han heter Lars Lerin, är berömd konstnär/akvarellist, och ett helt gäng sådana här små söta plåtpingviner ingår i hans utställning på Sandgrund i Karlstad. Med förpackningar!
Historien bakom vore kul att höra, men jag vet tyvärr ingenting om den. Kan bara utgår från att Lerin, pricis som jag, tycker att sådana här gamla mekaniska leksaker är charmiga.

Förpackningens innehåll.

Veckans tisdagstema, det har ni förstått vid det här laget, är alltså FÖRPACKNINGAR och du hittar vägen till andra påsar, lådor, askar och vad det nu kan vara om du klickar här.

PS En annan förpackning plåtade jag på bokmässan - kolla här och scrolla längst ner i inlägget, så ser du det hittills okända pillret Islamofobil i sin ask ...

Copyright Klimakteriehäxan

Han är en sund människa ...

Nyligen blev jag inbjuden till ett så kallat boksläpp. Boken det gällde borde ha handlat om mig, åtminstone delvis, med namns nämnande. Men jag platsade inte. Det grämer mig, inte för att jag därför fick köpa boken, utan för att jag inte höll måttet.
Boken heter "Det SUNDA förnuftet" och är skriven av Johan Forsberg, kul vän och kollega med vilken jag har mycket gemensamt. Fast inte de där goda vanorna, de är han rätt ensam om i mitt sällskap.

Varför skriver han då om exempelvis våra andra gemensamma vänner Daniel och Jenny, men inte om mig?
Svaret är smärtsamt enkelt: de andra två löd order. Tränade, åt bättre, såg åt ett annat håll när det bjöds på bullar, bet ihop när det tog emot. Medan jag suckade, tog en macka till och bussen hem – när jag borde ha promenerat. Åtminstone.
Väl hemma med boken har jag den nu strategiskt placerad, väl synlig. Johan ler glatt emot mig på omslaget, ja ni ser det själva här bredvid.

Hittills har jag bara läst några sidor, men märkligt nog känns det som om jag blir lite påverkad bara av att se boken. Det är något uppfordrande i Johans blick, det är något med mitt samvete. Alltså har jag nu, för första gången på en halv evighet, återvänt till trampmaskinen i gymmet, knappat in ett så kallat viktminskningsprogram och kört 20 minuter. Bara för att konstatera att jag totalt saknar grundkondition. Gröna prickar dansar framför mina ögon, vilket kan låta riktigt otäckt eller hur? Men det är trots allt inte jag som är på väg att svimma, det är maskinens meddelande om tid och belastning som blinkar fram, inser jag.

Visst ska man vara optimist i sådana här lägen, men jag törs förstås ingenting lova, trots att jag vet vad det sunda förnuftet påbjuder. Det är det där med att hamna rätt, i vanans makt i stället för vanmakt, som är det riktigt svåra.

Copyright Klimakteriehäxan